Du känner mig så väl av Nina LaCour och David Levithan

Omslagsbild Du känner mig så väl

Författare: Nina LaCour och David Levithan
Originaltitel: You Know Me Well
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 237 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Mark har lämnat tryggheten i den lugna förorten för att bege sig ut i den glittrande stadsnatten. Det är Pridefestival och med sig har han bästa vännen Ryan, som Mark länge har varit kär i. Men saker och ting går inte som han har tänkt sig. Då råkar han springa på Kate, en tjej som han har gått i samma klass som i ett år men ändå aldrig pratat med. Hon har precis missat chansen att träffa den person hon på avstånd är förälskad i. När de möts anar de inte hur nära de ska komma att stå varandra, hur stark deras vänskap ska bli – en vänskap större än något annat.

Att jag älskar Du känner mig så väl hänger i mångt och mycket ihop med vem jag är som person. En bisexuell kvinna som en gång var en vilsen bisexuell tonåring som kände sig utanför och fel. Som aldrig riktigt kände att det fanns något hem. Jag tror det kan vara svårt för någon utanför att förstå storheten i att gå i ett Pridetåg, känslan av att vara omgiven av främlingar men ändå höra till, och visa världen att jag finns till, jag är här, jag tänker inte försvinna vad ni än kastar på mig.

Du känner mig så väl utspelar sig just runt Pride. Det är en central del av boken och sätter scenen för dramat. Nina LaCour och David Levithan utforskar queergemenskapen och hur dessa utrymmen kan vara välkomnande och trygga första gången du stiger in i dem. Det är mäktigt och lätt att relatera till, och jag måste erkänna att mot slutet så kommer tårarna. Jag vill så gärna gå i Prideparaden och det grämer mig än att jag jobbade när det var min stads parad.

På många sätt är Du känner mig så väl en typisk David Levithan-produktion: de udda, kreativa tonåringarna med de vassa replikerna och den osannolika turen att deras drömmar går i uppfyllelse. Om djup vänskap och förälskelse, och allting skrivet sådär att det riktigt pirrar i kroppen.

Ovanligt nog är det vänskapen som egentligen står i centrum för Du känner mig så väl. Det är ovanligt med queervänskap i böcker, vilket gör att boken resonerar lite särskilt med mig. De fokuserar på de formativa åren i identitet, och hur att du är i det livsstadiet innebär att du kämpar dels med att förstå vem du själv är, men också förstå din queera identitet.

Du känner mig så väl är objektivt kanske inte det bästa som David Levithan har varit involverad i, men hos mig väcker den för mycket känslor för att vara annat än en fullpoängare och känna tacksamhet att boken finns.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Bohemian Rhapsody

Omslagsbild Bohemian Rhapsody

Regissör: Bryan Singer
Manus: Justin Haythe och Anthony McCarten
Skådespelare: Rami Malek, Aidan Gillen, Mike Myers, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy
Produktionsår: 2018
Längd: 129 minuter

Bohemian Rhapsody följer rockbandet Queens explosionsartade uppgång genom deras ikoniska låtar och revolutionerande sound, när bandet nästan splittras på grund av Freddy Mercuys urspårade livsstil och den triumfartade återföreningen under Live Aid då Mercury leder bandet i ett av de mäktigaste framträdandena i rockhistorien, samtidigt som han kämpar mot en livshotande sjukdom. Under tiden cementerar de arvet från ett band som fortsätter att inspirera outsiders, drömmare och musikälskare än idag. (Baksidestexten)

Den som vill ha dokumentärens strikta förhållning till fakta bör inte vända sig till Bohemian Rhapsody. Trots att filmen utger sig för att skildra Freddie Mercurys liv och Queens väg till framgång, så har den ett ganska flexibelt förhållande till sanningen. Bandet behövde, till exempel, aldrig sälja sin turnébuss för att ha råd med studiotid, då de hade turen att få den gratis. We Will Rock You skrevs i slutet av 70-talet, inte under 80-talet, som filmen försöker få det att framstå. Och Queen splittrades aldrig på grund av att Mercury fick ett solokontrakt. (Han var, för övrigt, inte den enda bandmedlemmen som gav sig på en solokarriär.) Många omskrivningar av historien är till för att skapa drama, som kanske är onödigt. Verkligheten kunde vara dramatisk nog.

Men för min del förstör inte den stundtals bristfälliga sanningshalten i Bohemian Rhapsody upplevelsen. Rami Malek gör en fantastisk rolltolkning som Freddie Mercury och är välförtjänt av sin Oscarsstatyett. Hans stjärnglans överskuggar resten av ensemblen, men det är skickliga skådespelarinsatser runt om. Men musiken, oh musiken, är nog det som stjäl mitt hjärta. För mig som älskar Queen är detta en upplevelse utöver det vanliga.

Bohemian Rhapsody må ha ett löst förhållande till fakta stundtals, men det är en oerhörd kärlekshyllning till bandet Queen och dess fantastiska sångare – som rycktes ifrån oss alldeles för tidigt.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

A Star is Born

Regissör: Bradley Cooper
Manus: William A. Wellman
Skådespelare: Lady Gaga, Bradley Cooper, Sam Elliott
Produktionsår: 2018
Längd: 130 minuter

Jack Maine är en framgångsrik rockmusiker som kämpar mot sina demoner: alkohol och droger. Av en slump får han höra Ally sjunga, en ung kvinna som har gett upp drömmen om att slå igenom som sångerska. Tagen av hennes röst och talang, hjälper Jack henne in i rampljuset. Men medan Allys karriär börjar ta fart, så dalar Jacks sakta men säkert. Frågan är om deras kärlek kommer att räcka till för att rädda Jack från hans demoner.

A Star Is Born är den fjärde inkarnationen av den här historien. Judy Garland och Barbra Streisand har tidigare innehavt den kvinnliga huvudrollen, men nu är det Lady Gagas och Bradley Coopers tur att inta det på förhand dömda parets romans. Båda levererar, både skådespelarmässigt och sångmässigt, vilket gör detta stundtals mörka drama tufft att ta sig igenom. Det är ingen skönmålad bild av alkoholism eller drogmissbruk, utan fylld av dess mörker.

Min invändning mot A Star Is Born är att allting går så fort. Ally och Jack möts och helt plötsligt är det en himlastormande romans. Det känns som en serie med scener som någon har pärlat upp på en tråd; varje scen i sig är stark i sig, men det blir aldrig något mer än en fragmentarisk helhet. Det är något av Oscar’s bait över det hela: filmen innehåller alla detaljer som krävs för att bli nominerad för en Oscar, men det är nästan övertydligt att det är filmens syfte.

A Star Is Born är onekligen en stark film som lämnar tittaren tagen, men jag upplevde den som lite påskyndad och väl polerad.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Läsplanering: Juli 2019

  • Dog Behaviour, Evolution, and Cognition av Adám Miklósi hade jag som kurslitteratur i Hundens beteendebiologi 2, men vi läste inte hela i kursen och det vill jag göra.
  • Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood fyndade jag på bokrean i år med tanken att Atwood brukar vara bra.
  • De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem av Arthur Freeman och Rose DeWolf har stått och samlat damm i min bokhylla i många år. Jag hade tänkt läsa den förra året, men kom aldrig så långt.
  • Begravningsståt av Jean Genet fyndade jag på förra årets rea. Jonas Gardell nämnde Genet en del i sin senaste bok, vilket gjorde mig sugen på att på nytt läsa något av denna märkliga franska författare.
Publicerat i läsning | Etiketter | Lämna en kommentar

Novellix: Avlägset mål; Den nya skolan; Historia; Raskens efterleverska

Omslagsbild Avlägset mål

Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Novellix (2019)
Antal sidor: 16 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Ett mål kan synas så tydligt framför en. Ligga så nära, men ändå vara omöjligt att nå. Och precis lika svårt som att bestiga en alptopp, kan ett äktenskap vara – att bli likvärdig, jämbördig, kräver samma energi, samma viljestyrka och samma beslutsamhet. Och precis som en alptopp, kan drömmen om det jämställda förhållandet se ut att försvinna längre och längre bort ju mer man rör sig mot det. (Baksidestexten)

Skickligt målar Per Anders Fogelström upp två systrars relation i denna korta novell. Den ena systern är fast i den trista rutinen med sin make och genom att ta med henne på en alpvandring hoppas hennes syster kunna väcka henne. Att ta sig ur gamla hjulspår är ibland lika viktigt som att ta risken, att våga försöka, är lika viktigt som att nå det slutgiltiga målet.

Omslagsbild Den nya skolan

Författare: Ivar Lo-Johansson
Förlag: Novellix (2019)
Antal sidor: 15 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Fackföreningen samlas i ett klassrum. Ett klassrum där Holger fram till nyligen var en hunsad elev. Under mötet utropas han plötsligt till den lokala lantbrukarföreningens ordförande. Förändringen som sker i honom speglar även en förändring i samhället där de gamla invanda mönstren tvingas ge vika för nya tankar och strömningar.

Den nya skolan är det första jag läser av Ivar Lo-Johansson. En intressant upplevelse, i allra högsta grad. I denna korta scen lyckas Lo-Johansson skildra de många blandade känslor som sker i skiftet mellan en generation till en annan.

Omslagsbild Historia

Författare: Sonja Åkesson
Förlag: Novellix (2019)
Antal sidor: 18 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Historia får vi möta en kvinna och följa med in i hennes vardagsliv och utsatthet. Hon är morsa till en liten jänta, tar hand om sin döda syrras dotter. Tvingas parera sin mans svartsjukenycker och att vårda sina åldrande föräldrar. Att ändå veta att det inte blir bättre om hon skiljer sig, utan det bara skulle leda till ett ekonomiskt helvete.

Historia är min första bekantskap med Sonja Åkesson. På ett förhållandevis litet antal sidor lyckas Åkesson packa in en massa historia. Vi lär känna den här kvinnan, som ödet inte har varit snällt mot, och sympatiserar snart med henne och hennes känsla av fångenskap. Skrivet på ett förrädiskt enkelt språk levererar detta en kvardröjande känsla, en medvetenhet om att oavsett hur tufft livet än blir kommer denna kvinna inte ge upp.

Omslagsbild Raskens efterleverska

Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Novellix (2019)
Antal sidor: 21 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det har gått trettio år sedan korpral Rask gick bort. När han dog tvingades hans hustru Ida flytta från soldattorpet till en liten stuga. Här träffar vi henne nu, korpralskan. Raskens efterleverska, åldrad och utan den kraft som hon alltid burit, men med sin stolthet och envishet i behåll.

Föga överraskande är Raskens efterleverska min favorit i denna ask. Vilhelm Moberg har ett lätt distanserat berättarperspektiv, men sinne för detaljer som gör att vi på dessa korta sidor lär känna Ida och hennes farhågor, hennes förhoppningar, hennes sorg. Den nya tiden möter den gamla, men Ida är inte villig att sätta sin tilltro på hennes sons löften om att äldreboendet är annorlunda än fattighuset. Hon vill leva och dö som hon alltid har gjort. Ett starkt, innerligt karaktärsporträtt av en kvinna som känna som om hon har levat och som om jag har känt henne.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , , | 1 kommentar

Flickan och skammen av Katarina Wennstam

Omslagsbild Flickan och skammen: En bok om samhällets syn på slampor

Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers förlag (2016)
Antal sidor: 250 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Genom historien har kvinnor och flickor stämplats för sin sexualitet. Ibland har det inte ens med sexuella handlingar att göra. Bara det att en flicka vågar ta plats kan innebära att hon snabbt stämplas som hora eller slampa. Det finns inget effektivare sätt att oskadliggöra en kvinna på. Flickan och skammen är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam.

Det var under mitt första år på universitetet som jag hittade Flickan och skulden på Myrorna och det var en av mina mest omvälvande läsupplevelser. Få böcker har gjort mig så skakad och arg som den. Flickan och skammen når inte riktigt fram till den upplevelsen, men det är fortfarande en viktig bok att läsa och diskutera.

Flickan och skammen är spretig. Den försöker täcka upp mycket mark: historiska tillbakablickar, utrikesperspektiv, personliga berättelser från kvinnor och flickor som har drabbats av ryktesspridning på grund av sin sexualitet. Kanske hade boken vunnit på ett snävare fokus. Ett fokus som hade gjort att den gav samma emotionella knytnävsslag som Flickan och skulden.

Det här är ett fall av att intet nytt under solen. Flickan och skammen talar till oss som redan är övertygad, som är ilskna och frustrerade över att det är år 2019 och vi måste fortfarande hantera den här jävla skiten. Som debattinlägg väcker det starka känslor, men jag tvivlar på att de som behöver läsa den här boken, som behöver få upp korpgluggarna, kommer att plocka upp den i bokhandeln. Synd, för Katarina Wennstam är som alltid kunnig, påläst och flyhänt med pennan. Hon har gjort sina efterforskningar och förvaltar materialet väl.

Flickan och skammen är kanske inte en lika stark upplevelse som den tidigare titel den anspelar på, men det är ändå en bok som behövs i dessa tider för att få oss att fundera och, framförallt, ifrågasätta.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

De osynliga av Charles L. Grant

Omslagsbild De osynliga

Författare: Charles L. Grant
Originaltitel: The X-Files: Goblins
Översättning: Clemens Altgård
Serie: Arkiv X-serien, #1
Förlag: Prisma (1996)
Antal sidor: 244 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Arkiv X-enheten är tillfälligt nedlagd. Men när en militär mördas under mystiska omständigheter använder en politiker sitt inflytande för att få Mulder och Scully på fallet, tillsammans med två yngre agenter. Mannen påstås ha mördats av en osynlig gärningsman. Ett vittne pratar om vättar. Mulder blir dock mer intresserad av en militär forskningsstation som ligger i närheten av småstaden där mordet skedde.

Under min värsta Arkiv X-fas gick jag och köpte alla böcker jag kunde hitta på Myrorna som hade med tv-serien att göra. Detta ledde till att jag också köpte några skönlitterära böcker baserade på serien, det vill säga sanktionerad fanfiction. Charles L. Grants De osynliga är den första i en serie om böcker som utspelar sig under seriens lopp.

De osynliga är väl varken det bästa eller det sämsta som jag någonsin har läst. Med ett enkelt, stramt språk lyckas Grant fånga känslan av ett tv-seriens avsnitt. Inte min favorittyp av avsnitten, men ändå en känsla av att vara en del av serien. Dessvärre har han inget vidare grepp om vare sig Mulder eller Scully, vilket gör att läsupplevelsen förlorar en del i mina ögon. Särskilt uselt grepp har han om Scully, som inte känns sig lik.

Handlingen i De osynliga är något så när spännande. Åtminstone de två första tredjedelarna. Fram emot slutet börjar det dock urarta. Förklaringen bakom gärningsmannens förmågor ligger i linje med de sedvanliga pseudovetenskapliga förklaringarna i serien, men känns på något sätt mindre övertygande.

De osynliga är ändå förvånansvärt kul att läsa, även om det är långt ifrån en höjdare.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Nalle Puhs hörna av A. A. Milne

Omslagsbild Nalle Puhs hörna

Författare: A. A. Milne
Illustratör: E. H. Shepard
Originaltitel: The House at Pooh Corner
Översättning: Brita af Geijerstam
Serie: Nalle Puh, #2
Förlag: Bonnier Carlsen (1997)
Antal sidor: 178 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

En gång bad en liten pojke vid namn Christopher Robin att få höra en saga om sig själv och sin nallebjörn. Det blev inte bara en saga, utan två hela böcker om björnen Nalle Puh och de andra djuren i Sjumilaskogen. I Nalle Puhs hörna får vi veta hur det gick till när Ior till sist fick ett eget hus, hur Tiger anlände till Sjumilaskogen och de utmaningar alla djuren ställdes inför då, vad som hände när Nalle Puh uppfann en ny lek och hur det gick till när Nasse mötte Heffaklumpen på nytt.

Nu har jag läst ytterligare en mysig barnboksklassiker av A. A. Milne. I Nalle Puhs hörna återförenas jag med Puh och hans vänner, och får läsa om deras fortsatta knasiga äventyr. Som när Nasse och Puh får för sig att bygga ett hus åt Ior, bara det att de använder sig av materialet från hans redan existerande hus. Eller när Tiger kommer till Sjumilaskogen och snabbt retar gallfeber på de flesta. Allting är skrivet på ett bedrägligt enkelt vis, som inte förmår dölja det bitterljuva i texten eller det underfundiga.

E. H. Shepards illustrationer förhöjer verkligen upplevelsen av att läsa Nalle Puhs hörna. Från början var teckningarna svartvita, men senare färglade han dem för hand själv. Ingen karaktär är sig lik från de mer kända Disneyförlagorna, men de är ändå underbara. Enkelheten i teckningarna är väldigt tilltalande.

Nalle Puhs hörna är ren mysfaktor för både barn och vuxna. Jag önskar att jag hade läst böckerna också som barn.

Andra delar i serien

Nalle Puh (recension)

Nalle Puhs hörna

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Split

Omslagsbild Split

Regissör: M. Night Shyamalan
Manus: M. Night Shyamalan
Skådespelare: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley, Haley Lu Richardson, Jessica Sula
Produktionsår: 2017
Längd: 117 minuter       

På grund av barndomstrauma lider Kevin Wendell Crumb av disassociativ personlighetsstörning. Hans betrodde psykolog, dr. Fletcher, har dokumenterat att han inte har mindre än tjugotre skilda personligheter. De andra personligheterna ryktar dock om en tjugofjärde, oerhört skrämmande personlighet som fortfarande ligger begravd långt in i Kevins medvetande. En dag kommer den att materialiseras och överta alla andra personligheter. Hans mörka tankar får honom att föra bort tre tonårsflickor, bland annat den driftiga och observanta Casey. När väggarna mellan Kevins olika personligheter börja knaka i fogarna inleds en kamp för överlevnad hos alla de som finns inom honom. En kamp som snart också innefattar de som finns runt honom.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på Split, vilket gör att jag får en oerhört positiv överraskning. Filmen inger en krypande obehaglig känsla och ett mysterium, som jag som tittare försöker lösa hela tiden. Vad är det som har drivit personligheterna till att kidnappa de tre flickorna? Isolerade i det mörka rummet kan flickorna inte anat än spekulera, och vi med dem, kring vad som är deras öde. Anya Taylor-Joy spelar Casey, en traumatiserad flicka som observant lägger märke till detaljer i omgivningen som de andra två missar.

James McAvoy är dock den som lyser i Split då han visar upp en mångsidig talang när han gestaltar nio av de tjugotre, eller snarare tjugofyra, personligheter som intar Kevins kropp. Den ena personligheten är obehagligare än den andra. Och det är väl en del av det som gör att jag tycker mycket om Split (trots att dess skildring av psykisk ohälsa är problematisk och potentiellt stigmatisering): mänskligheten i Kevin, vars personligheter en gång skapades för att skydda honom men som nu trycker ned honom och förvägrar honom hans stund i ljuset.

Split är en obehaglig, lite långsam thriller, som ändå håller hela vägen från början till slut. Nu är jag oerhört taggad på den film som ska knyta samman denna trilogi.

Andra delar i serien

Unbreakable (recension)

Split

Glass

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Vad vet din hund? av Sophie Collins

Omslagsbild Vad vet din hund?

Författare: Sophie Collins
Originaltitel: What Your Dog Knows
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & Co (2018)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Vad vet din hund? tar Sophie Collins sig en närmre titt på hundens kognition. Allt utifrån den senaste forskningen. Utifrån de fem grundläggande sinnena undersöker hon hur en värld upplever världen. På så sätt kan du lättare förstå din egen hund och kommunicera lättare med den.

Vad vet din hund? är lite tematiskt lik Per Jensens böcker, men om du står i valet och kvalet mellan dem så är Jensen bättre. Collins har visserligen läst den senaste forskningen, men det känns som om hon ändå blandar in sitt eget tyckande i texten vilket gör att den inte alla gånger är vetenskapligt förankrad trots att den utger sig för att vara det. Men om du söker efter en bra introduktion till hundens tankevärld och hur den uppfattar sin omgivning, då kan det här ändå vara en bra start.

Det finns dock en del rena faktafel i Vad vet din hund? Hon skriver bland annat på ett ställe att faraohundar är ett exempel på en uråldrig hundras. DNA-analys har dock visat att många av dessa ”uråldriga” raser snarare är sentida skapelser, som avlats fram för att de ska likna hundar som till exempel syns i hieroglyfer.

Man kanske ska ta en del av det som står i Vad vet din hund? med en nypa salt, men det finns ändå en del matnyttigt att ta del av.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar