Läsplanering: November 2018

Var tog oktober vägen? Ingen som vet, ingen som vet. Jag är i alla fall klar med årets stora utmaningen: brukarundersökningen som genomförs på uppdrag av SKL. Nu har jag några månader på mig att andas ut innan det är dags att ladda upp för nästa års omgång.

Jag frångick min oktoberplanering därför att jag hade tagit med två böcker som jag helt enkelt inte kände för att läsa när slutet av månaden kom. Hoppas på större lässug i november.

  • The Power av Naomi Alderman har jag köpt mig just som belöning för att jag blivit klar med brukarundersökningen i tid. Jag började på den idag och måste säga att än så länge är det lovande.
  • På fri fot av Alice Munro. Bokreafynd från i år. Hennes noveller är så skickligt skrivna att jag bara vill läsa mer av henne.
  • The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde. Omläsning. Den här blev vald i denna omgång av vår bokcirkel. Jag har älskat den de två gånger jag har läst den innan, så jag hoppas på en lika fantastisk läsupplevelse.
  • Scottish Ghost Stories. Hyllvärmare. Jag gjorde ju ett försök att läsa den här… 2016, tror jag, och då var den till min förvåning lite för läskig för mig. Men nu är jag bra sugen. Även om det inte är säkert att jag vågar.

Jag hoppas att mörka novemberkvällar kan inspirera till läsning. Och att livet ger mig lite större möjlighet att andas.

Publicerat i läsning | Etiketter | 1 kommentar

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Författare: Golnaz Hashemzadeh Bonde
Förlag: Månpocket (2018)
Antal sidor: 219 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

När de både är 18 år träffar Nahid Masood, den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. Han berättar om sin tro på frihet och att gamla strukturer måste rivas ned. För Nahid blir frihetskampen mer som en barnslig dröm. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. Men det är innan de tvingas leva under jorden. Trettio år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sitt vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå?

Golnaz Hashemzadeh Bondes debutroman golvade mig när jag läste den. Länge fick vi vänta på den svåra tvåan, men nu är Det var vi här och jag kan inte fatta att det tog så lång tid för mig att läsa den. Här får vi möta Nahid, en person som är bitter och arg på livet. En inte alla gånger sympatisk person. Snarare tvärtom. En person som älskar sin dotter, men som är trasig på ett sätt som gör att hon inte är lämplig som förälder alla gånger. När dottern blir en sköld i ett sönderfallande äktenskap.

Med sitt kärnfulla, men ändå målande språk, målar Hashemzadeh Bonde upp en berättelse om flykt i Det var vi. Om att aldrig riktigt höra hemma någonstans. Om att vara ett folk av sand och hur du bär dig åt för att slå rötter på en ny plats. Det är också en berättelse om att möta döden, att möta det förflutna på nytt i dödens skugga och vara förbannad på den lott som livet har gett en. Men att också finna hopp i ett blivande liv.

Det var vi är en omtumlande läsupplevelse som kommer dröja sig kvar länge hos mig.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

S som i spoiler

S – Spoiler. En bok du blev spoilad om slutet på.
Argh, det är så frustrerande! Vilken bok blev du mest spoilad på?

Det mest klockrena och traumatiserande exemplet är sista delen i Hungerspelstrilogin, Revolt. Jag blev nämligen spoilad kanske en tredjedel in i boken om att min absoluta favoritkaraktär skulle dö. Lusten att läsa vidare dog med en gång, förstår ni nog. Jag satt och blängde på boken och svor inombords för att jag tyckte det var så fruktansvärt orättvist.

Jag tycker att de två sista boken i trilogin är bäst, men att få veta att den där speciella karaktären skulle dö… nej, det höll jag inte på att mäkta med.

En ovana hos mig själv som jag börjar bli alltmer frustrerad med är den att jag bläddrar fram och läser lite i förväg. Det är så olidligt spännande ibland att jag måste tjuvkika och därmed förstör de fantastiska överraskningarna författarna ibland har lyckats få till. Det gör mig lite grinig på mig själv.

Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer

Ingenting att se av Robert Warholm

Författare: Robert Warholm
Förlag: FramSteget förlag (2018)
Antal sidor: 325 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Som litet barn blir Carin påkörd av en bil. Olyckan orsakar bestående skador som gör att Carin blir rullstolsburen för livet. Hela sitt liv lever hon på nedervåningen av sina föräldrars hus. När hon frågar vad som finns på ovanvåningen får hon som svar att där finns ingenting att se. Genom sin uppväxt fantiserar Carin om vad som finns där uppe. I vuxen ålder måste hon till sist ta reda på det. Sanningen kan komma att krossa henne.

Robert Warholm är en bokbloggarkollega som debuterade förra året. Jag har tidigare läst hans två historiska kriminalromaner. Med Ingenting att se byter han genre och jag fångades av beskrivningen av romanen, om hur Carin fantiserar kring övervåningen. Vad jag förväntade mig och vad jag fick blev lite av en besvikelse. Detta är mer en historisk tillbakablick över Sveriges moderna historia, från andra världskriget och framåt. Carin och hennes liv känns som en tunn fernissa för att författaren ska kunna briljera med sin research. Överlag finns det inget som motiverar att denna bok är över trehundra sidor lång. Carins liv hade kunnat berättas med hälften av sidantalet. Istället känns det som om Carin får ge uttryck för en del av författarens egna åsikter, i skydd av fiktionen.

Sedan måste jag förmoda att författaren läser min blogg emellan varven. Jag har svårt att se att det är motiverat att behålla rasistiska uttryck och nidbilder i nyutgåvor av äldre verk. Ännu svårare har jag när en modern författare tar till det i sin bok, bara för att ”det var så man sa på den tiden.” Ingenting att se frossar i användandet av n-ordet och andra rasistiska uttryck på ett sätt som helt enkelt inte är motiverat för berättelsen. Det tillför helt enkelt inte berättelsen något.

Jag har också svårt att köpa historien i Ingenting att se. Det är lite som en illa stickad tröja: om du börjar dra i en tråd riskerar du att stå med en garnhärva i handen. Carin blir som liten påkörd av en bil, på en liten ort, i en tid när bil inte var speciellt vanligt. Hennes skada är också inkonsekvent skildrad. I vissa moment klarar hon väldigt lite, medan hon i nästa klarar lite för mycket. Jag sitter och funderar hela berättelsen igenom hur hon får tag i ved, vilket kommer först på slutet. Det är sådana där smådetaljer som gör att trovärdigheten haltar. (Om hon till exempel ärver så mycket pengar som hon gör, varför specialbeställer hon inte hyllor där hon kan nå alla hyllplan?)

Sedan blir jag rosenrasande på den så kallade lesbiska relationen i Ingenting att se. På slutet kommenterar en karaktär att hade det skett i dagen så hade den äldre kvinnan Carin hade sex med åkt i fängelse. Med rätta. Det är ingen relation som skildras, det är en serie övergrepp. Det finns ingen tillstymmelse till samtycke där. Annars tycker jag om hur Carin skildras som en sexuell varelse, med relationer, då det är lätt att särskilt rullstolsburna skildras asexuellt i litteratur. Givetvis skiter slutet på detta. Har jag nämnt att jag verkligen, verkligen avskyr slutet?

Nej, jag har kämpat med Ingenting att se. Jag önskar att författare och förlag hade tänkt ett extravarv innan de skickade till tryckeriet.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Cthulhu vaknar av H. P. Lovecraft

Författare: H. P. Lovecraft
Illustratör: François Baranger
Originaltitel: The Call of Cthulhu
Översättare: Olle Sahlin
Förlag: Fria Ligan förlag (2018)
Antal sidor: 64 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Något långt äldre än människans föreställningsförmåga ligger död och slumrande i en kolossal stad. Men nu börjar tidpunkten för att denna ofattbara varelse ska vakna närma sig. Mörkret sänker sig därmed obevekligt över världen. I de amerikanska träskmarkerna pågår makabra voodooritualer. De lite mer känsliga människorna hemsöks av märkliga drömmar: visioner av denna fruktansvärda stad och varelsen som ligger död och drömmande däri. En hemlig kult arbetar i det fördolda för de Gamlas återkomst, och någonstans i Stilla havet höjer sig uråldriga krafter ur djupen.

Det var inte länge sedan jag läste Cthulhu vaknar för första gången. (I augusti.) Men så dök denna skönhet upp som en överraskning från Fria Ligan och jag var tvungen att läsa om den. H. P. Lovecraft levde i en tid där rasismen frodades och där rastänkande med högre och lägre raser var norm, och var utpräglad rasist och antisemit. Cthulhu vaknar anses vara ett av hans mest inflytelserika verk, men det är också ett av de mest rasistiska då den depraverade kulten givetvis bara består av människor av afrikanskt ursprung eller är urinvånare. Lovecraft beskriver dessa som lägre stående, knappt mänskliga. Men Fria Ligan ska ha en eloge för att de problematiserar användningen av de rasistiska språket och Lovecrafts rasism i sin utgivning av boken.

Cthulhu vaknar är, som det mesta Lovecraft har skrivit, idag mer spännande än vad det är otäckt. Med adjektivtung prosa målar han upp visioner av märkliga städer där perspektiven är förskjutna, vilket skapar obehag hos berättarna. Likaså målar han fram sina monster i stor detalj och vad det är som gör den otäcka, vilket idag gör att det inte är så otäckt. Dock löper spänningen som en röd tråd när berättelsens huvudperson börjar nysta i den kvarlåtenskap han har ärvt, vilket gör att han kommer kulten och konspirationen på spåren.

Men det som gör denna utgåva av Cthulhu vaknar till något särskilt är François Barangers storslagna målningar som illustrationer. Med dova färger väljer Baranger ett mer subtilt närmande till Lovecrafts text: det är inte splatter och billig skräck, utan antydningar och ett växande obehag. Illustrationerna lyfter faktiskt berättelsen till helt andra nivåer, jämfört med när jag läste den utan illustrationer.

Cthulhu vaknar, i Fria ligans tappning, är en riktig skönhet till bok vars illustrationer kommer att trollbinda dig medan du läser.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytillskott i september

Är det någon annan som är fruktansvärt trött? Vi pratar om det på jobbet. Efter den sommar vi har haft borde vi vara fulladdade med D-vitamin och pigga, men istället är vi alla trötta och konstant förkylda. Min trötthet gör att bloggen ligger lite halvt i träda, men jag försöker uppdatera lite då och då i alla fall.

Så det är en av anledningarna till detta sena inlägg. September var en lugn månad vad det gäller bokinflödet. Det kom bara två recensionsexemplar hem till mig. Först ut var detta:

Denna fantastiskt vackra utgåva av Cthulhu vaknar av H. P. Lovecraft var en överraskning från Fria ligans förlag. Det var nästan så att jag inte fick ut den ur postboxen. Brevbäraren tänkte inte på att han öppnar hela ”väggen” när han lägger in posten, medan jag bara kan öppna mitt fack. Boken var för stor för att jag skulle få ut den. Jag stod och slet och drog, men lyckades inte få ut den. Till sist fick jag riva upp kartongen, ta ut boken, och knyckla ihop kartongen för att få ut min post. Men den är läst och recension kommer nu i veckan.

Sedan kom ytterligare ett recensionsexemplar mot slutet av september:

Bokbloggarkollegan Robert Warholm släppte nyligen sin tredje bok, Ingenting att se. Även denna kommer att recenseras nu i veckan.

Publicerat i läsning | Etiketter | Lämna en kommentar

I vilt tillstånd av Roxane Gay

Författare: Roxane Gay
Originaltitel: An Untamed State
Översättare: Niclas Nilsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2016)
Antal sidor: 374 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Mireille Jamesons föräldrar flydde fattigdomen i Haiti till ett möjligheternas USA och byggde sig ett liv där. Men de längtade alltid tillbaka. När de flyttade tillbaka till hemlandet blev de yttersta välbärgade. Mireille älskar Haiti, men vid ett besök hos föräldrarna kidnappas hon i Port-au-Prince mot en lösesumma på en miljon dollar. Hennes far vägrar att betala lösensumman, vilket leder till en tretton dagar lång fångenskap. Hennes man kämpar för att få henne fri i ett land vars spelregler han inte till fullo förstår. När hon äntligen släpps fri börjar hennes mödosamma kamp för att återvända till sitt liv.

Roxane Gay har tidigare hänfört med sin sakprosa. Nu var det dags att ta itu med hennes debutroman I vilt tillstånd. Och nu när jag ska skriva om den, ska jag försöka nysta ut det hoptrasslade garnet av känslor som jag har kring boken. På ett plan är detta en berättelse om trauma och att försöka göra sig fri från det. Gay är oerhört skicklig på att skildra de brutala saker Mireille genomlider, utan att bli voyeuristisk, och de bitar av henne det stjäl av henne. Det är både en oerhört spännande och oerhört otäck roman om själva kidnappningen.

På ett annat plan är I vilt tillstånd en komplex kärlekshistoria till hemlandet. Haiti är ett kontrasternas land och Mireille älskar det ursinnigt. Det är en del av henne. Något som hennes amerikanske make har svårt att förstå, men han försöker att se landet genom hennes ögon. Trots deras olikheter är kärlekssagan som Gay väver kring dem en av de finaste kärleksskildringar som jag någonsin har läst. Det behövs lite ljus mitt i allt detta mörker.

I vilt tillstånd är på tredje plan en berättelse om föräldrar och barn. Om kärleken mellan dem, och sveket när principer får gå före kärleken. Om förväntningar och att ha försökt leva upp till dem hela sitt liv. Gay är ytterst skicklig på att fånga människor och få fram det komplexa i deras relationer.

I vilt tillstånd är en skakande debutroman som sätter fingret på den stora kärleken, svek och att överleva utan att någon bli sig lik igen.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Månadsrapport: September 2018

Antal lästa böcker i september 2018: 13

  1. Profeterna vid Evighetsfjorden av Kim Leine
  2. Eleanor Oliphant is Completely Fine av Gail Honeyman
  3. (Rätt och rättssystem av Annika Staaf (red.))
  4. (Förvaltningsrätt av Annika Staaf och Lars Zanderin)
  5. Lykttändaren av Pontus Ljunghill
  6. Den frystorkade brudgummen av Margaret Atwood
  7. Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart
  8. Som eld av Sara Lövestam
  9. Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam
  10. Odjuret i labyrinten av Annika Thor
  11. Akillessyndromet av Petrῡska Clarkson
  12. Cthulhu vaknar av H. P. Lovecraft
  13. Strange the Dreamer av Laini Taylor

Deckare: 1
Drama: 3
Fantasy: 2
Historisk fiktion: 1
Non-fiction: 4
Skräck: 2

Hyllvärmare: 2
Böcker införskaffade samma månad: 0
Böcker införskaffade samma år: 9
Omlästa böcker: 1
Lånade böcker: 1
Recensionsex: 1 

Kvinnor: 8
Män: 3
Annat: 0
Duo: 1
Författare jag inte har läst tidigare: 6

Amerikansk författare: 3
Brittisk författare: 2
Kanadensisk författare: 1
Svensk författare: 5

Månadens bästa skönlitterära: Eleanor Oliphant is Completely Fine av Gail Honeyman och Strange the Dreamer av Laini Taylor
Månadens bästa nonfiction: Grejen med verben och substantiv av Sara Lövestam
Månadens sämsta: Akillessyndromet av Petrῡska Clarkson
Månadens överraskning: Lykttändaren av Pontus Ljunghill
Månadens besvikelse:
Månadens otäckaste:

Kommentar: September har varit en knökfull månad. Att försöka balansera jobb, studier och körkort har inte varit lätt, och blev inte lättare av att jag i mitten av månaden ådrog mig luftrörskatarr som däckade mig i två veckor. Den blev dock lite förlösande för lässtatistiken. De böcker inom parantes kommer inte recenseras på bloggen, så var lugna, ni slipper offentligt rätt 😉

Utmaningsmässigt är jag nu i mål med samtliga utmaningar. Förra månaden prickade jag av min sista novell på Läs en novell III och nu september läste jag min sista författare till boktolvan, Pontus Ljunghill. En oväntat trevlig bekantskap. Det är därför han är månadens överraskning; trodde verkligen inte att jag skulle gilla boken.

Månadens bästa skönlitterära böcker blev två väldigt olika böcker: en mörkt humoristisk berättelse om trauma och en trolsk, drömmande bok om fördomar och möjligheter. Bästa non-fiction blev en grammatikbok, även om den inte riktigt levde upp till föregångaren.

Att Akillessyndromet har samlat damm i min hylla blev begripligt. Pladdrig och ostrukturerad, blev intrycket. Definitivt månadens sämsta.

Antal sedda filmer i september 2018: 5

  1. Avengers: Infinity War
  2. The Greatest Showman (gammal recension)
  3. The Crow
  4. Vicious, säsong 1
  5. Vicious, säsong 2

Drama: 1
Fantasy: 2
Komedi: 2

Hyllvärmare: 0
Införskaffad samma månad: 0
Införskaffad samma år: 3
Lånad film: 0
På bio: 0
På tv: 0
Omsedd film: 2

Månadens bästa: The Greatest Showman
Månadens sämsta: The Avengers: Infinity War
Månadens överraskning: Vicious
Månadens besvikelse: The Crow
Månadens otäckaste:

Kommentar: Det blev en hel del film i september. Särskilt som jag drog igenom de två säsonger av Vicious som jag hade köpt hem. Jag hade bara sett enstaka avsnitt innan och var rädd att det skulle bli lite enformigt, men det var oväntat charmigt och roligt. Definitivt en positiv överraskning.

Månadens mest surrealistiska blev när en kollega hade lånat hem The Greatest Showman för de boende att titta på och jag såg på den några gånger under dagen. Eller bitar av den hela dagen. På något sätt lyckades jag se hela, vilket den är klart värld.

Även om jag anar att det som jag störde mig på med The Avengers: Infinity War kommer att magiskt ordna sig i uppföljaren, men det förtar inte upplevelsen att filmen var lite av en plåga att ta sig igenom. Egentligen borde den vara månadens besvikelse, men där får The Crow hamna. En gammal favoritfilm som tyvärr inte grep tag i mig lika mycket som den gjorde en gång i tiden.

Publicerat i läsning | Etiketter | 3 kommentarer

Läsplanering: Oktober 2018

Blä, september slutade inget vidare. Och början av oktober fortsätter lite på samma tema, eftersom jag ska försöka ta mig till vårdcentralen idag igen. Det känns verkligen som om jag har åkt på pesten.

Här är i alla fall några böcker som jag hoppas hinna läsa i oktober:

  • De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem av Arthur Freeman och Rose DeWolf. Hyllvärmare. ”Psykologibok” som jag köpte på Myrorna för en herrans massa år sedan.
  • Öster om Eden av John Steinbeck. Hyllvärmare. Varje år sedan jag startade den här bloggen har jag tänkt att jag skulle läsa den här. Får se om det blir av nu i oktober.
  • Flickorna av Emma Cline. Bokreafynd från i år. Den här var nominerad till Årets bok förra året och det var en av de nominerade som jag var mest nyfiken på.
  • Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Bokreafynd från i år. Ishiguro tacklar fantasy? Det här kan blir spännande.

Skulle du rekommendera någon av dessa titlar? Är det någon du blir nyfiken på?

Publicerat i läsning | Etiketter | 3 kommentarer

Home Fire av Kamila Shamsie

Författare: Kamila Shamsie
Förlag: Bloomsbury (2018)
Antal sidor: 264 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I början av Home Fire har Isma till sist blivit frigjord från sitt tunga ansvar att uppfostra sina yngre syskon efter moderns död. Nu kan hon återuppta sin dröm, länge skjuten åt sidan, att studera i USA. Men hon kan inte hjälpa att hon oroar sig för Aneeka, sin vackra men envisa syster som bor kvar i London, eller deras bror, Parvaiz, som har försvunnit i jakt på sin egen dröm, att leva upp till jihadistfadern som han aldrig kände.

Home Fire är Kamila Shamsies moderna tolkning av Sofokles tragedi Antigone. För att spegla pjäsens fem akter utspelas berättelsen på fem olika platser och berättas ur fem olika perspektiv. För varje perspektiv förändrar Shamsie berättarstilen något, vilket bidrar till att skapa varje karaktärers unika röst. Genom hur deras berättelser glider samman formas en helhet som väcker funderingar kring aktuella frågor såsom integration, främlingskapande, terrorism och fanatism, kärlek och syskonskap. Samtidigt som berättelsen följer pjäsens handling, så har Shamsie lyckats väva något eget.

Det är inte helt bekväm läsning. Home Fire kräver mycket av sin läsare. En förmåga att skjuta fördömanden åt sidan och försöka se vad som för karaktärerna in på de banor som de hamnar på. Eller väljer. Ibland tar det emot för mig att läsa. Det väcker många känslor och funderingar. Shamsie har ett elegant och suggestivt sätt att behärska språket, vilket bidrar till hur stark romanen är. Genom att utforska hur motsättningar kan uppstå mellan samhälle, familj och tro tvingar hon oss att ta en titt på vår samtid. Och det är inte alla gånger så trevligt.

Home Fire är en briljant tolkning av ett antikt drama. Samtidigt som den speglar de teman som förelåg i förlagan, så säger det också en hel tid om vår samtid.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar