C. R. M. Nilsson

Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.

Just nu håller jag på och läser Sarah Waters senaste bok, The Paying Guests. Det är år 1922 och London försöker repa sig efter första världskriget. Frances Wray och hennes mor har hamnat i ekonomiska svårigheter, och tvingas hyra ut delar av sitt hem till ett gift par. Paret Barber verkar nog så trevligt. Frances finner sig dragen till den vackra mrs Barber och de inleder en vänskap som sakta övergår i djupa förtroenden, passion och hemlighetsavslöjanden som kommer att leda till att det lugna huset på Champion Hill brutalt skakas om.

Smakbiten är från sidan 36:

Bildkälla: Goodreads.

She loved these walks through London. She seemed, as she made them, to become porous, to soak in detail after detail; or else, like a battery, to become charged. Yes, that was it, she though, as she turned a corner: it wasn’t a liquid creeping, it was a tingle, something electric, something produced as if by the friction of her shoes against the street. She was at her truest, it seemed to her, in these tingling moments—these moments when, paraodixically, she was also at her most anonymous. But it was the anonymity that did it. She never felt the electric charge when she walked through London with someone at her side.

Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.

Idag läser jag den bok som vann de svenska bokbloggarnas litteraturpris: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Det är en omskakande och brutal berättelse om identitet, överlevnad och rasism. När Miriam fyller 85 år chockerar hon familjen genom att säga att hon inte heter Miriam. För sondottern Camilla avslöjar hon att det döljer sig mer bakom tatueringen på hennes arm, hur en romsk flicka på väg till Ravensbrück förvandlades till en judisk flicka och sedan dess inte har kunnat berätta om sanningen för någon.

Min smakebit kommer från precis i början, sidan 9:

Bildkälla: Goodreads.

Inte för att han är särskilt hungrig. Ingen är särskilt hungrig i Nässjö numera, inte ens fåglarna och råttorna. Här finns mat så att det räcker åt alla.

Trots det drömmer Miriam om hunger. I mer än sextio års tid har hon gömt sig i denna stad och hon har inte hungrat ens en timme av den tiden, ändå drömmer hon varje natt om sin ungdoms svält. Det har ingenting att göra med det liv hon har levt som vuxen eller med den hon är idag, ändå kan hon inte bli kvitt de där drömmarna, de glider in och tar över, de tvingar henne sextioåtta år tillbaka i tiden eller mer, driver henne att huka och springa undan, att sänka blicken och kura med ryggen, att stjäla en bit bröd från någon som inte orkar äta längre, att försöka mata en liten bror som inte ens kan svälja, att stå tätt intill Else under appellen och tyst rabbla alfabetet, att sekunden senare stirra in i Elses onaturligt stora ögon, de där ögonen som…