Hannibal av Thomas Harris

Omslagsbild Hannibal av Thomas Harris

Författare: Thomas Harris
Serie: Hannibal Lecter, #3
Förlag: BCA (1999)
Antal sidor: 486 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det har gått sju år sedan Dr. Hannibal Lecter flydde från förvar, sju år sedan FBI-agenten Clarice Starling intervjuade honom på högrisksjukhuset för de kriminella som anses vara under påverkan av psykisk sjukdom när de begick sina dåd. Doktorn är fortfarande på fri fot, att utforska sina egna intressen, njuta av dofterna, av essensen en värld som inte är på sin vakt. Men Starling har aldrig glömt sina möten med Dr. Lecter och ljudet av hans raspiga, sällan använda röst hemsöker hennes drömmar. Inte heller Mason Verger har glömt Dr. Lecter och han är besatt av hämnd. Han var Dr. Lecters sjätte offer och har överlevt för att härska över sitt slakteriimperium. Från sin respirator, övervakar Verger varje lite darrning i hans världsomfattande nät. Snart inser han för att dra till sig doktorn måste han ha det mest utsökta bete som finns; han måste ha vad Dr. Lecter tycker bäst om.

Det är ett bra tag sedan jag läste både Röd drake och När lammen tystnar, men jag har för mig att jag faktiskt gillade i alla fall Röd drake. Därför blir jag lite överraskad över hur plågsamt dålig jag tycker att Hannibal är. Det är faktiskt ett under att jag läste ut boken.

Hela Hannibal glider på något sätt på ytan av allting som sker. Karaktärerna är som kartongfigurer och deras motiv övertygar för fem öre inte. Det finns inget psykologiskt trovärdigt över porträttet av Hannibal Lecter i denna bok och Mason Verger verkar ond bara för att vara ond. Även människor som vi andra finner genomruttna har oftast någon sorts förklaringsmodell för sitt eget agerande. Som någon som hade ett stort intresse för seriemördare och forensisk psykologi när jag var yngre, känner jag att Thomas Harris knappt har gjort någon research alls.

Och så har vi Clarice. Ni vet hur man brukar raljera över att vissa manliga författare inte kan skriva kvinnliga karaktärer? Så är verkligen fallet här. Det som inte handlar om hennes utseende, handlar om hennes muskelbil för att visa att hon Inte Är Som Andra Kvinnor™. Likaså hennes förmåga på skjutbanan. Men så brister hon ständigt ut i gråt utan större anledning, därför att i Harris värld tycks det vara så kvinnor är.

Harris har heller inte världens cred när det kommer till sin skildring av HBTQIA-karaktärer. Mördaren i När lammen tystnar brukar räknas som en av de mest transofobiska, homofobiska karaktärer som skapats. Även här ger sig Harris in att ha med en karaktär under regnbågsflagg: den steroidmissbrukande, butcha Margot Vergar. Läser du mellan raderna så är enda anledningen till att hon är lesbisk att hon våldtogs av sin sadistiska bror. Det säger en hel del om bokens kvalitet när denna stereotypa karikatyr är den mest intressanta karaktären i Hannibal.

Hannibal är en thriller, vilket förutsätter ett visst mått av psykologisk spänning. Jag vet inte hur många gånger jag ska säga det: att slänga in äckliga detaljer är inte detsamma som att bygga upp psykologisk spänning eller skräck. Den enda påverkan det har på läsaren är att man blir lätt illamående. Och slutet av den här boken är en enda stor katastrof. Fullständigt obegripligt och så bristande i trovärdighet att det nästan känns som en parodi. Det finns ingen logisk anledning för karaktären att genomgå den förändring som den gör på slutet.

Jag förstår mig inte på Hannibal. Det kan ärligt talat vara bland det värsta jag har läst.

Andra delar i serien

Red Dragon

Silence of the Lambs

Hannibal

Hannibal Rising

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Teckningskonstens grunder av Barrington Barber

Omslagsbild Teckningskonstens grunder av Barrington Barbr

Författare: Barrington Barber
Originaltitel: The Fundamentals of Drawing
Översättare: Olle Sahlin
Förlag: Arctic (2007)
Antal sidor: 208 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Barrington Barber började sin bana inom reklam och tv som designer och art director. Senare har han undervisat på Ealing Art School och frilansat som designer, illustratör och målare. I Teckningskonstens grunder tar han hjälp av sin erfarenhet för introducera de välbeprövade principer som styr hur du åstadkommer en bra teckning. Djuplodade instruktioner lär ut de grundläggande teknikerna. Andra avsnitt handlar om stilleben, växter, landskap, djur, modellteckning och porträtt, samt komposition. Från att fånga perspektiv och rörelse till detaljer, så kommer du lära dig skapa vackra, realistiska teckningar.

Jag köpte Teckningskonstens grunder på bokrean 2012, men den har sedan dess stått och samlat damm i min hylla. Vilket är synd, för det här visade sig nämligen vara en riktig pärla. Barber går mycket pedagogiskt tillväga. Boken är uppbyggd som en kurs i teckning där du börjar med de mest grundläggande saker som att teckna olika figurer till hur du åstadkommer olika effekter när du ska skugga din teckning.

Teckningskonstens grunder är indelad i olika kapitel och varje kapitel har sin blandning av teori och övningar. Tanken är att du ska genomföra övningarna medan du läser boken, innan du går vidare, men det gjorde inte jag i det här skedet. Jag tänker dock gå tillbaka i november och göra en del av övningarna. För bara genom att titta på teknikerna och applicera dem i mitt eget tecknande höjde kvaliteteten på många av mina teckningar.

Tonen i Teckningskonstens grunder är avslappnad och uppmuntrande medan han guidar läsaren genom skillnaden mellan att titta och att se, om att slappna av när man tecknar. Det finns ett fint avsnitt om hur man kan använda olika pennstreck för att väcka atmosfär eller sinnesstämning: en båt som tecknas med enkla streck och mjuka skuggor för att understryka dess eleganta design, eller grövre streck för att understryka något mekaniska, grova kvalitet.

Teckningskonstens grunder är en fantastisk bok om teckningskonstens olika tekniker. En bok att återvända till om och om igen.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Novellix: Katten & Ön; Mings största kap; Mästerkatten i stövlar; Rufus

Omslagsbild Katten & Ön

Författare: Tove Jansson
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 21 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Katten får vi möta Sophia som har fått en kattunge. Men trots alla hennes kärleksfulla omsorger, tycks katten vara mer nöjd med att sova i disklådan och jaga utomhus än att vara med henne. Det är en berättelse om det svåra med kärleken, med att älska utan att riktigt kunna acceptera den andras natur. När en katt är så pass mycket vild som denna är blir det svårt när du förväntar dig att få en tamkatts kärlek. Men att få denna villkorslösa kärlek visar sig också vara tråkigt i längden.

Denna korta novell får samsas med Ön, ytterligare en kort novell. Denna handlar också om kärlek, om kärlek till en karg ö vars piskande vindar under höststormarna driver huvudpersonen på flykt. Men samtidigt föds alltid en längtan efter ön så fort hon har lämnat den. Jag hade lite svårare för den här. Min uppmärksamhet ville flyta iväg, trots det vackra språket och stämningen i berättelsen.

Betyg 3: Gillade den.
Omslagsbild Mings största kap

Författare: Patricia Highsmith
Originaltitel: Ming’s Bigget Prey
Översättare: Marianne Gerlund-Ekroth
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 22 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Ming och hans matte lever i en kärleksfull tvåsamhet. Något som försvåras när matten träffar en man, en man som är opålitlig och lögnaktig. Ming ser rakt igenom honom och hatar honom. Hatet är ömsesidigt och mannen gör allt för att bli av med katten.

I Mings största kap får vi inta kattens perspektiv i ett triangeldrama fyllt av svartsjuka och hat. Patricia Highsmith har en särskild förmåga att bygga stämningar, vilket gör att man snabbt sugs in i denna novell. Det finns både ett visst mått av humor och hämnd i denna novell, vilket gör det till en fröjd att läsa.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Omslagsbild Mästerkatten i stövlar

Författare: Angela Carter
Originaltitel: Puss-in-Boots
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 37 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Mästerkatten har en ovanligt vacker sångröst, om han får säga det själv. Det är så han möter sin husbonde, när denne slänger inte bara en utan två stövlar efter honom i uppskattning. Katten är snabb med att ta på sig sina stövlar. Efter det är de som ler och långhalm, och lever livets glada dagar. Men allt förändras när husbonden förälskar sig i en kvinna. I en gift kvinna. Hennes man är dock en riktig knöl. Mästerkatten måste använda all sin list för att knäcka denna nöt.

Mästerkatten i stövlar är min första bekantskap med Angela Carter. Det är grov skröna som är riktigt underhållande. Det blir en del fniss när Carter blandar den klassiska sagan om katten i sina stövlar med den komiska operan Barberaren i Sevilla, för en riktigt speciell liten novell.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Omslagsbild Rufus

Författare: Doris Lessing
Originaltitel: Rufus the Survivor
Översättare: Johan Nilsson
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 32 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

De börjar se den stukade hankatten runt sitt hus och ställer ut vatten åt honom. Men de ska inte ha en katt till. Katten är mager, men vill inte äta utan dricker bara törstigt. Det tyder på njurfel. Sakta nästlar sig katten in i deras liv och han får namnet Rufus. Han är tacksam över sin plats i hushållet och observerar avvaktande. Långsamt börjar han ta mer och mer plats, så mycket plats som Doris Lessings andra katter tillåter, vill säga.

Rufus är en observation över de katter som har funnits i Doris Lessings liv. Vi får möta prins Charlie och El Magnifico, men framförallt den intelligente Rufus. Rufus som insmickrar sig i deras liv och ständigt, snudd på manipulativt, visar sin tacksamhet över taket han numera har tak över sitt huvud. Det är mycket spiken-på-huvudet porträtt av katternas olika personlighet och det märks att en kattälskare har skrivit novellen.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Book Snob Book Tag

Ytterligare en liten enkät som jag har snott inne hos Vargnatts bokhylla.

1. Adaptation Snob: Do you always read the book before you see the movie?

Långt ifrån alltid. Jag vill egentligen helst läsa boken före jag ser en filmatisering, men det är inte alltid möjligt. Det börjar bli lite av ett stående skämt det här med att jag ser filmen innan jag läser boken.

2. Format Snob: if you had to choose only one format for the rest of your life – print, electronic, or audio – which would it be?

Jag väljer nog den tryckta boken, i så fall. Jag föredrar det. Tycker det är lättare att gå tillbaka i en tryckt bok jämförelse med en läsplatta för att läsa om ett stycke. Jag har lite bekymmer nu när jag läser Blygerhundar av Jessica Mann som e-bok och glömmer bort att sätta bokmärken på övningar jag vill göra eller stryka under, vilket gör det svårt för mig att gå tillbaka i texten.

3. Ship Snob: would you date or marry a non-reader?

Så länge personen i fråga låter mig läsa utan att gnälla på hur mycket tid jag lägger ned på det, så ja. Däremot måste jag erkänna att jag har svårt att förstå mig på folk som inte läser alls och har lite svårt att tro att ett förhållande skulle hålla särskilt länge.

4. Genre Snob: You have to ditch one genre and never read it again, which would it be?

Förmodligen deckare. Visst händer det att jag hittar en bok som jag gillar inom den genren, men de är så få att jag inte tror att jag skulle förlora mycket på att undvika den genren.

5. Uber Genre Snob: You only read one genre for the rest of your life, which would it be?

Spekulativ fiktion. Fast om jag inte får vara så bred (eftersom det inkluderar flera genrer egentligen), så tror jag att jag skulle välja fantasy.

6. Community Snob: Which genre do you think receives the most snobbery from the bookish community?

Jag tycker att bokbloggarcommunityt är ganska öppet och fritt från snobberi. Däremot verkar det i större läsarsammanhang finnas ett förakt mot barn- och ungdomsboken. Vilket är obegripligt, för det finns så många fantastiska böcker att botanisera däribland.

7. Snobbery Recipient: Have you ever been snubbed for something you’ve been reading or for reading in general?

Folk brukar ha väldigt svårt för det här med att jag läser barnböcker för min egen skull. Måste erkänna att jag har mött mer än en rynkad panna när jag sätter mig och läser en barnbok för mig själv.

En kollega och jag brukar diskutera böcker, men hon har en nedlåtande syn på fantasy som jag läser mycket av.

Publicerat i läsning | Etiketter , | Lämna en kommentar

Rebecca

Poster för filmen Rebecca

Regissör: Ben Wheatley
Manus: Jane Goldman, Joe Shrapnel och Anna Waterhouse
Skådespelare: Lily James, Armie Hammer, Kristin Scott Thomas
Produktionsår: 2020
Längd: 121 minuter

En ung kvinna arbetar som sällskapsdam åt en rik amerikanska. De befinner sig nu i Monte Carlo, där hon kommer att träffa änklingen Maxim de Winter. Trots sina skilda bakgrunder, inleder de en himlastormande romans som kulminerar i ett hastigt giftermål. Men deras relation förändras när de återvänder till Max hem, den vackra herrgården Manderley. Över ägorna vilar skuggan av hans första fru Rebecca, en begåvad och vacker kvinna som tycks varit älskad av alla. Vår huvudperson känner att hon inte kan leva upp till henne, vilket förstärks av den ogillande hushållerskan Mrs Danvers. Värst av allt är känslan att Max kanske ångrar att han gifte sig med henne, en grå mus som inte kan leva upp till den förtrollande Rebecca…

Daphne du Mauriers Rebecca är en av mina favoritklassiker. Det är en stämningsfull, gotisk berättelse som jag kan återvända till flera gånger. Dock har jag aldrig sett Hitchcocks klassiska filmatisering, men blev sugen på att se den Netflixdistribuerade nyfilmatiseringen med Lily James och Armie Hammer i huvudrollerna.

Dessvärre gör den här versionen av Rebecca mig grovt besviken. Den misslyckas kapitalt med att fånga stämningen i boken, den överhängande fasan och hur huvudpersonen bryts ned psykiskt av sina omgivningar. Försök har gjorts att slänga in skräckelement i form av mardrömmar, där Manderley och Rebeccas skugga tycks sluka Lily James rollfigur. Men den tänkta effekten uteblir då filmen inte kan besluta sig riktigt för om den ska vara ett romantiskt drama eller en skräckberättelse. Istället är den seg, seg, seg, ketchupeffekt – allt händer på en och samma gång.

Snygg är dock Rebecca att se på. Det är vackra kläder och vackert foto. Specialeffekterna i mardrömsscenerna är också välgjorda. Armie Hammer gör en fin tolkning som Maxim de Winter. Jag har lite svårt för Lily James som skådespelare och tycker inte att hon lyckas förmedla det ungdomliga, naiva, optimistiska som präglar vår namnlösa huvudperson. Bäst är dock Kristin Scott Thomas, som porträtterar den kyliga och nedlåtande Mrs Danvers.

Rebecca blev en riktig besvikelse, men jag kommer nog att se Hitchcocks filmatisering i framtiden för att se om jag tycker bättre om den.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | 3 kommentarer

What Came Before He Shot Her av Elizabeth George

Innehåller spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild What Came Before He Shot Her av Elizabeth George

Författare: Elizabeth George
Serie: Inspector Lynley, #14
Förlag: Hodder & Stoughton (2007)
Antal sidor: 512 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Tolvåriga Joel och hans syskon blir övergivna av sin farmor, som ska resa hem till Jamaica, på sin fasters trappa. Kendra har inte plats i sitt liv för tre barn och vittgående planer för sitt liv. Att få hem en orolig, rebellisk sextonårig flicka; en tolvårig pojke som försöker hålla samman sin familj och en åttaårig pojke som lever i en helt egen värld, sätter käppar i hjulen för hennes planer. Hon är inte förberedd på att hantera de situationer som uppstår, men försöker hålla samman familjen. När både Ness och Joel hamnar på polisens radar, glider situationen ur Kendras händer. Ju mer syskonen blir indragna i kriminalitet och gäng, desto svårare blir det att se en annan utväg.

När jag var yngre läste jag faktiskt mycket deckare. Bland favoriterna fanns Elizabeth George böcker om kommissarie Lynley. Det är faktiskt När ingen ser som jag brukar hänvisa till var den bok som fick mig att göra slut med deckargenren. Mordet på Helen Lynley fick mig verkligen att tappa sugen. What Came Before He Shot Her handlar om Helen Lynleys mördare, tiden innan som ledde fram till mordet, och är en riktigt mörk historia.

What Came Before He Shot Her har kanske inte helt åldrats med behag. I en tid av Black Live Matters känns Elizabeth George porträtt av sina svarta protagonister förlegade och stereotypa på ett plan. Bland annat så jämför hon gärna deras hudfärg med ätbara ting, vilket är lättjefullt av en författare. Men på ett annat plan är det ett försök att kommentera på ras och klass, och hur mycket personerna i denna berättelse har emot sig för att lyckas i livet.

Det är mycket elände i What Came Before He Shot Her. Det är rasistiska fördomar, sexuella övergrepp, knark, våld, utanförskap, psykisk ohälsa… Det känns som om George har försökt få in så mycket som möjligt i sin roman. Kanske på bekostnad av att en del inte blir särskilt väl utfört. Då tänker jag framförallt på biten om psykisk ohälsa, som känns lite hafsig.

Men What Came Before He Shot Her är ändå spännande och suger tag i mig, även om den känns lite daterad.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

A Great Deliverance

Payment in Blood

Well-Schooled in Murder

A Suitable Vengeance

For the Sake of Elena

Missing Joseph

Playing for the Ashes

In the Presence of the Enemy

Deception on His Mind

In Pursuit of the Proper Sinner

A Traitor to Memory

A Place of Hiding

With No One as Witness

What Came Before He Shot Her

Careless in Red

This Body of Death

Believing the Lie

Just One Evil Act

A Banquet of Consequences

The Punishment She Deserves

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon

Omslagsbild Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon

Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: Where the Light Gets In
Översättare: Anna Björkhem
Förlag: Bonnier Pocket (2019)
Antal sidor: 428 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Lorna har arbetat som volontär på ett hospice ett tag. Få personer har berört henne så mycket som Betty. Av henne har Lorna lärt sig att mod är något man sätter på sig som rött läppstift, trots att paniken bultar i bröstet. Efter Bettys bortgång finner Lorna att hon plötsligt är matte åt Bettys ängsliga tax. Med det mod som Betty har utgjutit i henne, bestämmer sig Lorna för att köpa ett galleri och återvända till sitt barndoms Longhamptom. Hon har alltid sörjt att hon själv inte är kreativ – trots sin berömda konstnärsmor – men hon kan ju alltid sälja andras konst. Hon lär så småningom känna den egensinniga, äldre konstnären Joyce som även hon har ett och annat att lära Lorna. Samtidigt får Lornas syster problem i sin familj och en gammal ungdomskärlek stövlar in i Lornas liv igen.

Jag har läst en del böcker av Lucy Dillon vid det här laget. Drömmen runt hörnet är hennes åttonde bok på svenska och den sjunde jag läser. Men även om denna innehåller mycket av det som är Dillons signum: den mysiga, idylliska småstaden Longhampton, hundarna och nystarten, så blir jag inte lika charmad som jag brukar bli.

Persongalleriet i Drömmen runt hörnet är inte lika välutvecklat som det brukar vara, vilket gör att en del av charmen uteblir. Lorna väcker inga större känslor hos mig som huvudperson och romansen mellan henne och hennes ungdomskärlek lämnar mig kall. De konflikter som blossar upp och sätter käppar i hjulet känns mest överdrivna. Kanske för att ingen av dessa två karaktärer får något större djup känns det helt enkelt inte trovärdigt.

Den bit av Drömmen runt hörnet som är mest intressant är relationen som uppstår mellan Lorna och den bestämda Joyce. Det är här en liten skymt av Dillons magi uppstår. Det finns en del intressant om kreativitet och förutbestämda idéer kring att hämta härifrån, plus en hjärtevärmande vänskap. Joyce är den mest tredimensionella av karaktärerna och den som jag upplever som mest intressant.

Annars känns Drömmen runt hörnet lite trött och oinspirerad, som om Lucy Dillon har börjat tröttna.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Sagor från Mumindalen av Alex Haridi och Cecilia Davidsson

Omslagsbild Sagor från Mumindalen

Författare: Alex Haridi och Cecilia Davidsson
Illustratör: Cecilia Heikkilä
Förlag: Bonnier Carlsen (2018)
Antal sidor: 96 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Sagor från Mumindalen tolkar Alex Haridi och Cecilia Davidsson tre av Tove Janssons berättelser om de små trollen som lever i Mumindalen. I första berättelsen, Den stora översvämningen, får vi veta hur Mumintrollen kom till Mumindalen och den strapatsrika färd genom den översvämmade skogen som ledde dem fram till sitt nya hem. I Hattifnattarnas ö tar familjens segeltur en oväntad vändning när de befinner sig på en ö med hattifnattar i hundratal. Avslutningsvis, i Den magiska hatten, ställer en upphittad hatt till med all möjlig oreda i Muminhuset medan en trollkarl vandrar omkring barhuvud på månen.

Jag köpte Sagor från Mumindalen på årets bokrea, med ett visst mått av besvikelse eftersom jag hade trott att det skulle vara Tove Janssons berättelser. Jag förstår inte riktigt den här förtjusningen i att omtolka klassiker för att nå en modernare publik, även om Haridi och Davidsson gör ett charmigt jobb med att omarbeta berättelserna till bilderboksformatet.

Även Cecilia Heikkiläs illustrationer bidrar till att göra Sagor från Mumindalen till en charmig upplevelse. Hon bjuder på en fin variation i illustrationer: från drömska färgbilder till stramare svartvita tuschteckningar. Även om stilen är hennes egen, är det en klar och tydlig hyllning till Janssons illustrationer.

Trots att Sagor från Mumindalen inte riktigt var vad jag ville ha, så måste jag säga att jag charmades snabbt. Berättelserna lämpar sig väl för högläsning tillsammans med partner eller barn.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

TBR Tag

Vargnatts bokhylla är en aldrig sinande källa av spännande taggar.

1. Vilken bok har du inte kunnat avsluta?

Marilyn Mansons självbiografi Long Hard Road Out of Hell. Jag har till och med rensat ur den för att jag tyckte att den var så dålig.

2. Vilken bok har du inte läst än för att du inte har haft tid?

Det får nog bli Anne Fausto-Sterlings bok Sexing the Body. Jag hade den som kurslitteratur i en socialantropologisk kurs om genus och ras, och den handlar om personer som är intersex. Det känns som att den kräver sin tid och sinnesstämning.

3. Vilken bok har du inte läst än för att det är fortsättningen på  en serie? 

Turk & Ayla av Niklas Krog, som är en uppföljare av hans bok Ingen rädsla.

4. Vilken bok har du inte läst än eftersom den är helt ny? 

The Lives of Saints av Leigh Bardugo. Jag älskar hela hennes Grisha-universum och den här boken innehåller berättelser om de helgon som är så viktiga för karaktärerna i serien.

5. Vilken bok har du inte läst än eftersom du har läst en bok av samma författare som du inte tyckte om? 

Det står femtio-femtio till Camilo José Cela. Jag gillade La Familia de Pascual Duarte, men tyckte inte speciellt mycket om Mazurka för två döda. Därför drar jag mig lite för att läsa San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid.

6. Vilken bok har du inte läst än för att du inte riktigt känner för det?

Nollpunkt av Kevin J. Anderson. Det är en Arkiv X-bok som jag köpte när jag vurmade som mest för serien.

7. Vilken bok har du inte läst än eftersom den är gigantisk? 

The Complete Illustrated Works of Shakespeare. Plus att texten är mikroskopiskt liten.

8. Vilken bok har du inte läst än för att omslaget lockade och sedan visade det sig att den inte hade så bra recensioner?

Briar Rose av Jane Yolen. Jag kommer nog fortfarande att läsa den i framtiden, men med sänkta förväntningar.

9. Vilken bok avskräcker dig mest från din olästa hög? 

Corazón tan blanco av Javier Marias. Egentligen alla dess böcker jag äger på spanska. Jag skulle vilja ta tag i språket igen, men känner ett fruktansvärt motstånd mot det. Sättet undervisningen i skolan var uppbyggd funkade inte för mig att lära mig ett språk, så jag tappa sugen totalt.

Publicerat i läsning | Etiketter , | Lämna en kommentar

Freedom Writers

Omslagsbild Freedom Writers

Regissör: Richard LaGravenese
Manus: Richard LaGravense
Skådespelare: Hilary Swank, Scott Glenn, Imelda Staunton, Patrick Dempsey, Mario
Produktionsår: 2007
Längd: 122 minuter

Som nybakad lärare är Erin Gruwell fylld av entusiasm inför sitt yrke. Inspirerad av sin fars berättelser om medborgarmarscher, har hon valt att arbeta på Wilson High – en skola som tidigare har varit en av de bästa i staden, men som numera är fylld av konflikter mellan olika gäng. Erins klass består av en brokig blandning av ungdomar med olika etnisk bakgrund. En dag, när en elev i klassen blir vittne till en våldsam gänguppgörelse, gör ungdomarnas brutala verklighet sig påmind i skolan. Händelsen får Erin att inse att hon aldrig kommer att nå fram till sina elever om hon inte anstränger sig för att förstå något av den verklighet de faktiskt lever i. Inspirerad av Anne Franks dagbok ber hon ungdomarna skriva ner händelserna ur sina liv.

Freedom Writers är baserad på den sanna historien om Erin Gruwell och ungdomarna som hon undervisade. På många sätt är det en ganska typisk film där en vit kvinna kommer in i en grupp rasifierade ungdomars liv och lyckas vända deras liv till det bättre. På ytan är det återigen en berättelse om den vita räddaren, men samtidigt är det en film med så mycket hjärta, charm och respekt att jag inte kan annat än förtrollas av den.

Trots det mörker som finns i Freedom Writers (dessa ungdomar lever i en värld av våld och brutalitet), så är det en varm film. Hilary Swank lyckas riktigt förmedla den entusiasm och lite blåögda naivitet som först präglar lärarens vardag, men sedan insikten om vad de här ungdomarna behöver för att blomma upp. Hon är den enda som räknar med dem och ger dem en chans. Skolan vill inte satsa några som helst resurser på dem, utan hon blir tvungen att köpa böcker ur egen ficka till sin undervisning.

Jag tycker mycket om kopplingen till förintelsen som finns i Freedom Writers och hur Swanks karaktär använder den för att nå fram till ungdomarna. Vändpunkten för deras relation kommer när hon snappar upp en rasistisk karikatyr som en av eleverna har gjort av en afroamerikansk klasskamrat. Detta får henne att dra paralleller till de nidbilder som nazisterna gjorde av judarna, vilket gör att hon upptäcker att få av eleverna känner till förintelsen. Genom att läsa Anne Franks dagbok och besöka museer kring förintelsen, samt bjuda in överlevare, börjar eleverna även överbygga sina egna motsättningar på grund av rastillhörighet. De lär sig tolerans av historien.

Freedom Writers är ingen perfekt film. Den är definitivt gjord lite efter en mall, men det är ändå en varm och charmig film som man mår bra efter att ha sett.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar