Tisdagstrion: Runt Medelhavet

Tisdagstrion

Fy fan, vilken vecka förra veckan var. Min morfar fick lunginflammation och som om det inte räckte, så blev hunden också ordentligt sjuk. Jag är också officiellt uppsagd från mitt jobb och slutar på fredag. Men nu är det tisdag och då är det tisdagstrio inne hos Ugglan & Boken som gäller. Veckans tema är runt Medelhavet (böcker eller författare från länder med medelhavskust.)

The Song of Achilles av Madeline Miller (Grekland) läste jag för tio år sedan, men den har dröjt sig kvar. Madeline Miller skildrar mycket livfullt det antika Grekland, med utgångspunkt i berättelsen om Akilles och Patroklos. Det här är en kärlekshistoria, som utspelar sig med bakgrund av det trojanska kriget. Den släpptes på svenska i år.

Den lilla bokbussen i Provence av Nina George (Frankrike) är en mysig bok, som handlar om ett litet mobilt bibliotek i en blå buss. Något som möts av misstänksamhet först, men med sig i bokbussen har initiativtagaren sin fosterdotter. En flicka med en mystisk förmåga att se kärlek och vilka hjärta som är menade för varandra. Men hur kan böckernas magi hjälpa henne med att förena de som är menade för varandra?

Cry to Heaven av Anne Rice (Italien) är en av mina favoritböcker av denna författare. Det är historisk fiktion som utspelar sig i 1700-talets Italien. Antonio är en ung aristokrat med en röst som en ängel, som blir förrådd av sin broder och kastrerad. Hans lott i livet är nu att bli kastratsångare. Men han kan inte låta bli att smida sin hämnd. Anne Rice är oerhört skicklig i att väcka liv i historiska miljöer och skildra fängslande öden.

Publicerat i läsning | Etiketter | 10 kommentarer

Geralds lek

Geralds lek

Originaltitel: Gerald’s Game
Regissör: Mike Flanagan
Manusförfattare: Mike Flanagan och Jeff Howard
Skådespelare: Carla Gugino, Bruce Greenwood, Chiara Aurelia
Produktionsår: 2017
Längd: 142 minuter

Äktenskapet mellan Jessie och hennes make Gerald knakar i fogarna. I ett försök att rädda det, åker de ut till sin ensligt belägna sommarstuga. Där ska de prova att väcka en av Geralds fantasier till liv. Men när Jessie finner sig fastkedjad vid sängen, vill hon plötsligt inte vara med längre. Saker och ting blir inte bättre av att Gerald plötsligt får en hjärtinfarkt och dör, medan Jessie fortfarande är fastkedjad. En ny definition av ensamhet kommer hon snart att bli varse.

Geralds lek är boken som fick mig att göra tillfälligt slut med Stephen King. Jag trodde helt enkelt att jag hade tröttnat på honom. I själva verket var det boken som inte var särskilt bra. Hur väl rimmar det då med att se en filmatisering av denna bok? Är det Mike Flanagan som ligger bakom regin, då jag ger jag det mesta en chans.

Även om det är svårt att se hur Geralds lek ska göra sig som film. En bok som utspelar sig på en enda, klaustrofobisk plats och så mycket inne i huvudpersonens huvud, kan det bli film? Åh, ja. Det kan det faktiskt. En lysande sådan. Till stor del beror detta på Carla Gugino, som är helt lysande som Jessie. Hon lyckas porträttera karaktärens kämpaglöd och desperation.

Geralds lek som film lyckas ta tillvara på det briljanta i idén, som Stephen King tyvärr sjabblade bort. En del beror på att man har skalat bort, så att det inte är tre versioner av sig själv som Jessie talar med. Istället är det en version av henne och en version av Gerald, som försöker locka henne att fortsätta kämpa eller ge upp. Bruce Greenwood är mycket bra, men också obehaglig, som hennes make.

En annan del är att den tacklar frågan kring sexuellt utnyttjande och dess påverkan på Jessie på ett mycket mer subtilt och finkänsligt vis än vad boken lyckas med. Geralds lek lyckas porträttera allvaret i Jessies barndomsminnen med känslighet och utan att bli exploaterande. Henry Thomas, som spelar Jessies far, är mycket imponerande i hur subtilt han visar på karaktärens manipulation som lämnat sådana spår i dottern.

Det enda molnet på den klarblå, lysande himmel som är Geralds lek är en sak jag inte gillade med boken. Och som filmen dessvärre inte hade vett nog att göra sig av med. En del av berättelsen är en mördare med akromegali som Jessie stöter på. Akromegali är ett medicinskt tillstånd när för stora mängder tillväxthormon orsakar ökad tillväxt, ofta av händer, fötter, öron, etcetera. I romanen används det för att öka bilden av ett monster. I filmen ser Carel Struyckens Moonlight man knappt mänsklig ut. Jag tycker inte om när man använder verkliga medicinska tillstånd för att skapa monster. Det är förolämpande.

Men annars är Geralds lek en riktigt lysande film.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Patient 67 av Dennis Lehane

Patient 67 av Dennis Lehane

Författare: Dennis Lehane
Originaltitel: Shutter Island
Översättare: Ulf Gyllenhak
Förlag: Månpocket (2094)
Antal sidor: 407 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Sommar 1954. På Shutter Island ligger Ashcliffe Hospital, ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar. Kriminalaren Teddy Daniels och hans partner Chuck Aule kallas dit när en av dem lyckas fly. Trots att hon har förvarats i ett låst rum, har Rachel Solando lyckats gå upp i rök. Kvar i hennes rum finns ett kodat meddelande, som Teddy lyckas knäcka. Det tycks tyda på att det finns en sextiosjunde patient, trots att bara 66 finns listade. Dessutom är Teddy där av personliga skäl: för att finna mannen som mördade hans fru Dolores och som lär vara patient där. En orkan strandar Teddy och Chuck på ön och ju mer de nystar i sjukhusets hemligheter, desto mer olycksbådande ter det sig. Vad är det egentligen som pågår på Shutter Island?

Filmen Shutter Island är en briljant psykologisk thriller där Leonardo di Caprio gör en otrolig insats. I flera år har jag försökt hitta Patient 67, som ligger till grund för den, i någon secondhandbutik. Tills i år gick jag bet, då Stadsmissionen helt plötsligt råkade ha två exemplar inne samtidigt.

Patient 67 är en spännande bladvändare. Den för läsaren genom många snår och vändningar i sin berättelse. Över fyra dagar börjar hemligheterna kring Shutter Island nystas upp. Det är tillräckligt för att göra en person paranoid: radikala experiment. Kopplingar till Ryssland. Personal som undanhåller allt för utredarna. En känsla av att man systematiskt försöker driva Teddy Daniels vansinne. Åtminstone tills den enorma vändningen sker på slutet.

Oavsett hur spännande Patient 67 är, så är nog filmatiseringen ett strå vassare. Det känns alltid vanskligt när en modern roman ska försöka skapa en tidsanda genom att efterapa rasistiska attityder och språkbruk. Det är bara onödigt.

Men Patient 67 är ändå en kompetent berättad psykologisk thriller som lotsar läsaren genom ett tätt vävt nät av konspirationer.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Ett lyckligare år av Jonas Gardell

Ett lyckligare år av Jonas Gardell

Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts (2021)
Antal sidor: 309 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

1879 skriver den kände filosofen Pontus Wikner en text han kallar Psykologiska självbekännelser. Manuset låses in i en blecklåda, som ska förvaras på Uppsalas Universitetsbibliotek i minst 50 år innan förseglingen får brytas och innehållet läsas. Det kommer att dröja längre än så. Nästan 100 år senare, 1970, bildar en grupp ungdomar Gay Power Club i Örebro. Den excentriske Ronny går ut i full drag i centrala Örebro. Kärleksparet Kerstin och Vanja blir kända för hela Sverige som ”flickorna som vill gifta sig.” Och tillsammans genomför de den första demonstrationen i Sverige för homosexuell frihet.

Jonas Gardell har en förmåga att beröra i sina texter. Det finns passager ur Jenny som har lämnat sår i mig och meningar i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar som fortfarande kan få mig att hulka av gråt. Dessvärre har hans senare böcker lämnat mig kall. Ett lyckligare år är inget undantag.

Ett lyckligare år inleds med att berätta om Pontus Wikners, som senare blev en känd filosof, studentår i Uppsala. Men framför allt hans dragning till andra män och den moraliska vånda detta väcker hos honom. Jonas Gardell har gjort gedigen research, men samtidigt är allt skildrat på ett lätt distanserat vis. Läsaren kommer aldrig Pontus Wikner in på skinnet, inte ens när han våndas över sin stora förälskelse i en kamrat.

Övergången sedan till skildringen av Ronny, Kerstin och Vanjas aktivism i Örebro känns i närmast klumpig. Här kryper perspektivet närmre i Ett lyckligare år. Det blir lättare att känna med karaktärerna och engageras i dem. Den längtan och kärlekstörst som Jonas Gardell brukar vara så bra på att skildra finns närvarande här.

Ambitionen har troligen varit att skriva ett slags HBTQIA-historia, med utgång i Pontus Wikners liv för att senare visa framsteg. Orden ”ett lyckligare år” är nog tänkt att det ska knyta samman berättelserna. Det lyckas inte särskilt väl. Tonen i boken blir i närmast predikande. Vi är skyldiga att inte glömma historien, de som kom före, men det går att skriva en bra berättelse ändå.

För även om Ett lyckligare år inte är dålig, så är den inte lika bra som Jonas Gardell kan skriva.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Damen med hunden och andra noveller

Damen med hunden och andra noveller av Anton Tjechov

Författare: Anton Tjechov
Originaltitel: –
Översättare: Asta Wickman, Ellen Rydelius, Staffan Dahl och Hjalmar Dahl
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 473 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Anton Tjechov brukar hyllas som världens främste novellist. Hans behärskning av det korta formatet har influerat många moderna författare, såsom Virginia Woolf, Franz Kafka, Ernest Hemingway med flera andra. Damen med hunden och andra noveller innehåller 24 av hans mest hyllade noveller.

De noveller som inleder Damen med hunden och andra noveller är så korta, så abrupta, att det känna som om de inte är riktigt färdiga. Det språkliga hantverket är onekligen skickligt, men känslan de lämnar efter sig är snopen. Var det inte mer? Är jag för dum för att fatta?

Det är inte förrän novellen Levande kronologi dyker upp, som mitt intresse för Damen med hunden och andra noveller vaknar. Det är en underfundig sak där mycket förblir outtalat, men elegant genomskinligt. Genom en dialog står det snart klart hur det förhåller sig med familjeförhållandena i novellen.

Andra noveller som jag fastnar för är Om man ändå fick sova!; Paviljong 6; Lilla vännen och Damen med hunden. I den första får man möta en barnjungfru vars skyddsling inte låter henne sova, med förödande konsekvenser. Paviljong 6 väcker frågor kring vad som egentligen avgör vad som är sjukt och friskt när en läkare blir vän med en psykiatrisk patient, som tycks vara den enda vettiga människa att prata med i trakten. Ett fint kvinnoporträtt bjuder Lilla vännen på, där huvudpersonen inte tycks vara förmögen att ha någon personlighet som inte speglas i en man. Titelnovellen Damen med hunden är hans mest kända av en anledning och är en förtätad skildring av ett otrohetsförhållande.

Även om jag förmår att uppskatta många av novellerna i Damen med hunden och andra noveller, så får jag lov att bråka mig igenom boken och längtar inte efter att återvända till den. Mina förväntningar var högre.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Tisdagstrion: Hobbyer & fritidssysselsättningar

Tisdagstrion

Tisdag igen och idag ska jag faktiskt ta mig till gymmet för att träna. Men ännu har inte gymmet öppnat, så det får bli en kopp te och tisdagstrion i väntan på att det ska bli dags. Det är Ugglan & Boken som håller i trådarna i vanlig ordning. Veckans tema är hobbyer & fritidssysselsättningar (böcker om en hobby, eller böcker där någon ägnar sig åt en hobby.)

Eliza och hennes monster av Francesca Zappia var en av de bästa böckerna som jag läste förra året. Eliza anses i verkligheten vara knepig och helt utan vänner. På nätet är hon dock en större succé med sin tecknade webbserie Monsterhavet. Livet i verkligheten kan aldrig mäta sig med det, tror hon, åtminstone inte förrän hon möter Wallace Warland. En fin bok om utanförskap, passion och psykisk ohälsa.

Fangirl av Rainbow Rowell är lite snarlik den ovan, men är också en favorit. Cath och hennes tvillingsyster Wren ska börja på universitetet tillsammans, men inget blir som Cath har tänkt. Wren anammar genast universitetslivet, medan Cath hellre sitter inne och skriver sin fanfiction på bokserien Simon Snow. Trots hennes blyghet, verkar hennes tjuriga rumskamrat och dennas ständigt närvarande pojkvän fast beslutna att dra fram Cath ur sitt skal. En väldigt fin bok där huvudpersonen får bättre livskvalitet, utan att för den skulle förändras och bli något annat än sitt introverta jag.

Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon är lite annorlunda. Lorna har efter att ha lärt känna en äldre dam, bestämt sig för att ta en risk och flytta tillbaka till Longhampton. Där ska hon driva stadens galleri. Men livet blir lite omstyrt av att en vilsen släkting flyttar in och likaså att en vresig gammal konstnär kommer in i Lornas liv. Jag minns framförallt en scen där en grupp karaktärer samlas för att sticka, och det är väl det jag minns mest av boken. Men Lucy Dillon brukar vara ett säkert kort för lite mys.

Publicerat i läsning | Etiketter | 11 kommentarer

Your answer can’t be books tag

Den här taggen hittade jag inne hos Bokföring enligt Monika. Det kan ju vara intressant att se om jag har något liv utanför böckernas värld.

1. What is something that you own way too many of, other than books?
Hm, det finns ganska mycket saker jag äger alldeles för mycket av. Men ett självklart svar är nog kläder. Jag älskar kläder och att kunna variera mig och leka med olika stilar.

2. What is something that you do for fun that’s not reading a book?
Just nu är jag inne i ett kreativt flöde och tecknar oerhört mycket. Tecknandet är annars något som kommer och går i perioder, men just nu har jag en skaplig produktion. Vill man se mina teckningar kan man gå in på bloggens Instagram. Här finns ett exempel på en bild jag tecknade i lördags:

Bläckteckning av Sotfinger och Gwin från Cornelia Funkes Bläckvärldstrilogi

Den är väl till viss mån bokrelaterad, dock, eftersom den föreställer Sotfinger och Gwin från Cornelia Funkes Bläck-trilogi.

3. What is something special or important on your nightstand, that’s not a book?
Räknas min dagbok? För den är både viktig och speciell, men det är ju också en form av bok. Annars är det väl mina hudkrämer, särskilt nu på hösten. Om jag inte smörjer händer och fötter dagligen kommer jag börjar ömsa skinn.

4. What’s something that you buy at a bookstore other than books?
Konstnärsmaterial. Jag brukar köpa mina skissblock på Akademibokhandeln och ibland blir det också pennor därifrån.

5. What’s a fun gift that you’ve received that wasn’t a book or a gift card for books?
Jag tror att det är min temugg, som har en bild som föreställer mig och min hund Marabo på sig. Den fick jag i julklapp förra året, tror jag, av min syster.

6. What’s a YouTube channel that you watch, that’s not related to books?
Jag tittar inte på YouTube. Däremot kan jag rekommendera Ben Brainard, som har skapat en serie sketcher där han personifierar de amerikanska staterna, och Useless Farm, som är ett roligt konto om livet på en bondgård med de mest färgstarka djur möjliga. Jag älskar Karen, hennes mordiska emu.

Publicerat i okategoriserad | Etiketter , , | 4 kommentarer

Monsters of Men av Patrick Ness

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Monsters of Men av Patrick Ness

Författare: Patrick Ness
Serie: Chaos Walking, #3
Förlag: Candlewick Press (2014)
Antal sidor: 643 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Ursprungsbefolkningen, som tänker och agerar som en enda varelse, har samlat sig för att hämnas sin mördade befolkning. Medan vad som ser ut att bli ett världsändande krig mullrar igång, ställs Todd och Viola inför omöjliga val. Hänsynslösa människoledare förbereder sig för att försvara sin faktioner, oavsett pris, medan en ny grupp bosättare närmar sig. Männens Noise blottlägger deras tankar och en dels mäktiga vilja hotar att överväldiga det desperata behovet hos de många. Varje handling, varje ord, har en storartad konsekvens: att följa en tyrann eller en terrorist? Att rädda livet på den du älskar eller tusentals främlingar? Att tro att det är möjligt att sona sina handlingar eller inte? I detta kaos blir Todd och Viola vuxna, samtidigt som de ifrågasätter allt de trott sig veta.

Monster of Men är den sista delen i trilogin kring Todd och Viola. Det är en trilogi skriven i en speciell stil, som ett stream of consciousness. Typsnittet skiftar i storlek och sort, och betoningar understryks. Meningar blir ibland riktigt korthuggna. Det är inte ett språk som passar alla, men som bygger på den känsla av denna värld som Patrick Ness skapar. Ett språk som får berättelsen att kännas verklig.

Genom tre böcker nu har vi följt Todd och Viola på deras resa mot att bli vuxna, i en kaotisk värld. Om valen de ställts inför tidigare kändes omöjliga, är det värre i Monsters of Men. Todd är pojken som inte kan döda, som nu blir uppsvept i krigets alla fasor. Det enda som håller fast honom vid sig själv, den han innerst inne är, är Viola. Men hon brottas också med sina val, vad det rätta är att göra. Det är ingen glorifiering av något slag av kriget. Det är fruktansvärt, samtidigt som Patrick Ness väl visar hur en människa kan bli uppslukad av det.

Borgmästaren Prentiss, seriens antagonist, får om möjligt en större roll i Monsters of Men. Han har alltid framstått som kyligt i kontroll hela tiden, manipulativ och nästan oövervinnerlig. Hans fascination och besatthet av Todd har tett sig oroväckande, och här blir den ännu större. Men kan Todd påverka honom? Går det att bli en bättre människa efter att ha fattat många ondskefulla beslut?

Monsters of Men väcker liksom sina föregångare inga lätta frågor och ger heller inga lätta svar. Istället är det hela komplicerat med gråzoner, såsom livet är. Den psykologiska trovärdigheten är mycket hög när Patrick Ness utforskar den mänskliga naturen. Hur vi startar krig när vi egentligen vill ha fred. Hur våld förstör oss och kärleken läker. Hur pojkar och flickor bli till män och kvinnor. Hur kärlek påverkar våra val här i livet.

Monsters of Men ger ett perfekt avslut på en riktigt bra trilogi.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

The Knife of Never Letting Go (recension)

The Ask and the Answer (recension)

Monsters of Men

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

Författare: Ottessa Moshfegh
Originaltitel: My Year of Rest & Relaxation
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Modernista (2020)
Antal sidor: 221 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Hon har allt. Hon är blond, ung, snygg och smal. Som nyutexaminerad från Columbia, lever hon på ett stort arv i en lägenhet på Manhattan. New York år 2000 präglas av arbete och njutning, och sömn betraktas som en svaghet. Ändå skrivs sömntabletter ut som godis. Efter att ha fått sparken från sitt jobb efter att ha tagit timslånga tupplurar på arbetstid, bestämmer hon sig för att sova bort ett år av sitt liv. En kemisk dvala kan säkert vara susen. En sak är säker: hennes psykiatriker hjälper gärna till.

När Ett år av vila och avkoppling kom ut på svenska 2020 var det till allmänna hyllningar. Självklart väckte den intresse, men det finns så mycket att läsa. I år hamnade den åter på min radar och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Men så hittade jag den i en secondhandbutik istället.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Ett år av vila och avkoppling. Inte var det här. Ärligt talat, det känns som om jag har snedtänt medan jag läser boken. Baksidestexten leder en till att tro att boken ska försöka säga något om vår speedade samtid. Det gör den inte. Istället är det en monoton skildring av en karaktär som glider igenom livet på ytan, inte knyter an till någon och beter sig som en skitstövel. Att säga att hon är osympatisk räcker inte till. Det finns inget i berättelsen som får en att knyta an till henne eller som väcker några känslor.

Kanske kan man säga att Ett år av vila och avkoppling är ett porträtt av en djup depression, ett trauma som inte har blivit bearbetat. Och kanske kan man säga att det är en känga åt psykiatrin och läkemedelsindustrin, som hellre skriver ut mediciner än går till botten med problematiken. Det är skrämmande att ingen, någonstans, reagerar på all den medicinering som skrivs ut till en enda person.

Jag måste erkänna att jag inte förstår grejen med Ett år av vila och avkoppling. Den är skruvad för att vara skruvad och så kallat ”djup” på ett ytligt vis. Egentligen säger den ingenting.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Dockskelettet av Holly Black

Dockskelettet av Holly Black

Författare: Holly Black
Illustratör: Eliza Wheeler
Originaltitel: Doll Bones
Översättare: Ingela Jernberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2015)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Zach, Poppy och Alice har varit bästisar så länge de kan minnas. Tillsammans har de skapat en fantasivärld, där de lever ut äventyr genom sina actionfigurer. Något som Zachs pappa ser snett på. En dag bestämmer han sig för att sonen är för gammal för leken och slänger alla hans figurer. Zach skäms så mycket över det inträffade att han slutar träffa Poppy och Alice. En natt överraskar de honom med ett besök. Med sig har Poppy den porslinsdocka de alla tyckt varit läskig och vävt sina lekar kring. Poppy påstår nu att den förföljer henne, att den påstår sig vara skapad av benen efter en mördad flicka. Om de tre vännerna inte ger henne ro, kommer hon hemsöka dem för evigt.

Holly Black är mest känd för mig med sina ungdomsromaner, men det var som barnboksförfattare hon slog igen med Spiderwick-serien. Dockskelettet är en rysare för mellanåldern, som egentligen inte är särskilt läskig för en vuxen läsare.

Snarare är Dockskelettet ett porträtt av den vänskap som uppstår mellan barn. Den där typen av vänskap som bara tycks uppstå vid en viss ålder. Som är så djup och innerlig att det känns som om den borde vara för evigt, men där den stundande puberteten lutar sig hotande över de tre huvudpersonerna. Ingen av dem är särskilt djupt tecknad, men de är charmiga på sitt vis. Och deras vänskap påminner om att man aldrig får vänner som de man fick när man var barn.

Dockskelettet är också en hyllning till fantasin och leken. Den för läsaren tillbaka till barndomens lekar, där gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut. Kanske är det därför det är så lätt för Zach och Alice att tvivla på det Poppy säger. Att det bara är en del av leken. Men snart börjar det ske alltmer mystiska saker, vilket får dem att inse att äventyret de har gett sig ut på är på riktigt. För det här är också en äventyrsroman av klassiska mått.

Dockskelettet är en spännande, om än inte särskilt otäck, rysare som för den vuxne läsaren med sig till barndomens magi.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar