Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Postat den fredag 12 februari 2021 av C.R.M. Nilsson
Omslagsbild Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Författare: Linda Olsson
Originaltitel: Let Me Sing You Gentle Songs
Översättare: Lisbet Holst
Förlag: Albert Bonniers förlag (2007)
Antal sidor: 287 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Marskvällen när den unga författaren Veronika anländer till en enslig stuga i en liten dalsländsk by är mörk. Den ensliga stugan är vald för att ge ensamhet och stillhet. Hon behöver skriva klart en roman, men också tystnaden för att komma över en stor sorg. Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi. Något får henne att närma sig Veronika och vänskapen som växer fram mellan dem kan kanske läka dem båda.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger var en av min mormors favoritböcker. Av någon anledning läste jag den inte samtidigt som hon och mamma gjorde det. Troligen var jag inne i någon boksnobbsfas. Men det var en av de böcker jag visste med mig att jag vill rädda undan tömningen av mormors och morfars hus.

Linda Olssons debutroman Nu vill jag sjunga dig milda sånger är skriven på ett oerhört vackert språk. Hon har en förmåga att måla bilder med orden som är skira, vackra, känslofyllda. Växlande himlar är särskilt något hon lyckas fånga. Vatten fungerar som en kraftfull metafor genom bokens lopp.

Men för mig är det något som saknas i Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Debutantens oerfarenhet syns i hur lätt och föga övertygande vänskapen växer fram mellan Veronika och Astrid växer fram. Det ges inga övertygande motiv till varför enstöringen Astrid väljer att närma sig Veronika. Den vänskap som växer fram är visserligen fint skildrad, men den blir djup väldigt hastigt.

Likaså känns strukturen i Nu vill jag sjunga dig milda sånger lite klumpig, med sin berättelse i nutid och sina återblickar till de båda kvinnornas förflutna. Vissa händelser och tragedier i Astrids liv har jag svårt att förstå mig på, särskilt det som rör hennes lilla flicka. Där förstod jag inte varför det som hände skedde. Vad som förmådde Astrid att handla som hon gjorde.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är skriven på ett utsökt språk, men lider av lite barnsjukdomar vad det gäller karaktärsteckning och struktur. Jag blir ändå nyfiken på författaren.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Svarta ögon av Jens Daniel Burman

Postat den torsdag 11 februari 2021 av C.R.M. Nilsson

Författare: Jens Daniel Burman
Förlag: Swedish Zombie (2016)
Antal sidor: –
Recensionsexemplar: Nej.

En dag är de där. Barnen med de svarta ögonen. De knackar på hos alla lägenheter, men ingen vågar öppna för dem. Gamla Gerd bor ensam, men får ofta besök av sin dotter. Hon är blind och när hon hör de bedjande barnrösterna, släpper hon in dem i sin lägenhet. Konsekvenserna blir oanade.

Efter att ha läst Göra levande, högg jag ivrigt in på nästa novell av Jens Daniel Burman som jag hade på min läsplatta, vilket var Svarta ögon. Och blev riktigt besviken. Kanske beror det på att det är så pass otydligt vad det är som pågår.

Burman förlitar sig lite för mycket i Svarta ögon att barn i en skräckberättelse per automatik skapar obehag. Särskilt barn med svarta ögon. För min del väcker dessa aldrig något obehag, vilket får hela berättelsen att halta. Det är för otydligt vad barnen är. Demoner, andar, utomjordingar? Jag har svårt att tänka mig att demoner och onda andar rövar bort vuxna människor i bilar.

Sedan är det splatteräckelskräck. Redan när du läser förlagets beskrivning av Svarta ögon, står det klart att Gerd kommer trycka ut sina egna ögon och finna ett par svarta ögon därbakom. Men varför gör hon det? Vad innebär dessa svarta ögon? För mig blir luddigheten ett irritationsmoment. Det finns ingen stämning i novellen, inget obehag, bara en kvardröjande känsla av frustration för att det känns som om någon har tecknat ned en ologisk mardröm i förväntan att detta ska skrämma läsaren lika mycket som drömmen skrämde den som drömde.

Nej, Svarta ögon var då inte min kopp av te.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Göra levande av Jens Daniel Burman

Postat den torsdag 11 februari 2021 av C.R.M. Nilsson

Författare: Jens Daniel Burman
Förlag: Swedish Zombie (2016)
Antal sidor: –
Recensionsexemplar: Nej.

När hustrun har dött i en bilolycka, ångrar han allt. Men när han hör talas om en metod för att göra henne levande igen, bestämmer han sig för att pröva. Han klipper banden med alla bekanta och påstår att han är bortrest. Isolerad i det stora huset förbereder han sig för mottagandet av sin döda fru. Fem kartonger med sprutor har han. Blotta tanken på att sticka nålar i någons kropp gör honom yr. Men allt han kan tänka på är att få tillbaka henne.

Göra levande hamnade i min ägo genom ett utskick från Swedish Zombie. Den har blivit liggande på min läsplatta oläst i några år innan jag nu tog tag i att läsa den. Egentligen är det hela en klassisk skräckberättelse med moralen om att vad som är dött borde förbli dött. Vi har sett temat tolkas av Stephen King, det har förekommit i tv-serier som Supernatural, men vad resultatet alltid blir är att det är bättre att låta sina älskade vila i frid, oavsett hur stor saknad man känner.

Det som jag tycker gör Göra levande och Jens Daniel Burmans tolkning lite annorlunda är att återuppväckelsen inte bara är ett uttryck för kärlek och saknad. Den manliga huvudpersonen har inte behandlat sin hustru särskilt väl. Att väcka henne till liv är visserligen hans chans att börja om och göra rätt, men det är också ett uttryck för hans kontrollbehov. Han kan inte ens låta henne vara död ifred.

Som alltid, går det inte riktigt som tänkt i Göra levande. Instruktioner följs inte, hustrun verkar inte glad över att bli återuppväckt. Burman målar skickligt upp porträttet av en självisk, kontrollerande man som aldrig riktigt förstått sig på sin hustru. Inte när hon var i livet och särskilt inte nu när hon är död. Stämningen som målas upp blir snabbt ödesmättad och obehaglig. Tankarna far lite till Frankenstein och hans skapelse, och hur man kan komma att ångra något sådant.

Jag tyckte riktigt bra om Göra levande. En inte helt originell skräckberättelse, men med sina levande porträtt av huvudpersonerna skapar den ett tryckande kammardrama.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 5 kommentarer

1873 av Johnny Berg (Red.)

Postat den onsdag 10 februari 2021 av C.R.M. Nilsson
Omslagsbild 1873

Redaktör: Jonny Berg
Medverkande författare: Lupina Ojala, Kristina Hård, Hans Olsson, Elisabeth Östnäs, Jorun Modén, Christin Ljungqvist, Mårten Dahlrot, Frida Arwen Rosesund, Carl-William Ersgård, Marcus Olausson, David Renklint, Jonas Larsson Olanders, Peter Erik Du Rietz, Jonna Glembo
Förlag: Swedish Zombie (2019)
Antal sidor: 293 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

1873 är den senaste installationen i Swedish Zombies serie 13 svarta sagor. I denna samling tas vi med en resa jorden runt i ett alternativt 1873 genom 13 skräckgotiska steampunk-noveller. Från Storfurstendömet Finland till det Brittiska Honduras. Det blir intriger och äventyr i en värld där mekaniska vidunder, modifierade djur och lömska mördare lurar i skuggorna.

Liksom de flesta antologier bjuder 1873 på ömsom vin, ömsom vatten. Vissa noveller slår till med ett hejdundrande världsbygge, som för dig med till en värld som känns fullständigt övertygande även på det fåtal sidor som står författaren till bjuds. Andra känns som halvmesyrer som jag glömmer bort i samma stund som jag har läst dem. Vissa förstår jag inte ens vad syftet var eftersom de är så osammanhängande obyggda. Novellskrivandet är en konst och det är inte alla författare i denna samling som behärskar den.

En av de bättre novellerna är Hans Olssons Mischa. Efter att en isbjörnshona skjuts ihjäl, tar en ensam forskare sig an hennes två övergivna ungar. Han börjar modifiera dem, vilket förändrar deras intellekt och psyke med förödande konsekvenser. En spännande och otäck liten sak som föll mig i smaken.

Den bästa novellen i samlingen är dock Mässingshunden av Mårten Dahlrot. Jag vet inte varför, men den för tankarna till Edgar Allen Poes Det skvallrande hjärtat. I novellen får vi stifta bekantskap med en klockmakare, vars föräldrar arrangerade ett äktenskap med en släkting åt honom. I takt med affärerna går allt sämre, försuras det oönskade äktenskapet och huvudpersonen blir alltmer besatt av att färdigställa den mekaniska hund han påbörjade som barn. Den här novellen sög verkligen tag i mig och jag svepte i mig den för att den var så spännande.

En annan bättre novell i var Bushballaden om Wala Woolf av David Renklint. Vi förs med till ett Australien där guldsjuka har svept över landet, där de vita koloniserar och utnyttjar aboriginerna. Wala Woolf har återvänt för att få visshet i vad som har hänt barn av hennes folk. En spännande och annorlunda novell som jag fann mycket fängslande.

Likaså tyckte jag om Jonas Larsson Olanders Finarbetare. Skådeplatsen är en gruva i Chile, där det brittiska företagets finarbetare (mekaniskt uppdaterade människor) har slitits i stycken. Eusébio är förman och får i åtagande att sätta stopp för de kostsamma dödsfallen. Den här novellen skildrar utsatt på ett intressant vis och har en liten tvist på slutet som gör den tragisk.

1873 bjuder på blandad kompott, men jag har valt att lyfta fram de guldkorn jag tyckte mig finna i samlingen.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Over 30 Book Tag

Postat den tisdag 9 februari 2021 av C.R.M. Nilsson

I fredags fyllde jag jämnt, nämligen 30 år, vilket ibland känns tämligen ofattbart. Men eftersom jag nu är några dagar över 30, tänkte jag att jag kan damma av den här taggen som jag hittat inne hos Vargnatts bokhylla.

1. Name one of your favorite books that features a protagonist who is thirty years old or older.

En man som heter Ove av Fredrik Backman.

2. Name a book that represents who you were when you were younger.

Fangirl av Rainbow Rowell. Jag identifierar mig riktigt starkt med Cath, men inser att jag nog inte riktigt är den personen längre.

3. Name a book that represents where you are in your life now.

Lilla Berlin 4 Cute Overload av Ellen Ekman. Ibland känns det som om kattvideor är det enda som gör att man orkar med vardagen.

4. Name a book that represents something that has never changed about you.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone av J. K. Rowling. Även om jag inte är speciellt förtjust i Rowlings åsikter, så kommer jag nog vara en Potterhead till den dag jag dör.

5. Name one of your favorite classics.

Les Misérables av Victor Hugo. Denna tegelstens längd är rent avskräckande, men när du har tagit dig igenom den kommer det att vara värt det. De karaktärer som Hugo har skapat kommer att leva med sig

6. Name a book you like or would like to read that was published in the year you were born.

Jag är född 1991, så jag blev tvungen att googla lite. The Beauty Myth av Naomi Wolf låter väldigt intressant, så jag väljer nog den. Den handlar om skönhetsideal och hur dessa används mot kvinnor.

Publicerat i läsning | Etiketter , | 2 kommentarer

Dear White People, säsong 1

Postat den måndag 8 februari 2021 av C.R.M. Nilsson
Omslagsbild Dear White People, säsong 1

Skapare: Justin Simien
Skådespelare: Logan Browning, Brandon P Bell, DeRon Horton
Produktionsår: 2017
Säsong: 1
Antal avsnitt: 10
Längd: 250 minuter

Winchester University är ett högt ansett universitet, postrasism och allt sådant. Eller? När satirtidningen Pastiche anordnar ett blackfaceparty står det snart klart att universitetet inte har gjort upp med sin inre rasism lika väl som man velat tro. Om man är en vit student, det vill säga. Universitetets svarta studenter har varit medvetna om detta alltför länge. I efterdyningarna av festen slår den redan spända stämningen på campus över i upploppsstämning. I fronten för universitetets svarta minoritet står Sam White och hennes radioshow Dear White People.

Efter att ha sett ytterligare en säsong av Supernatural, kände jag att jag behövde bryta av med något mer… lättsamt. Då dammade jag av första säsongen av Dear White People från min lista på Netflix, i tanke att en satir och komedi borde kunna vara det jag behövde. Jag hade lite fel.

Dear White People må vara en satir, men den har en tillräcklig grundton av allvar och realism för att det ska bli jobbigt att se emellan åt. I varje avsnitt följer vi olika karaktärer, från den hetlevrade Sam White till den timida journaliststudenten Lionel, från drottningen Coco till aktivisten Reggie, från studentordförande Troy till Sams vita pojkvän Gabe. Detta innebär att tonen i varje avsnitt blir drastiskt annorlunda. Första avsnittet ur Sams synvinkel golvade mig, medan det tog två försök att ta mig igenom andra avsnittet ur Lionels synvinkel. Lionel, jag älskar dig, men när du tar över ordet blir stämningen så fruktansvärt awkward.

Skådespelarmässigt levererar Dear White People verkligen. Logan Browning är briljant som Sam, DeRon Horton gör ett älskvärt porträtt som Lionel, Antoinette Robertson förvandlar Coco till en fängslande tredimensionell och ambitiös kvinna när hon hade kunnat reduceras till att bara vara vacker, med flera. Men kanske särskilt Marque Richardson som Reggie i avsnitt fem, ett avsnitt som jag fortfarande får svårt att andas när jag tänker på. Campuspolisen kommer till en fest och drar vapen mot honom. Du ser så väl dödsångesten och att Reggie tänker att det är så här han kommer dö, skjuten när han sträcker sig efter sin plånbok när de har bett honom om hans legitimation.

Första säsongen av Dear White People är riktigt lovande och jag ser fram emot att se nästa säsong. Även om jag behövde ta en liten paus emellan.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra säsonger

Säsong 1

Säsong 2

Säsong 3

Säsong 4

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Sötvatten av Akwaeke Emezi

Postat den fredag 5 februari 2021 av C.R.M. Nilsson
Omslagsbild Sötvatten av Akwaeke Emezi

Författare: Akwaeke Emezi
Originaltitel: Freshwater
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Tranan (2020)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I södra Nigeria föds Ada och det står tidigt klart att hon är ett annorlunda barn. Familjen bekymrar sig över henne. Själv är hon splittrad av de röster som bor inom henne, de röster som tillhör ogbanje, och som styr hennes tankar. De kräver mycket av henne: blod och offer. När hon blir äldre och flyttar till USA för att gå på college tar rösterna mer och mer kommando över hennes liv. Efter ett traumatiskt övergrepp styr de in Ada på en mörk och farlig stig.

Jag hörde först talas om Akwaeke Emezis debutroman Sötvatten genom ett nyhetsbrev från Goodreads när den kom ut 2018. Den har legat i mitt bakhuvud sedan dess. Detta är en mycket originell debutroman. En levande skildring av hur det är att leva med psykisk ohälsa, präglad av svårigheten att må bra och göra sig av med oönskade beteenden, samtidigt som den är djupt rotad i Igbo-kulturens mytologi. De andar, de röster, som Ada hör är ogbanje, reinkarnerande andar som kommer för att föra med sig sorg och smärta. Det är dessa som är våra berättarröster. Det är genom dessa vi får en bild av Adas liv och hennes smärta.

Och det är mycket smärta i Sötvatten. Adas liv präglas av rösterna hon hör, rösterna som kräver blodsoffer av henne. Samtidigt är hon djupt rotad i sin kultur, att vara en duktig kristen flicka, och när ett övergrepp gör att hon förlorar sin oskuld förlorar hon kontrollen. Ett hungrigt alterego tar sin plats för att hantera frågor kring sexualitet. Berättelsen löper fram och tillbaka i tiden i takt med att nya personligheter introduceras och överlappande berättelser återberättas med nya perspektiv. Det är en fragmentarisk betraktelse över ett splittrat själv.

Sötvatten är en speciell debutroman, vackert skriven om psykisk ohälsa, men inte en bok för den känsliga.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

The Spirit Stone av Katharine Kerr

Postat den torsdag 4 februari 2021 av C.R.M. Nilsson

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild The Spirit Stone av Katharine Kerr

Författare: Katharine Kerr
Serie: Deverry, #13
Förlag: Harper Collins (2020)
Antal sidor: 519 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Västlandets prins Dar har kallat det nya fortet Zakh Gral ”för en dolk som lagts mot vår strupe.” Det byggdes av uråldriga fiender till hans folk, Horsekin. För att förgöra hotet har alvprinsen kallat på sina allierade bland dvärgar och människor. Deras ledare är alltför medvetna om att ifall Västlandet skulle falla, så är det deras strupar som får känna på dolken härnäst. Till dem ansluter sig två drakar, som har sina egna bittra anledningar att hata Horsekin. Men de fanatiska Horsekin har en mäktig allierad själva, en ny gudinna. Alshandras prästinnor har förkunnat att Hon har gett prins Dars land till Horsekin och att hans folk måste förgöras totalt.

I The Spirit Stone vävs två tidslinjer ihop. I den nutida berättelsen marscherar armén mot Zakh Gral och striden som väntar där. Personligen börjar jag bli lite trött på stridigheter, särskilt belägringar som är ganska tråkiga att läsa om. Även om krigslisterna är finurliga. Då är det tur att vi även i den nutida berättelsen får möta en grupp Horsekin och halvblod som kastats ut ur gemenskapen av Alshandrareligionen på grund av sina dweomergåvor.

Det som binder samman båda tidslinjerna är det som ger boken dess titel: The Spirit Stone. En mystisk svart sten spelar stor roll både i nutiden och det förflutna. Det förflutna utspelar sig några decennier innan Daggerspell. Nevyn möter en reinkarnerad själ från det förflutna och inser att han måste hjälpa att läka denne gamle fiendes själsliga sår. På så vis kommer de att hamna i Västlandet, där vi får möta Nevyns lärling Aderyn igen och hans son Loddlaen. Loddlaen är en av de antagonister som grep tag i mig under seriens lopp, och att få en större förståelse för vad det som gjorde att han kom att bli som han blev var en av de största behållningarna med denna bok.

Jag tycker att denna cykel är den bästa i serien, att The Spirit Stone är en av de bättre böckerna, men jag börjar bli lite trött på krig och belägringar. Det blir tämligen tjatigt.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Daggerspell (recension)

Darkspell (recension)

Dawnspell (recension)

Dragonspell (recension)

A Time of Exile/Alvblodet (recension)

A Time of Omens (recension)

Days of Blood and Fire (recension)

Days of Air and Darkness (recension)

The Red Wyvern (recension)

The Black Raven (recension)

The Fire Dragon (recension)

The Gold Falcon (recension)

The Spirit Stone

The Shadow Isle

The Silver Mage

Sword of Fire

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Mank

Postat den onsdag 3 februari 2021 av C.R.M. Nilsson
Poster för Mank

Regissör: David Fincher
Manus: Jack Fincher
Skådespelare: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Tuppence Middleton, Lily Collins
Produktionsår: 2020
Längd: 131 minuter

År 1940 får Orson Welles fullständig kreativ frihet för sitt nästa projekt av RKO. Han anlitar därför den alkoholistiska, i stort sett svartlistade Herman Mankiewicz för att skriva manuset till filmen. Isolerad i Kalifornien, när han återhämtar sig efter en bilolycka, dikterar Mankiewicz manuset till det som ska komma att bli Citizen Kane för sin sekreterare Rita Alexander. Genom återblickar får vi se vad det är som har lett fram till att Mank så gott som blivit svartlistad, samtidigt som vi omvärderar 30-talets Hollywood genom dennes socialkritiska blick.

Jag hörde först talas om Mank genom en artikel om den märkliga castingen. Gary Oldman, som är 62 år, spelar den fyrtiotreåriga författaren Herman Mankiewicz. Amanda Seyfried, som är nästan trettio år yngre än honom, spelar Marion Davis, som var jämnårig med Mankiewicz. Även Tuppence Middleton, som är lite yngre än Seyfried och porträtterar författarens hustru, ska vara i samma ålder. Oavsett hur duktig skådespelare Oldman är finns det inte en chans att han kan passera för 43 år längre, och ingen av de andra ser heller ut att vara i fyrtioårsåldern. Det är ett av de där märkliga besluten som är så svårt att förstå sig på. Och fortsätter Hollywoods trend att ge oss ålderskomplex genom att låta yngre kvinnor porträttera äldre kvinnor.

Trots att detta är något som stör mig lite medan jag tittar på Mank, så tycker jag riktigt bra om den. Som sagt, Gary Oldman är en lysande skådespelare och han briljerar verkligen i rollen som den alkoholmissbrukande, cyniska Mankiewicz. Även Amanda Seyfried presterar väl i sin roll. Skådespelarmässigt är detta verkligen en fullträff, så kanske var castingen inte så märklig trots allt.

Mank är helt svartvit. Ett estetiskt val som för oss tillbaka till 30-talets Hollywood, där filmstudiorna precis började upptäcka sin makt och att använda den för att påverka politiska val. Mankiewicz är på många plan en socialist i en konservativ värld, som tillåts vara där för att han roar de som har makt. Filmen rör sig mellan olika tidsplan och använder sig av manusskrivandets språk för att etablera var i handlingen vi befinner oss. Det hela är mycket elegant utfört.

Trots att jag fortfarande inte riktigt förstår hur man kan tro att Oldman ska vara trovärdig som 43-åring, så gör de starka skådespelarinsatserna och den snygga produktionen Mank till en riktigt bra film.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Nytillskott i januari 2021

Postat den tisdag 2 februari 2021 av C.R.M. Nilsson

Ett av mina mål med året är att minska min konsumtion, så de här inläggen kommer förhoppningsvis bli frekvent mindre förekommande. Jag säger förhoppningsvis eftersom böcker är min stora Akilleshäl.

Det har dock varit väldigt lugnt i januari. Jag fick hem lite kurslitteratur:

Psykologin som vetenskap av Lars-Gunnar Lundh och Artur Nilsson är jag ganska djupt inne i för närvarande. Som tur är den faktiskt riktigt bra och intressant. Det här är den första metodkursen som jag har gillat, faktiskt. Kanske för att det är mer en kritisk diskussion kring forskning.

Jag fick ett presentkort i julklapp av min arbetsgivare, som jag givetvis använde till att beställa böcker:

Jag passade förstås på att beställa tre delar till i Deverryserien: The Spirit Stone; The Shadow Isle och The Silver Mage. Nu återstår det bara Sword of Fire innan jag har hela serien i min ägo, men den får vänta ett tag.

Publicerat i läsning | Etiketter | Lämna en kommentar