Bullet journal-metoden av Ryder Carroll

Omslagsbild Bullet journal-metoden av Ryder Carroll

Författare: Ryder Carroll
Originaltitel: The Bullet Journal Method
Översättare: Kjell Waltman
Förlag: Volante (2018)
Antal sidor: 302 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Ryder Carroll testade i åratal olika organisationssystem, både online och offline, men inget av dem passade hans sätt att tänka. Till slut skapade han en egen metod för att bli mer fokuserad, konsekvent och effektiv. Han kom att kalla den för bullet journal, en metod som på bara några år har vuxit till en global rörelse. Bullet journal-metoden hjälper dig att få kontroll över livet, att fokusera din tid och energi på det som är verkligt meningsfullt, både på arbetet och i ditt privatliv.

Jag vet inte i hur många år jag har hållit på med bullet journaling, men det är ett tag nu. För mig är det system som fungerar väldigt väl. Men det var inte förrän i år som jag kom på att Ryder Carroll hade skrivit Bullet journal-metoden och insåg att jag kanske borde läsa den.

Glad är jag att jag har gjort det, då Bullet journal-metoden ger mig en djupare förståelse och inspiration för hur jag kan använda min bujo i verkliga livet. Jag har sett framtidsloggar, till exempel, men inte riktigt förstått hur de funkar. Efter att ha läst boken inser jag hur oumbärliga de skulle vara för mig, så i min nästa bujo ska jag satsa på att göra en ordentligt.

Det jag tycker är mest intressant med Bullet journal-metoden är de praktiska råden för hur du lägger upp din bullet journal och hur du kan anpassa den efter dina egna behov. (Jag är inte galet förtjust i att Carroll kallar en del för mina mest använda kollektioner för skräpkollektion; med min historik av depression behöver jag faktiskt logga vad för tv-serier jag kollar på eftersom jag gärna skär bort på sådant som jag mår bra av när jag hamnar i ett skov.)

Mindre intressant med Bullet journal-metoden är kanske försöket att placera in det hela i en filosofi. Det känns lite krystat och lite självhjälpsbok. Men samtidigt finns det en del intressant i den. Jag tror inte att det går att leva livet till fullo med intentionalitet. Ibland måste man få ha skräpdagar när man inte tar sig vidare, utan bara är. Men jag tycker om idén att använda sin bullet journal för att reflektera och komma fram till vilka saker som kanske inte ger en glädje längre i livet.

Bullet journal-metoden är lättskrivet och konkret om ett väldigt kraftfullt organisationssystem, som verkligen har gett mig mer glädje i livet.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Spionen av Paulo Coelho

Omslagsbild Spionen av Paulo Coelho

Författare: Paulo Coelho
Originaltitel: A espiã
Översättare: Ulla Meyer Gabrielsson
Förlag: Bazar förlag (2016)
Antal sidor: 189 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Spionen har Paulo Coelho tagit inspiration av den berömda kurtisanen Mata Hari, som anklagades för att vara spion och avrättades för detta för ett hundra år sedan. Mata Hari var en berömd dansös under första världskriget, och blev nära vän med flera av dåtidens rikaste och mäktigaste män. Hon fick betala ett högt pris för sin frigjordhet. I fängelset fick hon papper och penna, och det är genom sista brevet som skrevs en vecka innan avrättning som Coelho återger Mata Haris liv. Från fängelset avslöjar hon sina livsval och sin egen sanning från barndomen i en liten nederländsk stad till de olyckliga åren som hustru till en alkoholiserad soldat på Java och slutligen den väl uträknade vägen mot kändisskapet i Frankrike. Var hon verkligen spion eller var hennes starka kvinnlighet ett hot mot männen djupt inne i maktens korridorer?

Coelho, Coelho, var ska vi börja med dig? Spionen är den andra boken som jag läser av denna författare och jag måste säga att jag inte förstår grejen. Det är en nog så kompetent berättad historia, men Mata Hari kommer aldrig riktigt till liv. En berättelse som slinker ned utan problem, men som inte lämnar några bestående intryck efter sig.

För att skildra hennes liv, går Spionen verkligen inte in på djupet. I Coelhos skildring går hon en väg mot berömmelse med lätthet, och han missar därmed den desperation och fattigdom som ledde till att hon gjorde de karriärval hon gjorde. Hon åker till Paris, träffar de rätta människorna och blir rik. Aldrig att hon saknar sin dotter eller plågas av förlusten. Det lär finnas mycket tankar kring hennes karriär och dottern i breven hon skrev, som Coelho helt enkelt har exkluderat.

Varför? Därför att med Spionen vill han stöpa om henne till en feministisk ikon, en frigjord kvinna som njöt av sex och sökte berömdhet och pengar. I verkligheten försökte hon sig på en hel del andra karriärer. Hon tyckte inte om sex, efter att ha levt med sin våldsamme make. Mata Haris berättelse är en berättelse om en kvinna som överträder och klättrar högt, men vars överträdelser straffas hårt. Hon straffas för att hon ligger runt, för att hon är oberoende, för att hon inte är det en kvinna förväntas vara. Men vägen mot detta är inte lätt. Den är kantad av glas och taggtråd. Hon var en komplex kvinna, som görs väldigt endimensionell i Coelhos bok.

Nej, jag tror Spionen är mitt sista försök med den här författaren. Jag kan helt enkelt inte se vad det är som gör honom så populär.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Days of Air and Darkness av Katharine Kerr

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild Days of Air and Darkness av Katharine Kerr, åttonde delen i Deverryserien

Författare: Katharine Kerr
Serie: Deverry, #8
Förlag: Spectra (1995)
Antal sidor: 406 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Cengarn ligger belägrat. Både astrala och fysiska arméer samlas för eller mot gudinnan Alshandra, som vill förhindra födseln av ett ödesbundet barn. Dweomermästaren Jill och hennes allierade måste beskydda barnets mänskliga mor, prinsessan Carra – och Deverrys redan förutsedda öde – genom magi och genom kraft. Men när krigaren Rhodry flyger mot slaget på drakryggen, vet han inte att han kommer att möta en gammal fiende, Alshandras översteprästinna Raena, som kommer använda vilket medel som helst för att förgöra honom. Deras konfrontation skulle kunna vända belägringen och förändra Deverrys öde för alltid.

Under flera års tid har jag trott att jag läste Days of Air and Darkness i samma veva som jag läste de fem första böckerna i serien. Men när jag nu började på denna spännande volym kändes inget bekant. Inte draken, som jag verkligen borde minnas för att hon är en underbar karaktär, eller återblicken till mer bekymmerslösa tider, när Rhodry och Jill var unga och kära och stötte på en fiende som nu kommer tillbaka.

Med tanke på vad jag brukar tycka om utdragna stridsscener, så borde jag inte gilla Days of Air and Darkness fullt lika mycket som jag gör. Men trots att belägringen är utdragen, så skildrar Katharine Kerr det med realism. Det är karaktärernas beslut som driver handlingen, vilket gör att det händer en del. Magin är ständigt närvarande och spännande skildrad. Lägg därtill att jag nog aldrig har sett en drake användas i stridsscener som hon används här och det känns väldigt nyskapande.

Katharine Kerr väjer heller inte för de svåra valen i Days of Air and Darkness. Krig kräver uppoffringar och ibland blir det mörkt. Hon lyckas även knyta ihop alla trådar från tidigare böcker på ett tillfredsställande sätt, vilket avslutar den här cykeln väl.

Days of Air and Darkness är kanske inte den bästa i serien, men den håller ändå hög kvalitet.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Daggerspell (recension)

Darkspell (recension)

Dawnspell (recension)

Dragonspell (recension)

A Time of Exile/Alvblodet (recension)

A Time of Omens (recension)

Days of Blood and Fire (recension)

Days of Air and Darkness

The Red Wyvern

The Black Raven

The Fire Dragon

The Gold Falcon

The Spirit Stone

The Shadow Isle

The Silver Mage

Sword of Fire

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Our Souls at Night

Poster Our Souls at Night

Regissör: Ritesh Batra
Manus: Scott Neustadter och Michael H. Weber
Skådespelare: Jane Fonda, Robert Redford, Matthias Schoenaerts, Iain Armitage
Produktionsår: 2017
Längd: 103 minuter

Änklingarna Louis Waters och Addie Moore har bott grannar i decennier, men känner egentligen inte varandra särskilt väl. Detta kommer att ändras när Addie en dag kommer med ett ovanligt förslag: för att hjälpa bådas ensamhet, kan väl Louis sova hos henne? Bara sova, inget sexuellt. Efter viss tvekan antar Louis hennes erbjudande och börjar tillbringa kvällarna och nätterna hos dem. Mellan dem växer en innerlig vänskap och kärlek fram. Något som förstärks när Addies barnbarn tillfälligt flyttar in hos henne medan hans föräldrar kämpar för att rädda sitt äktenskap.

Our Souls at Night är baserad på en roman med samma namn, skriven av Kent Haruf efter att han blivit diagnosticerad med en dödlig sjukdom. Filmatiseringen är lågmäld och finstämd med ett långsamt tempo. Det är en film med äldre protagonister där döden är ständigt närvarande, men som inte blir lika dramatisk som när de drabbar yngre människor. Det är en skugga som vilar över dem alla, en ständig följeslagare. Kanske är det därför som kärleken som växer fram mellan Louis och Addie blir så stark.

Ändå vill jag tycka bättre om Our Souls at Night än vad jag gör. Filmen är lite för långsam, lite för händelselös, lite för introspektiv för mig. Jane Fonda gör visserligen en lysande insats som Addie, en änka som har tröttnat på vad andra tycker om henne och som vill övervinna ensamheten. Robert Redford är onekligen en duktig skådespelare, men jag har lite svårare för Louis än vad jag har för Addie. Kanske för att han ska vara sinnebilden för den tyste, starke amerikanske mannen.

Our Souls at Night är ett lågmält, finstämt, men tämligen händelselöst drama, om kärlek och vänskap på ålderns höst.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Före detta fruars klubb

Omslagsbild Före detta fruars klubb

Originaltitel: The First Wives Club
Regissör: Hugh Wilson
Manus: Robert Harling
Skådespelare: Goldie Hawn, Bette Middler, Diana Keaton, Maggie Smith
Produktionsår: 1996
Längd: 103 minuter

Cynthia Swann Griffin har hjälpt sin man nå oerhörda framgångar och rikedomar. Tacken för detta blir att han lämnar henne för en yngre kvinna. Cynthia ser inget annat val än att ta sitt liv. Hennes död återförenar hennes tre collegevänner, som livet har fört i olika riktningar. Men gemensamt för dem alla är att deras män har lämnat dem för yngre kvinnor, efter att de i åratal har hjälpt männen att klättra på karriärstegen. De bestämmer sig för att slå sig ihop och utkräva hämnd. De smider finurliga och elaka planer som kommer slå hårt mot de före detta äkta männens ömmaste punkt – plånboken!

Inte är jag väl galen för att jag tycker att Före detta fruars klubb är en av de bästa komedierna från 90-talet? Bette Middler, Goldie Hawn och Diane Keaton är verkligen i högform. De har en enastående kemi som skapar en trovärdig vänskapsrelation. De skänker hjärta till sina karaktärer och levererar sin rappa repliker med perfekt timing.

Efter att jag hade sett Book Club blev jag sugen på att se en av de bästa filmerna som Diane Keaton har gjort. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Före detta fruars klubb i mitt liv, men nu var det några år sedan vilket gör att jag bara kom ihåg handlingen i stora drag. Men den är precis lika underhållande som mina vaga minnen ville påminna mig om. Detta är en lättviktig könskampssatir som passar utmärkt att slå ihjäl en kväll med när du vill njuta av något med skickliga skådespelare, men som ändå inte kräver så mycket eftertanke.

Före detta fruars klubb är en komedi med mycket hjärta som bjuder på en hel del skratt och lämnar en varm känsla efter sig.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Hon ville inte släppa mina händer av Henrik Johansson och Anna-Maria Olsson (Red.)

Omslagsbild Hon ville inte släppa mina händer, en lyrikantologi

Redaktör: Henrik Johansson och Anna-Maria Olsson
Förlag: Föreningen Arbetsskrivare (2020)
Antal sidor: 44 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från redaktören. Tack!

Jag har läst det mesta som Henrik Johansson har publicerat. När han tog kontakt med mig och undrade om jag ville läsa Hon ville inte släppa mina händer, som han var en av redaktörerna för, tackade jag ja. Johansson ledde 2019 ett tiotal poesiworkshops på språkskolan i Rosengårds Folkets hus. Det är ur dessa som dessa texter har kommit till. Tillsammans har de skrivit en bok om livet på flykt, om det nya landet, om hemlandet, om katter, om vänner, familj, kärlek och saknad.

Vi lever i en polariserad tid. En tid där många vill skapa ett vi och ett dom. Vi svenska. De invandrarna. Att vi är fullständigt främmande för varandra, så olika som något kan bli, att vi aldrig kan närma oss varandra. Därför är det viktigt att läsa böcker som Hon ville inte släppa mina händer, böcker som skildrar erfarenheter av migrationer. Som blandar smärtsamma upplevelser på flykt med dikter om kärleken till en katt. Om jämförelserna man gör mellan hemlandet och det nya landet, och att man ibland inte kommer tillrätta på den plats där man hamnat.

Språket i Hon vill inte släppa mina händer är under ständig utveckling. Grammatikpolisen kommer nog dåna, men de språkliga bristerna bidrar till känslan i dikterna. Till att de känns så uppriktiga. Oftast har de skrivit på deltagarnas modersmål och sedan har de kollektivt hjälpts åt att översätta dem till svenska.

I Hon ville inte släppa mina händer blandas korta dikter med längre dikter. En del följer en mer traditionell diktstruktur, medan andra påminner om längre prosastycken. Gemensamt är att de alla ger personerna som deltagit möjlighet att utrycka vilka de är och vad de har varit med om. Att bidra till att deras erfarenheter blir speglade i litteraturen och skapa en förståelse för sina upplevelser.

Ändå blev jag kanske inte lika gripen av Hon ville inte släppa mina händer som jag hade väntat mig, men det är onekligen en viktig liten skrift.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Omgiven av idioter av Thomas Eriksson

Omslagsbild Omgiven av idioter av Thomas Eriksson

Författare: Thomas Erikson
Förlag: Månpocket (2018)
Antal sidor: 294 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Omgiven av idioter beskriver en av världens mest spridda personlighetsanalyser för att sortera olikheter inom mänsklig kommunikation. Med beskrivning av sin teoretiska grund och genom anekdoter strävar den efter att ge läsaren konkreta hjälpmedel att förstå de viktigaste skillnaderna mellan olika kommunikationsstilar. Bokens tes är att en av de vanligaste orsakerna till konflikter i vardagen är dålig kommunikation. Den ämnar ge läsaren svaret på frågan: Vad gör jag åt det?

Det har nog varit svårt att missa Omgiven av idioter, och alla dess uppföljare på senare år, då den har fått ett oerhört stort genomslag. Jag har alltid varit skeptisk till den, men köpte den ändå vid något tillfälle när den var billig. Thomas Erikson är ju ändå beteendevetare, så kanske har han något vettigt att säga. Eller? Fast faktum är att han inte är beteendevetare. En beteendevetare är en person med minst en kandidatexamen i psykologi, pedagogik eller sociologi. En utbildning som Erikson inte har. Han försvarar sitt bruk av titeln med att det inte är en skyddad titel. Men det är en etablerad titel och hans bruk av den är oärlig.

Jag kan förstå att Omgiven av idioter är populär. Den är skriven på ett tillgänglig vis, är bitvis underhållande och ”teorin” är lätt att förstå och tillämpa på verkligheten. Främst för att den är så allmänt formulerad att alla ska kunna känna igen sig i det, ungefär som ett horoskop. Dessvärre är den inte det minsta vetenskaplig. Detta blir skrattretande klart när Erikson utger sig för att presentera forskningen bakom metoden. Han börjar med Hippokrates, går över till aztekerna och avslutar sedan med en bok som skrevs på slutet av 20-talet. Det vill säga att han kan ha missat några decenniers forskning om personlighet och kommunikation.

När jag läste pedagogik så diskuterade vi en del det här med personlighetsanalyser, vilket har blivit särskilt populärt vid rekryteringar. Ytterst få av dem har vetenskaplig grund och uppvisat reliabilitet eller validitet. DISC-modellen, som Omgiven av idioter har som grund, är en sådan ovetenskaplig personlighets- och kommunikationsanalys. Lägg därtill att Erikson använder anekdoter ur sitt eget liv som något slags bevisning för teoriernas giltighet och hela boken känns tämligen oseriös.

Omgiven av idioter är en snyggt paketerad produkt vars enkelhet tilltalar många. Men inbilla dig inte för en sekund att det här är något annat än populärvetenskap när den är som sämst och en grov förenkling av verkligheten.

Betyg 1 Gillade den inte!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Praktiskt latin för trädgårdsälskare av James Armitage

Omslagsbild Praktiskt latin för trädgårdsälskare av James Armitage

Författare: James Armitage
Originaltitel: Practical Latin for Gardeners
Översättare: Marie Widén och Lennart Engstrand
Förlag: Lind&Co (2017)
Antal sidor: 160 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Att känna till en del botaniskt latin ger dig nyckeln till en mängd dörrar i växternas värld. Termer som Crocus flavus och Crocus graveolens kommer innebära att trädgårdsälskaren vet att den ena ståtar med djupt gula blommor, den andra med en underbar doft. De kan avgöra om en växt har ett (unifolius), två (diphyllus) eller till och med nio blad (enneaphyllus). Och de kan uppfatta kopplingen till Charles Darwin i Berberis darwini, eller till vår egen Carl von Linné i Solanum linnaeum. Praktiskt latin för trädgårdsälskare är det perfekta referensverket för trädgårdsarbete, att välja ut nya växter, eller studera botanik.

Praktiskt latin för trädgårdsälskare är uppbyggt som en ordbok med sina 1500 termer. Dessa termer är sorterade i olika kategorier, såsom sådana som är relaterade till färg, form, liknelser, miljö eller doft. Uppbyggnaden innebär att man kanske inte ska läsa den rakt upp och ned som jag gjorde (huvudet har en tendens att bli trött då), utan mer ha boken som ett referensverk att slå i när behov uppstår.

För mig som både älskar växter och språk utövar Praktiskt latin för trädgårdsälskare verkligen en stark lockkraft. Dels är det spännande att se hur det latinska språket används för att benämna växter, dels är det fascinerande vad det avslöjar om dem. Om jag dock får lov att vara petig hade jag önskat lite djupare information. Språknörden i mig vill veta hur man väljer mellan två snarlika termer i betydelse. Finns det en gradskillnad? Eller är det bara slumpen som avgör?

Praktiskt latin för trädgårdsälskare innehåller dessutom ett flertal vackra färgillustrationer av växter. Det är sådana där gamla, fantastiska växtplanscher som verkligen fångar växtens utseende och karaktär. De används för att illustrera någon särskild term och ge lite mer information om just den växten.

Praktiskt latin för trädgårdsälskare är ett praktfullt referensverk som bör tilltala både språknördar och trädgårdsälskare.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Karius och Baktus av Thorbjørn Egner

Författare: Thorbjørn Egner
Originaltitel: Karius og Baktus
Översättare: Håkan Norlén och Ulf Peder Olrog
Illustratör: Thorbjørn Egner
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Antal sidor: 41 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

De små trollen Karius och Baktus har det bra i Jans mun. Den lille pojken borstar sällan tänderna. Dessutom äter han gott om sötsaker, som både Karius och Baktus tycker mycket om. De kan i lugn och ro bygga sina bostäder i Jans tänder. De känner sig båda väldigt trygga i hans mun, tills den dag då de bestämmer sig för att bygga ut.

Karius och Baktus var en av mina favoritböcker som barn. Men handen på hjärtat, hur många tyckte inte synd om de små trollen? Thorbjørn Egners illustrationer är alltför söta för att man inte kan annat än tycka om dem. Känns inte som om de är så effektiva i att lära barn att borsta tänderna när trollen är så söta och man tycker så synd om dem.

För Karius och Baktus är en saga som visar vad som händer med våra tänder när vi äter för mycket sötsaker och dessutom inte borstar tänderna. Det leder till att de små trollen vill bygga ut sina hus, vilket ger oss tandvärk. Budskapet är kanske inte alltför subtilt i den vuxnas ögon, men som barn var denna magisk. Och jag läser den här med nostalgins skimmer, måste jag erkänna.

Karius och Baktus är en charmig berättelse om vad som lever i vår mun och vad som kan hända när vi inte tar hand om våra tänder.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Nytillskott i augusti 2020

Jag måste inleda detta inlägg med att säga att i år gör Postnord mig riktigt besviken. Paket som jag har betalat för verkar inte ha några större problem att hitta fram, desto värre är det med gåvor eller recensionsexemplar. Jag kommer inte ihåg hur många gånger Anders Fager försökte skicka sin trilogi Fallet Cornelia Karlsson utan att ett enda paket nådde fram till mig. Nu i sommar har Magic Frigren två gånger försökt skicka sin debutroman Transformationen till mig, utan att böckerna har kommit fram.

Men en tävlingsvinst hittade fram till mig i augusti, trots allt (undantaget som bekräftar regeln?):

Lottens bokblogg hade en utlottning på Instagram av böcker som hon hade dubletter av, och jag har ju gillat allt jag har läst av Hanna Landahl hittills så jag ville verkligen läsa Ljuskällan. Som tur var vann jag den och den var minst lika bra som hennes andra böcker.

Sedan köpte jag en bok inne på Bokbörsen:

Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates blev vald i vår bokcirkel på temat A book that passes the Bechdel Test. Jag har inte haft så vidare positiva erfarenheter av hennes författarskap tidigare, men jag ska ge den en ärlig chans. Anledningen till att jag köpte den var att det inte fanns tillräckligt många exemplar på biblioteket.

Ett recensionsexemplar hittade hem till mig också (men det slapp mellanhandhavande av Postnord):

Henrik Johansson skrev och undrade om jag ville läsa en bok som han var redaktör för. Jag tackade ja till att läsa Hon ville inte släppa mina händer och recension kommer nu i veckan. Troligen fredageftermiddag.

Sedan gjorde jag en Adlibrisbeställning till september, men paket nådde fram redan i augusti. Paketet som kom fram var löjligt överdimensionerat med tanke på att jag hade beställt fyra böcker:

I paketet fanns The Fire Dragon av Katharine Kerr; The Gold Falcon av Katharine Kerr; A Monster Calls av Patrick Ness och Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins. Nu har jag hemma tillräckligt med böcker för att läsa en Deverrybok i månaden året ut. Däremot blev jag besviken på att de visade sig vara i storpocket, vilket innebär att det inte blir så enhetligt i hyllan.

Anledningen till att paketet blev så stort var dessa:

Jag har velat ha detta bokstöd i många års tid nu, men det var inte förrän nu i sommar som jag tog tag i saken att spara ihop till dem. De är jäkligt fina.

Så här ser de ut i hyllan (eller på hyllan, snarare):

Svårt att få till en bra bild när du står och balanserar på en trappstege, men jag är helt kär. De är verkligen hur snygga som helst.

Publicerat i läsning | Lämna en kommentar