Tisdagstrion: Böcker med parallella handlingar/flera tidsplan

Tisdagstrion

Denna tisdag känner jag mig lite trött och sliten. Det är inte mycket kvar av terminen nu och jag ska ha handledning nu på förmiddagen, så att jag förhoppningsvis kan komma vidare på det sista med uppsatsen. Men först är det förstås tisdagstrio inne hos Ugglan & Boken. Denna vecka är temat böcker med parallella berättelser/flera tidsplan. Jag valde tre böcker som utspelar sig under flera tidsplan.

The Night Watch av Sarah Waters är en av hennes få böcker som inte utspelar sig under 1800-talet. Istället utspelar sig den under andra världskriget. Berättelsen rör sig bakåt i tiden, börjar med slutet och arbetar sig mot början. Under tiden får vi följa fyra Londonbor och deras liv i olika perioder under 40-talet.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens läste jag nu i april. Kya växer upp under udda omständigheter i träskmarken utanför en liten stad i North Carolina. Stadsborna betraktar henne med misstänksamhet och förakt, och ger henne snart epitetet Träskflickan. När en man hittas mördad i träsket blir hon snart misstänkt för mordet. Utspelar sig både i ”nutid” med mordet och i det förflutna, under Kyas uppväxt. Jag var inte särskilt intresserad av denna när den var som mest hypad, men den var riktigt bra.

If We Were Villains av M. L. Rio läste jag ut i förra veckan. Den är tydligt influerad av både Den hemliga historien och The Lake of Dead Languages, men når inte riktigt upp till deras nivå. Oliver Marks har just släppts fri efter att ha avtjänat ett straff för mord, men var det verkligen han som var skyldig? Detektiv Colborne vill veta vad som egentligen hände för tio år sedan, bland de talangfulla unga skådespelare som alltid tycktes spela samma roller… såväl på scen som utanför den.

Publicerat i läsning | Etiketter | 15 kommentarer

Dumbledores hemligheter

Kan innehålla spoilers för tidigare filmer.

Dumbledores hemligheter

Originaltitel: The Secrets of Dumbledore
Regissör: David Yates
Manusförfattare: J. K. Rowling och Steve Kloves
Skådespelare: Eddie Redmayne, Jude Law, Ezra Miller, Mads Mikkelsen
Produktionsår: 2022
Längd: 142 minuter

Dumbledore och Grindelwald svor i sin ungdom en blodspakt, vilket gör att Dumbledore inte öppet kan gå emot Grindelwald. Istället samlar han Newt Scamander och ett gäng osannolika figurer för att gå emot sin gamle älskare. Det drar ihop sig till val inom det magiska samfundet. Grindelwald mobiliserar alltmer. Det gäller för människor att göra det rätta, istället för det enkla. Men om de ändå fattar fel val, hur förekommer man någon som kan se glimtar av framtiden?

Med en pandemi ”bakom” oss, så var det länge sedan jag var på bio. Faktiskt sist som det kom en installation i Fantastiska vidunder-franchisen. Men nu var det dags för Dumbledores hemligheter att ha premiär och att sätta sig i en biosalong igen, med fjärilar i magen av förväntningar.

Och visst är det härligt att återse alla och göra nya bekantskaper. Mads Mikkelsen gör i Dumbledores hemligheter sin debut som Grindelwald och hans prestation är lysande. Johnny Depp var bra i rollen, men Mikkelsen är verkligen snäppet vassare. (Att Johnny Depp från filmerna har, till skillnad från vad Internet gör gällande, inget att göra med Amber Heards anklagelser och hans anklagelser mot henne. Snarare är det så att han har stämt Warner Bros och det är lite svårt att arbeta för någon du ligger i rättslig konflikt med.)

Dumbledores hemligheter bjuder på drama, spänning, humor och en hälsosam dos av magiska varelser. Den mörkare, våldsamma tonen är slående och gör att åldersgränsen emellanåt känns optimistiskt sagt. Trots att filmen inte slösar på något vad det gäller specialeffekter och skickligt skådespeleri, ligger det trots allt något av mellanfilm över det hela. Den för inte handlingen framåt så mycket, annat än att etablera förutsättningarna för de sista två filmerna.

Det som är intressant med denna filmserie är hur grundad den är i vår egen verklighet. Dumbledores hemligheter följer denna tradition. Parallellerna med Grindelwalds väg mot makten och nazismen som samtidigt växer fram i mugglarvärlden förstärker det obehagliga i det som sker.

Men Dumbledores hemligheter är ändå en riktigt helgjuten produktion som bjuder på spänning, drama och humor, såsom dess föregångare.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra filmer i serien

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (recension)

Grindelwalds brott (recension)

Dumbledores hemligheter

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Mor gifter sig av Moa Martinson

Mor gifter sig av Moa Martinson

Författare: Moa Martinson
Serie: Mia, #1
Förlag: Bonnier (1977)
Antal sidor: 303 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Mia kan inte förstå vad det ska vara bra för att mor gifter sig. Den nya styvfadern är lite väl begiven på flaskan och tror dessutom inte att en sjuårig jänta har mer förstånd än en tremånaders gris. Varför kvinnorna vill ha en karl som tar dem om livet och gör att de sväller med barn, det kan inte ens Mias avsevärda förståndsgåvor göra begripligt. I centrum för hennes värld är modern Hedvig och hennes slit för brödfödan. Högsta lyckan är ett hem med blåa blommor på en kritad spismur. Men förr eller senare slås lyckan alltid sönder av osämja och våld mellan de vuxna, vilket leder till smärtsamma uppbrott för Mia.

Mor gifter sig är inte det första jag läser av Moa Martinson. Men det är det första som totalt golvar mig. Språket är rakt och oförsonligt när det skildrar ett liv av fattigdom, av våld, utnyttjande från de rika och smuts. Där det farligaste kanske inte är att vara fattig, utan då är det desto farligare att verka fattig. På barnets klarskyldiga vis artikulerar berättarjaget Mia om obehaget i att se människor som tycks ha kapitulerat inför sin fattigdom, som ser sjaskiga och osnygga ut. Det blir till ett slags internaliserat klassförakt.

Även om berättaren i Mor gifter sig är ett barn, så är det tydligt att det är en vuxen människa som ser tillbaka på sin barndom. Som med empati och inlevelse kan sätta sig in i andra personers levnadsvärld. Som med skicklighet målar upp en värld som idag kan te sig främmande för oss, men som säkert för många idag även kan vara igenkännlig. Fattigdomen i Mias värld är inte sentimental, det är en sanning och så är världen beskaffad. Men orättvisan finns där. Skildringen blir oerhört levande och stark.

Mor gifter sig var en oväntat stark läsupplevelse som kommer dröja sig kvar länge hos mig.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Andra delar i serien

Mor gifter sig

Kyrkbröllop

Kungens rosor

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Nerudas brevbärare av Antonio Skármeta

Nerudas brevbärare av Antonio Skármeta

Författare: Antonio Skármeta
Originaltitel: Ardiente paciencia
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Gedins (1997)
Antal sidor: 137 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Mario Jiménez är till sorg för sin far, en arbetsam fiskare. Den unge Mario kommer på varje ursäkt till att slingra sig ur att arbeta. Åtminstone till dess att han får jobb som brevbärare. I den fattiga fiskeby där han lever är de flesta analfabeter, vilket innebär att den enda som egentligen får post är traktens stora berömdhet: Pablo Neruda. Mario har knappast läst hans poesi till att börja med, men när han väl gör det uppstår det snart en oväntad vänskap mellan poeten och brevbärare. Med hjälp av poesins kraft kan Mario förföra sin älskade Beatriz. Men Chile är ett land stadd i förändring och framtiden kommer att bli turbulent.

I min bokcirkel hade vi till april temat ”en bok på vår att läsa-lista med det fulaste omslaget.” Nerudas brevbärare var en av mina kamraters förslag och vi drog hennes lott. Vackert kan man knappast påstå att detta filmomslag är, som ska föra tankarna till den framgångsrika filmatiseringen Il Postino (en film jag för övrigt inte har sett, men som jag nog skulle vilja se.)

Som tur är ska man ju inte döma hunden efter håren. Nerudas brevbärare är en charmig och ytterst chilensk skröna. Sidorna bara flyger förbi när man skrockar åt Marios tokigheter och de udda situationer som uppstår. Under den humoristiska ytan finns dock ett stråk av allvar. Det är en dramatisk tid av Chiles historia som skildras. Mot slutet kommer Salvador Allende till makten, vilket alla vet ledde till en militärkupp. Slutet lämnar därför iskalla kårar efter sig i sin öppenhet. Antonio Skármeta behöver aldrig skriva rakt ut vad som händer. Vi kan ana det ändå.

Nerudas brevbärare är också fylld av bombastiska metaforer, som kanske skulle verka överdrivna i ett annat sammanhang. Här fungerar gifter de sig oerhört väl med den text som läsaren har framför sig. De blir en del av magin i denna berättelse. Jag tänkte under läsningen att det kanske var en medveten blinkning till Nerudas poesi, men en annan medlem i bokcirkeln som har läst Neruda kände inte alls igen att han skulle använda så mycket metaforer.

Nerudas brevbärare var en oväntat trevlig bekantskap som charmade så väl mig, som hela bokcirkeln.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Vattnets sötma av Nathan Harris

Vattnets sötma av Nathan Harris

Författare: Nathan Harris
Originaltitel: The Sweetness of Water
Översättare: Cecilia Berglund Barklem
Förlag: Bookmark förlag (2022)
Antal sidor: 410 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Det amerikanska inbördeskriget är över och nordstatarna står som segrare. De vita sydstatsbönderna tvingas att frige sina slavar. På så sätt finner sig bröderna Prentiss och Landry på fri fot. Medan de njuter av sin frihet, snubblar bonden George Walker över dem. Han erbjuder dem en tillflykt hos sig och hustrun Isabelle. Där får de husrum och ett välbetalt jobb. Men det är långtifrån alla av George grannar i Old Ox som ser med blida ögon på hans tilltag.

Vattnets sötma är Nathan Harris omtalade debutroman. Den har redan hunnit bli nominerad till ett antal fina priser. I förra veckan blev den också nominerad till Årets bok här i Sverige. Den här boken har legat lite i bakhuvudet hos mig sedan den kom ut förra året.

Som debutroman är Vattnets sötma oerhört välskriven. Den börjar lyriskt och fortsätter lite på samma spår. Som roman är den karaktärsdriven och porträtten av dess huvudpersoner blir på många sätt djupa och mångfacetterade. Alla dessa har mångbottnade sidor. En del sidofigurer blir stereotypa på ett mindre lyckat vis, som den rasistiske sydstatssheriff som dyker upp i bokens senare hälft.

Men som debutromaner ibland kan bli, känns Vattnets sötma något för överarbetad. Den är lite för polerad. Det är alltför tydligt vad Nathan Harris vill få mig som läsare att känna, när han vill att jag ska känna det och vad det är meningen att boken ska åstadkomma. Det är en bok som är skriven på ett sätt för att väcka uppmärksamhet.

Men för den sakens skulle kan en bok vara bra. Vattnets sötma väcker på ett komplext vis liv i frågor kring rasism och homofobi, med tydliga kopplingar till vår samtid. Ondskan i boken är banal. Född ur rädsla, stolthet och ett felplacerat sinne för heder. Mycket av det tragiska som kommer att ske i boken sker för att folk är rädda eller på grund av sårad stolthet.

Vattnets sötma är en välskriven, om än något överarbetad, debutroman som kommer att väcka starka känslor och lämna mycket kvar att fundera över när boken är utläst.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagstrion: Trafikljus

Tisdagstrion

Tisdag igen och idag ska jag begrava mig i uppsatsträsket. Denna vecka ska min handledare ha in det sista utkastet och i nästa vecka ska jag skicka uppsatsen till examinator och opponent. Bråda dagar, med andra ord.

Men jag planerar pauser. Som att träffa min bokcirkel ikväll. Som att ta itu med veckans tisdagstrio inne hos Ugglan & Boken nu. Denna vecka är temat trafikljus (en röd, en gul & en grön bok).

Waiting av Ha Jin läste jag för över tio år sedan, men jag minns att jag tyckte att den var fruktansvärt bra. Det är berättelsen om läkaren Lin Kong, som sedan sjutton år tillbaka har haft en affär med en modern och välutbildad kvinna. Varje sommar reser han tillbaka till sin hemby, där hustrun hans familj valde åt honom väntar på honom. Hennes enkelhet och bundna fötter äcklar honom. Varje år ber han henne om skilsmässa. Varje år går hon med på det, men drar sig alltid ur i sista stund.

Flickan med gåvorna av M. R. Carey är en riktigt bra och annorlunda zombiebok. Flickan Melanie är ovanligt intelligent. Höjdpunkten på hennes dag är när beväpnade män kommer för att föra henne till dagens lektioner. En håller en pistol mot hennes huvud, medan de andra spänner fast henne i rullstolen. Ingen skrattar när hon lovar att inte bitas. När basen där hon bor blir anfallen, tvingas hon och andra överlevare ge sig iväg genom fiendeland för att hitta svar.

The Lost Future of Pepperharrow av Natasha Pulley utspelar sig i ett alternativt London, där urverk driver mycket av tekniken. När Nathaniel Steepletons hälsa försämras allt mer av den tjocka smogen i London, får han en postering i Tokyo för att ta reda på vad det är för märkliga spöklika fenomen som pågår. Keita Mori följer med, men är märkbart rädd. Snart försvinner han också spårlöst. Jag inser att denna beskrivning kanske inte ger så mycket, då det är en uppföljare och jag inte vill avslöja alltför mycket om föregångaren The Watchmaker of Filigree Street. Däremot kan jag verkligen rekommendera Natasha Pulleys böcker.

Publicerat i läsning | Etiketter | 15 kommentarer

Outlander, säsong 4

Kan innehålla spoilers för tidigare säsonger.

Outlander, säsong 4

Skapare: Ronald D. Moore
Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Sophie Skelton
Produktionsår: 2018
Säsong: 4
Antal avsnitt: 13
Längd: 710 minuter

Efter att ha sköljts i land vid Georgias kurs, kämpar Claire och Jamie med ett dilemma: hur de ska ta sig tillbaka till Skottland. De har några ädelstenar de kan sälja för att betala sin överfart. När de ger sig i kast med att sälja dem, rör de sig i kretsar som får dem att möta North Carolinas guvernör. Han erbjuder dem mark, i utbyte mot att Jamie hjälper honom i kampen mot reglerarna. Erbjudandet är frestande och de börjar bygga sig ett hem som kommer att kallas Fraser’s Ridge. I Claires nutid har Brianna och Roger upptäckt en fruktansvärd händelse, som får dem att av olika anledningar bege sig tillbaka i tiden för att rädda Jamie och Claire.

Den fjärde säsongen av Outlander börjar oerhört starkt. Den fortsätter sedan i mångt och mycket med denna kraftfulla känslomässighet och djupa relationer mellan karaktärerna. De växer framför tittarens ögon. Kampen för att bygga ett eget hem i den otillgängliga vildmarken är brutalt skildrad, likaså brutaliteten i den tid som de lever i.

Kanske förkroppsligas detta särskilt av den senaste antagonisten att sälla sig till serien: Ed Speelers Stephen Bonnet. Ed Speelers är ett lyckokast vad det gäller casting, då han lyckas förmedla både Bonnets charm och hans fullständiga vedervärdighet. Det är svårt att tänka sig att någon karaktär skulle kunna framstå som mer vedervärdig än Black Jack Randall, men Bonnet är ta mig tusan nära nog att vinna priset.

Trots att det finns en del styrka i denna säsong, som får mig att tycka att det är den bästa hittills, finns det också en hel del svackor. Som alltid finns det en del tendenser att sega ihop sig. Även om Sophie Skelton har skärpt till sig en del sedan de tidigare säsongerna, är inte tiden som fokuseras på Brianna som karaktär den mest intressanta. Hon framstår mest som barnslig och självisk. (Detsamma kan med ärlighetens namn sägas om Richard Rankins Roger, med.)

Men trots en del mindre skavanker, är den fjärde säsongen av Outlander som sådan till sin natur att den sveper läsaren med sig i spänning, ömsinthet och en lagom dos romantik. (Sexscenerna börjar dock kännas en aning överdrivna vid det här laget.)

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

The Book of Numbers av Peter J. Bently

The Book of Numbers av Peter J. Bentley

Författare: Peter J. Bentley
Förlag: Cassell Illustrated (2008)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

The Book of Numbers är en gedigen genomgång av matematikens historia. Den utforskar vår fascination med siffror från antiken till modern tid, där vi återfinner allt från Da Vinci-koden till Enigmakoden. Men också hur det är att leva i vår digitala värld. Peter J. Bentley undervisar i datavetenskap med ett särskilt fokus på evolutionär uträkning och digital biologi.

The Book of Numbers inhandlades på bokrean 2012, under den period när jag var som mest fascinerad av tv-serien Numb3rs. Det var ett impulsivt köp, där jag råkade glömma en viktig sak: även om jag på ett teoretiskt plan är fascinerad av matematik, så har min uppmärksamhet en tendens att fladdra raka vägen ut genom fönstret.

Men det måste ju sägas att det är något alldeles uppfriskande och underbart med en författare som går så totalt och engagerat upp i sitt ämne som Peter J. Bentley gör. Varje ord i The Book of Numbers är laddat med kärleken till och fascinationen över matematiken. Detta är en entusiasm som lätt sveper med sig läsaren in i matematikens fascinerande värld. Det finns intressanta anekdoter och hur viktig matematiken egentligen är för våra liv.

Däremot blir jag lite osams med The Book of Numbers fram emot slutet. Efter alla referenser och registret, kommer det en liten sida som heter ”Last but not least.” Bara placeringen antyder ju att det hela är en eftertanke när Bentley frågar var flickorna är. (Också, att använda ordet ”girls” istället för ”women” säger en hel del.) Det finns ett slags nedlåtande välvillighet i texten där han försöker förmå kvinnor att satsa på en karriär i matematiken; att bli den nästa Alberta istället för Albert. Och visst, matematiken är ett mansdominerat område. Men det har funnits en del kvinnliga, framstående matematiker ändå. Om vi nämner Antiken, varför inte diskutera Hypatia? Om vi ändå diskuterar Alan Turings bidrag till våra moderna datorer, varför inte Hedy Lamarrs bidrag till utvecklandet av Wi-Fi? Och om du reducerar Ada Lovelace arbete med Charles Babbage till att hon bara assisterade honom, då säger det faktiskt en hel del om din kvinnosyn.

Bortsett från detta frustrerande inslag, så var The Book of Numbers ett oväntat nöje ett läsa.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Pandora av Anne Rice

Pandora av Anne Rice

Författare: Anne Rice
Serie: New Tales of the Vampires, #1
Förlag: Ballantine Books (1998)
Antal sidor: 344 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

På ett kafé i Paris möter David Talbot den gåtfulla Pandora. Tvåtusen år gammal, är hon ett av Milleniets barn och den första vampyren som skapades av Marius. Han ber henne berätta sitt livs historia för honom. Motvilligt går hon honom till mötes, men snart skriver hon allt ivrigare ned sina minnen. Hennes början som dotter till en senator i Rom. Hur fadern blir förrådd av hennes egen bror och familjen utplånad. Pandora tvingas fly från sitt fädernesland, till Antiokia, och blir där en annan. Under mystiska omständigheter möter hon på nytt Marius, som hon lärde känna som tonåring. Han är märkligt oförändrad och hon lär snart känna hans hemligheter.

Det som skiljer serien New Tales of the Vampires från Anne Rice större ramverk Vampyrkrönikan, är det att böckerna uppehåller sig vid vampyrernas dödliga liv. Försvinnande lite tid dröjer sig vid deras liv som vampyrer. Pandora är inget undantag. Här får läsaren möta Anne Rice vackra, sensuella och ibland lite överdrivna prosa i en storslagen historiska roman. Det är lätt att bara avvisa Rice som en vampyrförfattare, men hennes förmåga att skriva om och levandegöra historia är avsevärd.

Pandora är också ett ovanligt lyckat kvinnoporträtt, för att komma ur denna författares penna. Medan Rice med stor kompetens tecknar själfulla porträtt av sina manliga karaktärer, har hon ofta kämpat med sina kvinnliga gestalter. Men Pandora framstår här som dynamisk och kraftfull i sin egen rätt. Kanske beror det på den tidsålder hon levde i, en tidsålder där kvinnan var oväntat självständig.

Med en huvudperson som fascinerar, är det lätt att svepas med in i denna roman. Till Rom, till Antiokia, till den mystiska kulten kring Isis. En kult som Rice skickligt inlemmar i sin egen mytologi kring de två urvampyrerna. Det är spännande och fängslande, även om handlingen stundtals blir spretig. Trots detta är boken svår att lägga ifrån sig. Det känns som om läsaren vandrar sida vid sida med Pandora och Marius genom tiden.

Pandora är ett ovanligt lyckat kvinnoporträtt från denna författare och trots sin något spretiga handling, går det knappt att lägga ifrån sig boken.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Pandora

Vittorio the Vampire (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Ophelia

Ophelia

Regissör: Claire McCarthy
Manusförfattare: Semi Chellas
Skådespelare: Daisy Ridley, Naomi Watts, Nathaniel Parker, Clive Owen, George MacKay, Tom Felton
Produktionsår: 2018
Längd: 114 minuter

Vi tror att vi känner till hennes historia, men det är mycket vi inte känner till. Ophelia berättar själv för oss om sitt tidiga liv i slottet och hur hon blev en av drottningens hovdamer. Men också hur hennes romans med prins Hamlet började. De ödesdigra händelser som sattes igång av mordet på Hamlets far och hur farlig slottsmiljön blev efter det. Men det finns saker som vi tror oss veta, som kanske inte stämmer.

Bilden av den drunknade Ophelia, med sitt utslagna hår och blommor kring sig, har etsat sig fast i vårt kulturella medvetande. Hennes tragiska gestalt fortsätter att fascinera, trots att hennes öde är hemtamt för de flesta av oss. När jag därför fick upp denna film bland mina rekommendationer på Netflix, fylldes jag av förväntningar. Nu skulle Ophelia få berätta sin berättelse.

Tyvärr blir jag lite besviken på Ophelia. Den är baserad på en bok, som jag inte har läst och inte känner mig så vidare sugen på att läsa. Det känns som om den följer en mall för hur du ska göra en återberättning av en känd berättelse, med de kvinnliga karaktärerna som huvudpersoner. Därmed blir Ophelia intelligent och egensinnig, någon som går emot strömmen. Ambitionen finns här att göra upprättelse åt henne, men också åt drottning Gertrude. Det känns bara som den faller i en fälla att göra det på ett stereotyp vis.

Ändå tycker jag om Ophelia. Skådespelarna är nog så kompetenta. Nathaniel Parker, mer känd som kommissarie Lynley kanske, spelar kungen, men har en alldeles för undanskymd roll. Fotot är snyggt och kostymeringen likaså. Musiken används effektivt för att skapa stämning och jag har faktiskt lyssnat på soundtracket i efterhand.

Även om mina höga förväntningar inte infriades, kan Ophelia ändå ses som värd att slå ihjäl en kväll med.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar