Tyst av Susan Cain

tyst

Författare: Susan Cain
Originaltitel: Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking
Översättare: Bitte Wallin
Förlag: Natur och kultur (2013)
Antal sidor: 413 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Vi lever i en extrovert värld där de mer introverta personligheterna lätt glöms bort. I Tyst samlar Susan Cain både vetenskapliga fynd och personliga berättelser. Samhället hyllar den extroverta, vältaliga, oblyga och socialt kompetenta personen, och undervärderar därmed de lågmälda personligheterna. Men introverta är ofta en tillgång för gruppen. Introvert personlighet och blyghet är inte samma sak, utan det handlar snarare om var personen hämtar sin energi. Extroverta stimuleras av sällskap och kontakt, medan introverta behöver avskildhet och lugna stunder.

För den som är introvert har det varit tämligen omöjligt att missa att vi lever i en extrovert värld. Vi introverter är få, ungefär en tredjedel av jordens befolkning. Vi är dem som, efter ett intensivt seminarium, bara måste sätta sig ned och ladda batterier. De mentala resurserna är slut. Tyst är en bok för oss. Men det är också en bok för dem som älskar oss eller som känner oss. En bok som gör det möjligt att kanske förstå våra små egenheter.

Alla människor vill nog få bekräftelse och se sig själv speglade i någon form eller på något vis, vilket är svårt i en kultur som hyllar det extroverta idealet. Ibland kan det kännas hopplöst att försöka hålla huvudet över vattenytan när en konstant måste fejka extrovert beteende, något som jag är fruktansvärt dålig på. Men i Tyst visar Cain med hjälp av fakta, statistik och egna fallstudier att introverter kan vara framgångsrika och mäktiga på grund av sin introversion. Ibland kan till och med affärsvärlden ha nytta av att ta en mer introvert, eftertänksam hållning.

En av de saker som jag finner mest intressant med Tyst är vad hon har att säga om öppna kontorslandskap och grupparbeten. Båda är former för att öka produktiviteten, men forskning har visat snarare att de ofta minskar produktiviteten. Inom psykologisk forskning har vi i mina studier tittat på grupparbeten och i vissa fall kan det höja prestationen. Men då måste det vara en uppgift som är lämpad för grupp. Att slänga fram alla typer av uppgifter och förvänta sig att prestationen ska bli bättre för att en grupp genomför det är vansinne.

Ibland blir det lite svart på vitt, lite väl hårdraget vad som är introvert respektive extrovert beteende. Men som Cain skriver i Tyst så behövs dessa arketyper för att förklara fenomenet. Hon citerar Jung som säger sig aldrig ha mött någon som är renodlat extrovert eller introvert, och tur är väl det. Det poängteras också noggrant att inget av dem är bättre än det andra, utan att båda personlighetstyper och mellanliggande personer behövs för att allt ska bli så bra som möjligt.

Tyst är en värdefull bok då den ger insikt och igenkänning, och visar på att vi alla behövs. Om vi så är extroverta eller introverta, eller någonstans mellan dessa två.

betyg4

Andra som har bloggat om Tyst

Bokbabbel; BoklotusEndast E-böckerMarcusbiblioteket; Snowflakes in rain

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

En smakebit på søndag: Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

En smakebit på søndag

Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta sker vanligtvis på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra verkligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.

Igår började jag läsa novellsamlingen Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Den består av åtta noveller som på ett eller annat vis behandlar judisk historia eller judisk identitet.

Jag tänkte dela med mig av ett stycke ur novellen Systerkullarna, som utspelar sig under en längre tid med två kvinnor i centrum. Ödet slår hårt mot den ena samtidigt som staden de grundar växer fram kring dem.

Smakbiten kommer från sidan 54-55:

Bildkälla: Goodreads.

”Det är mitt träd, på min mark, i mitt land. Mitt att hugga ner om jag så önskar.”

”Om det var ditt träd så skulle jag ha sett dig vid min sida under skörden i fjol. Jag skulle ha sett dig i förfjol och för tio år sedan, och för hundra år sedan.”

”Du fanns inte för hundra år sedan. Och”, sa Rena, ”du ser inte tillräckligt långt tillbaka i tiden. Kontraktet som gäller den här marken är mycket gammalt.”

”Ett mytiskt anspråk, lika meningslöst som det du gör i dag.”

Publicerat i läsning | Etiketter | 42 kommentarer

Veckans skörd #108

Jag fick en liten present av min mamma förra helgen:

den sovande och sländan

Den sovande och sländan av Neil Gaiman är en reimagening av Törnrosa, illustrerad av Chris Riddell. En drottning får en dag höra talas om en sömnåkomma som sprider sig. Den verkar ha sitt ursprung i ett slott där en prinsessa sägs ha förtrollats att sova i evigheters tid. Drottningen samlar sina trogna vänner dvärgarna och ger sig i väg.

Jag slukade den i princip i samma stund som jag fick den. Tack, mamma!

Det har även kommit ett recensionsexemplar från Bazar förlag (tack!) under veckan:

vinterfolket

Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i ett litet samhälle i Vermont. För hundra år sedan hittades Sarah Harrison Shea brutalt mördad en kort tid efter sin dotters död. Sedan dess har trakten drabbats av en del mystiska försvinnanden. Nu, hundra år senare, bor Ruthie i Sarahs gamla hus. En morgon är hennes mamma spårlöst försvunnen och i hennes rum hittar de Sarahs dagbok.

Den verkar väldigt spännande!

 

Publicerat i läsning | Etiketter | 12 kommentarer

Avklarad utmaning: Boktolvan

Utmaningen Boktolvan är ett sätt att äntligen stifta bekantskap med de där författarna som en länge har tänkt att en ska läsa. I år hade jag utmanat mig själv att läsa följande tolv författare:

  1. Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman
  2. En styvmors dagbok av Fay Weldon
  3. Lovsång till den mogna kvinnan av Stephen Vizinzcey
  4. De odödligas regler av Julie Kagawa
  5. Mannen utan öde av Imre Kertész
  6. Niceville av Kathryn Stockett
  7. Krig och fred av Leo Tolstoy
  8. Snö faller på cederträden av David Guterson
  9. Living Dead in Dallas av Charlaine Harris
  10. About a Boy av Nick Hornby
  11. Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay
  12. Donatorn av Dean Koontz

Det känns som om årets boktolva har blivit riktigt lyckad. Snittbetyget ligger på 3,33, vilket får anses klart godkänt.

Det är bara ett fåtal författare som jag inte känner mig särskilt sugen på: Stephen Vizinzcey, Nick Hornby och Dean Koontz. Men det är många som insisterar på att jag har valt fel böcker av både Hornby och Koontz, och jag har fått in en del tips om böcker av Koontz. Många av dem tycker jag låter väldigt spännande. Så åtminstone Koontz får en chans till.

Årets största behållning har nog varit antingen Leo Tolstoy, även om jag retar mig på att det finns typ en miljon olika transkriberingar av hans förnamn, och Fay Weldon. När det kommer till Tolstoy är jag fruktansvärt sugen på att ge mig i kast med Anna Karenina. Weldon vill jag helt enkelt läsa mer av.

I övrigt kan jag absolut tänka mig att läsa mer av författarna. Av Charlaine Harris har jag ju redan flera böcker hemma, så det är ju bara att sätta igång…

Publicerat i läsning | Etiketter , | 8 kommentarer

I två världar av Marguerite Sechehaye

i två världar

Författare: Marguerite Sechehaye
Originaltitel: Journal d’ une schizophréne
Översättare: Birgitta Dalgren
Förlag: Natur och kultur (1974)
Antal sidor: 140 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

När Renée var fem år gammal började hon förlora kontakten med verkligheten. Ju äldre hon blev, desto mer försjönk hon i sitt schizofrena tillstånd och hamnade i det ljusa landet. Hon förflyttas mellan olika sjukhus och är ibland bara förmögen att äta bara äpplen och spenat då ”Systemet” förbjuder allt annat. Intensiv förtvivlan fyller henne ibland. Senare regredierar hon till ett spädbarnsliknande tillstånd. Till stöd och hjälp har hon sin psykoanalytiker, Marguerite Sechehaye, som finns med henne hela vägen tillbaka till verkligheten.

Min morfar undervisade på gymnasiet i social omvårdnad och använde då I två världar som kurslitteratur, vilket gjorde mig nyfiken på boken. I två världar är indelad i två delar. Den inledande delen är Renées dagboksanteckningar där hon skildrar sina upplevelser med vanföreställningar. I den avslutande delen tar läsaren del av Marguerite Sechehayes analys av det som Renée har beskrivit.

I två världar ger en fascinerande inblick i hur det kan vara att vara schizofren. Ibland tar världen sig an irrationella drag: proportionerna tycks inte stämma, en skola förvandlas till ett fängelse, människors gester och rörelser slutar ha en mening och sammanhang och kamrater plötsligt förvandlas till främlingar. Ljuset blir kallt och oförlåtande. Föremål döda och oigenkännliga. Det är mycket klarsynt förmedlat.

Och om I två världar hade hållit sig till just Renées upplevelser och låtit dem ta större plats, hade jag nog älskat den här boken. Kanske är det för att jag har svårt för psykoanalys, men jag tycker inte att Sechehayes tankar är speciellt intressanta utan hade gärna fortsatt läsa om Renée. Särskilt skulle jag ha velat se att hennes upplevelser som inlagd hade utvecklas, eftersom det i närmast slätas över. Viss information om händelserna där tycks saknas.

På flera ställen läser jag att Sechehaye genom sitt arbete med Renée lyckades skapa en ny behandlingsmetod för människor med schizofreni. För en modern läsare som mig väcker I två världar en del frågor om det etiska i behandlingen. Renée görs helt beroende av Sechehaye till den grad att hon inte kan äta om ”mamman” inte är närvarande i rummet eller sköta sin hygien utan ”mammans” tillåtelse. Sechehaye adopterar även senare Renée. Det känns som om det går över gränsen flera gånger.

I två världar ger en fascinerande inblick i en schizofren flickas sinnevärld, men skulle ha vunnit på att få vara lite längre och mer utvecklad.

betyg3

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 5 kommentarer

Donatorn av Dean Koontz

donatorn

Författare: Dean Koontz
Originaltitel: Your Heart Belongs to Me
Översättare: Sabina Söderlund
Förlag: Bra Böcker (2011)
Antal sidor: 299 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget.

Ryan Perry är en 34-årig Internetentreprenör som verkar ha lagt världen för sina fötter. Men så börjar han uppleva en rad skrämmande och märkliga symtom. Snart diagnosticeras han med en svår hjärtmuskelsjukdom och utan en organtransplantation ges han bara en kort tid att leva. Sagt och gjort: han sätts upp en väntelista för en hjärttransplantation. Ett år senare mår han bättre än någonsin. Företaget frodas och han hoppas på en återförening med sin flickvän. Då börjar det dyka upp mystiska gåvor: godishjärtan, ett hjärtformat smycke, en video från en hjärtoperation… Alla med ett och samma meddelande: ditt hjärta tillhör mig.

Dean Koontz har länge varit en författare som jag bligat lite nyfiket på. När ett slitet exemplar av Donatorn dök upp ett år på bokrean slog jag genast till. En kort tid därefter började det dyka upp recension efter recension om att detta inte var Koontz bästa. Jag väljer att tro dessa personer. Annars skulle det inte bli fler böcker av Dean Koontz för min del.

Donatorn har en intressant premiss, men det går förlorat i en flod av onödiga sidohandlingar. Bland annat så finns ett stort sidospår om en man som sysslar med assisterat självmord och har bevarade lik i sin lägenhet, men som inte visar sig ha någon betydelse alls för den övriga handlingen. Det är obehaglig läsning, just den biten, men eftersom det inte har någon signifikans för berättelsen gjorde det mig frustrerad.

Än mer frustrerad blir jag av de ständigt långrandiga beskrivningar som förekommer i Donatorn. Varje karaktär, oavsett hur liten roll de har, ska beskrivs otroligt detaljerat. Därtill närmar sig beskrivningarna ofta purple prose, som den här beskrivningen av flickvännen Samantha: ”Hon var lika perfekt som en hägring, blont hår och läckra former, en gäckande oas på den soldränkta sanden. ”(s. 15 i den inbundna utgåvan.)

Därtill upplever jag att Donatorn är fylld av märklig logik. I inledningsskedet av hans sjukdom råkar läkaren säga i förbifarten att hjärtmuskelsjukdomen kan bero på förgiftning. Detta tar Ryan fasta på och dyker ned i paranoida fantasier som får honom att förfölja Samanthas mamma och mammans pojkvän (tidigare nämnda person som sysslar med assisterat självmord.) Det känns inte som om jag får någon anledning att tro att det är rimligt för honom att tro att någon vill mörda honom, vilket gör att jag får svårt att köpa den delen av boken. Och i den delen som utspelar sig ett år senare har han helt plötsligt förvandlats till någon form av actionhjälte utan att jag som läsare har en aning om hur det gick till.

Nej, Donatorn var inget för mig. Men eftersom ni insisterar på att Dean Koontz kan bättre ger jag honom en chans till. Tips?

betyg2

Andra som har bloggat om Donatorn

Annikas litteratur- och kulturblogg; BokfinkBokföring enligt Monika; BoktagenKajsas bokbloggVargnatts bokhylla

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 16 kommentarer

Tematrio: Kvinnor som skriver om män

Tematrio

Tisdag igen och det är åter en dag fylld med plugg, bara hälsan tillåter. Jag tänkte i alla fall inleda min dag med veckans tematrio där vi ska berätta om tre minnesvärda mansporträtt författade av kvinnor.

Om möjligt tyckte jag att det här var svårare än vad det var förra veckan. Men så fick jag ihop tre titlar.

Cry to Heaven av Anne Rice utspelar sig i sjuttonhundratalets Venedig. Tonio är en ung adelsman som i en serie ödesdiger serie av händelser, svek och förräderi, kastreras och blir kastratsångare. Men han slutar aldrig hungra efter hämnd. Det här är min absoluta favorit av Anne Rice.

En man med många talanger av Patricia Highsmith inleder Highsmiths Ripliad. På grund av ett missförstånd skickas Tom Ripley till Italien för att hämta libertinen Dickie Greenleaf. Väl där förälskar han sig i den rike Dickies liv och skulle göra vad som helst för att själv få leva det livet. Tom Ripley är nog en av litteraturens mest kända antihjältar och ett riktigt bra porträtt av en sociopat.

Kallocain av Karin Boye utspelar sig i ett polisstyrt och militariserat samhälle. Nu får forskaren Leo Kall chansen att göra en insats för samhället: han har uppfunnit en sanningsdrog som får medsoldaterna att avslöja alla sina djupaste hemligheter. En bok som jag upplevde som lite ojämn, men som verkligen grep tag i mig på slutet.

Publicerat i läsning | Etiketter | 24 kommentarer

En smakebit på søndag: Sista testamentet

En smakebit på søndag

Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta sker vanligtvis på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra verkligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.

För närvarande håller jag på att läsa en lite smått märklig bok: Sista testamentet av James Frey. Den handlar om Ben Zion Avrohom, som tycks vara en vanlig man tills han blir skadad i en svår olycka. Han borde inte ha överlevt. Den man som överlever står i direkt förbindelse med Gud. Klädd som en uteliggare vandrar han omkring på New Yorks gator med ett budskap om kärlek och sex. Men när han vägrar erkänna myndigheter och fördömer religionen så blir han ett hot mot den etablerade ordningen, och det oundvikliga slutet närmar sig.

Smakbiten kommer från sidan 26:

Bildkälla: Adlibris.

Så han fick jobbet. Han blev väldigt exalterad. Som ett litet barn på julafton. Ett stort leende, ett enormt leende. Han sa tack ungefär femtio gånger. Och han släppte inte min hand. Det var komiskt och väldigt förtjusande. Han hade inte precis vunnit på något jävla lotto. Han fick ett jobb med minimilön som innebar att han skulle knata runt en byggarbetsplats tolv jävla timmar om dagen.

Publicerat i läsning | Etiketter | 26 kommentarer

Veckans skörd #107 Bokiga prylar

För ett litet tag sedan firade Therése att hennes blogg, Kattugglan, fyllde 3 år med en tävling där jag blev en av vinnarna. Igår anlände ett paket med lite bokiga prylar:

bokprylar

Paketet innehöll en massa fina saker: ett vykort på temat Alice i underlandet; ett ugglekort från Therése; ett kort med citat ur Harriet the Spy av Louise Fitzhugh; doftljus The Maze; armband med texten ”Jag är en bokkramare”; anteckningsbok med omslag från Sagoberättaren; örhängen med texten ”Read more diverse books”; ett provmedlemskap på Oyster; nagelaccenter på temat Harry Potter och så lite choklad.

Några detaljbilder:

bokprylar3

Bild på kortet:

bokprylar2

Ja, tack så hemskt mycket! Det kommer det absolut att göra.

Publicerat i okategoriserad | Etiketter | 8 kommentarer

Avklarad utmaning: Klassikerutmaning

klasutman1

I somras ordnade ju Lyran en klassikerutmaning som helt enkelt gick ut på att läsa ett valfritt antal klassiker. Jag valde ut tre böcker och för min del blev det inte en särskilt lyckad utmaning.

Först läste jag Dikter av Harry Martinson. Jag klickade inte med Martinsons lyrik. Den varken berörde eller skakade om mig. Även om jag vill fortsätta utforska hans författarskap, tror jag inte att hans lyrik är något för mig.

Därefter läste jag Konsten att älska av Ovidius. Här uppskattade jag referenserna till mytologi, men jag blev också beklämd av hur länge en unken kvinnosyn har hållit i sig. Mycket kändes modernt, på ett beklämmande vis.

Men tredje gången gillt: jag läste Dvärgen av Pär Lagerkvist. I efterhand är det obegriplig hur jag kunde låta den stå oläst i hyllan så länge, därför jag älskade den verkligen.

Så summa summarum: en fullträff och två bottennapp.

Som bonus läste jag även Den långa flykten av Richard Adams, som jag har velat läsa länge och som verkligen levde upp till förväntningarna. Den här kommer jag nog läsa flera gånger.

Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer