Sju dagar med familjen av Francesca Hornak

Omslagsbild Sju dagar med familjen av Francesca Hornak

Författare: Francesca Hornak
Originaltitel: Seven Days of Us
Översättare: Birgitta W. Augustsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Antal sidor: 405 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Julen närmar sig. För första gången på länge är hela familjen Birch samlad i det gamla huset i Norfolk. Den äldsta dottern, Olivia, har nyligen kommit hem från en resa där hon jobbat som hjälparbetare vid utbrottet av en viruspandemi i Liberia. Nu måste hon och familjen sitta isolerade i karantän i en vecka. Två föräldrar och två vuxna döttrar, alla med sina hemligheter som de tvingas konfrontera under veckans lopp. Mitt i röran dyker en oväntad gäst upp som ställer allt på sin spets.

Att läsa Francesca Hornaks Sju dagar med familjen under en pågående global pandemi är en intressant upplevelse. Främst för att den gör den grundläggande premissen så fruktansvärt osannolik. Bokens Haagvirus beskrivs som oerhört smittsamt, även om det huvudsakligen smittas genom utbyte av kroppsvätskor (misstänker ganska starkt att det nog skulle kvalificera som droppsmitta, det med), med hög dödlighet. Varför låter man då läkare som har behandlat patienter i den drabbade regionen, vandra genom en flygplats utan munskydd eller skyddsutrustning? Om Haagviruset inte leder till symtom förrän inom några dagar och är som mest smittsam under denna tid, varför låter man dem resa hem till sina familjer utan att de sitter i karantän först?

Det märks att Hornak inte har lagt så mycket krut på att skapa ett realistiskt virus. Istället är premissen i Sju dagar med familjen till för att skapa en sluten miljö, ett kammardrama, där familjens hemligheter kan bubbla upp till ytan. Det är en familj som inte kommunicerar särskilt väl och som lever i enlighet med sina traditioner. Instängdheten kommer tvinga en hel del saker att komma fram i ljuset.

Dessvärre känns familjen Birch väldigt endimensionella. Ingen karaktär i Sju dagar med familjen känns särskilt djup, vilket gör det svårt att bry sig om vad som händer med dem. Kanske är det för romanen till viss mån ska vara humoristisk som gör dem så ytliga. Jag tycker däremot om greppet med att alla i familjen får komma till tals, vilket gör att man ändå i viss mån lär känna dem. Slutet blir lite väl sockersött, trots ett chockerande besked, men ger ett visst mån av hopp för att det ska ordna sig för dem.

Sju dagar med familjen blev lite av en besvikelse med endimensionella karaktärer och en premiss som i dagens läge känns fullständigt osannolik.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

En oväntad jul av Natalie Cox

Omslagsbild En oväntad jul av Natalie Coz

Författare: Natalie Cox
Originaltitel: Not Just for Christmas
Översättare: Pia Printz
Förlag: Printz Publishing (2020)
Antal sidor: 261 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Charlie har aldrig varit den som har älskat julen. Men den här julen älskar hon särskilt inte. Hennes pojkvän har lämnat henne för sin personliga tränare och hennes lägenhet har blivit förstörd i en gasexplosion. Singel, med lätt hjärnskakning och tillfällig hemlös, tvingar hennes dominerande mor (som lyckligtvis är på semester på andra sidan jorden) henne att flytta hem till sin kusin Jex hundpensionat i Devon. Charlie är inte direkt någon hundperson, men hur illa kan det vara? När Jez spontant bestämmer sig för att resa bort över julen, lämnar hon pensionatet i Charlies händer. Den gravida beaglen Peggy och den åldrige Slab bestämmer sig för att hålla henne på tå, något som bara ökar när pensionatet får flera oväntade gäster. Var är Cal, den nedlåtande men stilige veterinären, när man behöver honom?

När jag letade efter en ny julig feelgood att införskaffa till i år, föll min uppmärksamhet snart på En oväntad jul. Landsbygd, vinter, hundar – det lät ju onekligen som något för mig. Men mina förväntningar var väl mer på något mysigt a la Lucy Dillon istället för något humoristiskt a la Bridget Jones. Charlie har en enastående förmåga att försätta sig själv i märkliga situationer. Som när hon får för sig att prova en av hundarnas aktiveringssaker eller när hon drar förhastade slutsatser om andras relationer. Och vad är grejen med hennes fascination över veterinärens underarmar? Överarmar kan jag förstå, men underarmar? Kan de vara snygga?

Trots att En oväntad jul inte riktigt var vad jag hade väntat mig, så har jag kul medan jag läser. Det är lättsamt och lättsmält, utan att ställa några större krav på mig. Och så lär sig ju Charlie så småningom det som jag har vetat hela tiden: att hundar är det bästa sällskap man kan ha. De hundar hon har att göra med är charmiga original hela bunten. Jag har dock lite svårt att se att en hundmänniska som Jez skulle lämna sin höggravida hund och en geriatrisk hund i händerna på någon som är så pass hundovan som Charlie.

En oväntad jul är en dråplig komedi, som ändå har ett visst mått av charm.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Julafton på den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Författare: Jenny Colgan
Originaltitel: An Island Christmas
Översättare: Birgitta Karlström
Förlag: Norstedts (2020)
Antal sidor: 303 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Julen är i antåg och vanligtvis skulle Flora njuta av den. Men nu har hon råkat bli gravid med sin före detta chef, en man med stora emotionella ärr, och hon vet inte alls hur hon ska berätta det för honom. Kommer Flora lyckas samla modet att avslöja sanningen för sina nära och kära? Och kommer hennes pojkvän Joel tycka att hon är bärare av goda nyheter eller katastrof? Samtidigt försöker Saif, läkare och flykting från det krigshärjade Syrien, njuta av sin första västerländska jul tillsammans med sina söner. Hans fru är dock fortfarande saknad, och hennes frånvaro påverkar dem alla. Kan familjen finna tröst och glädje ändå?

Julafton på den lilla ön i havet är tredje delen i en serie där jag inte har läst några av de tidigare delarna. Jag måste erkänna att jag inledningsvis har lite svårt att komma in i boken, men att det sedan lossnar och jag sugs rakt in i Jenny Colgans förtrollade, mysiga feelgoodvärld. Hon är en mästare på att skildra karga, avlägsna miljöer, som jag i verklighet skulle avsky att bo på, på ett sådant sätt att jag bara längtar efter att packa ihop mitt pick och pack och flytta till en enslig ö med dåligt Wifi. Jag, utan Wifi? Skämtar ni med mig?

Persongalleriet i Julafton på den lilla ön i havet är varmt och innerligt skildrat. Det är lätt att fästa sig vid dem, även om många av karaktärerna har sina tvillingar i serien om Det lilla bageriet på strandpromenaden. Flora och Polly har en hel del gemensamt, likaså förekommer det en rik, kaxig amerikan även här. Men denna rika amerikan, som är döende i cancer, och hans förtvivlade man griper tag i mitt hjärta och vägrar släppa taget om det. Jag är uppriktigt förälskad i Colton och Fintan, och vill nästan läsa de tidigare delarna bara för att få se dem innan katastrofen drabbade dem.

Den bästa typen av feelgood innehåller en del svärta och lite sorg, vilket Julafton på den lilla ön i havet definitivt gör. Det är förvecklingar och dålig kommunikation mellan personer, men det finns alltid en medvetenhet om att det hela kommer att lösa sig.

Jenny Colgan är en av mina favoritfeelgoodförfattare och Julafton på den lilla ön i havet påminner mig verkligen om varför det är så. Varm, mysig och med den perfekta dosen svärta för att väga upp allt fluff.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Sommar på den lilla ön i havet

Tillbaka till den lilla ön i havet

Julafton på den lilla ön i havet

En avlägsen kust

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Dash & Lily

Poster Dash & Lily

Skapare: Joe Tracz
Skådespelare: Austin Abrams, Midori Frances, Dante Brown
Produktionsår: 2020
Antal avsnitt: 8
Längd: 202 minuter

Inne på sin favoritbokhandel hittar tonårige Dash en röd anteckningsbok bland hyllorna. På den står det ”Vågar du?” I den har en tonårstjej skrivit en rad ledtrådar och Dash börjar följa dem. Snart utvecklas det till något mer än en lek mellan dem. Lily, som har skrivit anteckningsboken, är en udda flicka som älskar julen. Trots att hon inte har träffat honom öga mot öga, börjar hennes känslor växa för anteckningsbokskillen. Frågan är om deras verkliga jag kan motsvara de förväntningar de byggt upp utifrån anteckningsboken när de väl möts.

Dash och Lilys utmaningsbok är en av mina absoluta favoritjulböcker. Så när jag hörde att Netflix skulle släppa en tv-serie, Dash & Lily, baserad på den så blev jag både lite förväntansfull och lite nervös. Vid en första anblick gjorde castingen mig lite tveksam, men Austin Abrams och Midori Frances är verkligen perfekt i rollerna som Dash och Lily.

För, kära vänner, Dash & Lily tog mig med storm. Den lyckas väcka liv i en berättelse jag verkligen älskar. Ett vintrigt, kallt New York. Udda utmaningar som leder till underhållande situationer. Cynism och julglädje kraschar samman när Dash och Lilys olika livsåskådningar möts. Charm, värme och så mycket julstämning och känslor att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Jag älskar Dash & Lily. Jag älskar hur Abrams och Francis väcker karaktärerna till liv, hur trogen serien är mot boken men ändå väljer att gå sin egen väg ibland, samt musiken. Musiken! Så mycket av min favoritjulmusik och jag är helt salig. Det här är en tv-serie som gör att man mår bra, att man myser, att man känner hur julstämningen verkligen byggs upp.

Så vill du ha något som verkligen sätter dig i den rätta stämningen för julen, något som är fyllt med värme och charm, då ska du verkligen slå dig ned med Dash & Lily.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Holidate

Poster för Holidate

Regissör: John Whitesell
Manus: Tiffany Paulsen
Skådespelare: Emma Roberts, Luke Bracey, Kristin Chenoweth
Produktionsår: 2020
Längd: 103 minuter

Sloane är den enda i sin familj som fortfarande är singel, vilket gör storhelgerna outhärdliga. När hennes moster föreslår att hon skaffar sig en holidate, ett kravlöst sällskap under storhelgerna, tycker hon först att idén är absurd. Men när hon träffar australiensaren Jackson, som också har tröttnat på storhelgerna som singel, bestämmer de sig för att bli varandras holidate. Under ett år träffas de vid varje storhelg, med dråpliga situationer som följd. Men inte kan väl äkta känslor växa fram ur deras kravlösa arrangemang?

När Netflix släppte trailern för Holidate tyckte jag att den verkade vara en söt, lite underhållande julfilm och lade till den på min lista. Snart började de dåliga recensionerna komma. Filmen tycks dela folk i två läger: vissa tycker att den är helt okej, medan andra tycker att det är den värsta julfilm de någonsin sett. Jag hamnar i kategorin: helt okej film. Kommer aldrig se om.

Grejen med Holidate är att jag tycker att både Emma Roberts och Luke Bracey gör rätt bra ifrån sig. De har trevlig kemi och kan leverera de få roliga repliker som finns i filmen. Sedan är det ju inte deras fel att manuset är… juvenilt. Det är verkligen inte min typ av humor. Och ibland blir det bisarra scener med så barnslig humor att de känns som klippta ur en annan film, därför att de helt enkelt inte hör ihop med tonen. En sådan scen är kring Halloween när Sloanes syster (porträtterad av Jessica Capshaw, som dessvärre inte får mycket att jobba med i filmen) råkar ge henne laxerande istället för tabletter mot halsbränna. Jag kände det som om jag hade råkat slå över till en annan kanal och hamnat i en annan film.

Sedan tycker jag lite synd om Kristin Chenoweth, som spelar den frisläppta mostern i Holidate. Hon har gått från att porträttera Glinda till att porträttera samma roll i varenda film eller tv-serie jag har sett henne i på senare år: en lätt alkoholiserad, utflippad person som är överdrivet sexuell.

Holidate är bitvis underhållande, men du kan nog hoppa över den här i jul utan att missa något.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Anatomi för konstnärer av Daniel Carter och Michael Courtney

Omslagsbild Anatomi för konstnärer av Daniel Carter och Michael Courtney

Författare: Daniel Carter och Michael Courtney
Originaltitel: Anatomy for the Artist
Översättare: Katrin Ahlström Koch
Förlag: Replik (2006)
Antal sidor: 160 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Oavsett om man är yrkesverksam eller amatör, så behöver alla konstnärer gedigna kunskaper i den mänskliga anatomin för att korrekt kunna återge människokroppen i all dess komplexitet. Anatomi för konstnärer är en vackert illustrerad bok som leder läsaren in i den mänskliga anatomins underbara värld. Boken är indelad i fem avsnitt, som presenterar huvudet och halsen, överkroppen, armarna och benen. Det sista kapitlet handlar om rörelser. Varje avsnitt är utförligt illustrerat med detaljer från skelett, brosk och muskler. Varje illustration har en klar och överskådlig text som beskriver varje specifik kroppsdels struktur och funktioner.

Anatomi för konstnärer är ett bokreafynd från för nästan ett decennium sedan. Jag har bläddrat i den då och då, och använt den som referensverk medan jag har tecknat, men aldrig läst den från pärm till pärm. Först nu. Och jag gillar detta skarp.

Anatomi för konstnärer är inte en bok för den som letar efter en guide för hur du steg för steg tecknar människokroppen. Det är en bok för den som vill fördjupa sin kunskap kring människokroppen och förstå dess uppbyggnad för att kunna teckna mer realistiskt. De kroppar som här skildras är i mångt och mycket idealkroppar, vilket är trist, men vi delar en gemensam grund som gör att man kan gå vidare för att teckna mer intressanta, ovanliga kroppar. För mig som tycker människan är fascinerande, blir det än mer intressant att förstå hur sinnrikt människokroppen är uppbyggd.

Det som irriterar mig med Anatomi för konstnärer är dock hur dåligt korrekturläst den svenska utgåvan är. Inte texterna i sig, men illustrationerna. Boken är uppbyggd som så att den har numrerade pilar som pekar på olika anatomiska strukturer med en tillhörande text som beskriver vad det är. Flertalet i den svenska utgåvan finns det en pil som heter till exempel nummer 5, men ingen text som förklarar vad nummer fem är. En gång är förlåtligt, men när det händer upprepade gånger blir jag irriterad.

Men jag tycker ändå att Anatomi för konstnärer är väl värd att läsas. Både för den aspirerande konstnären, men också för den som bara är intresserad av människokroppen.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

De levande döda av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

Tillfällig bild.

Författare: Gunilla Jonsson och Michael Petersén
Serie: Mauerfall, #2
Förlag: Fria ligan (2020)
Antal sidor: 295 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

I källaren under ett ödehus vaknar tre ungdomar. De är nakna, utmärglade och ärrade när de trevande söker sig ut i ljuset. De stannar upp i ett fuktskadat kök. De känner varandra. De skulle måla bland ödevillorna på Wannseehalvön. Där slutar deras minnen. Där tar tomheten vid. På en parkbänk i Berlin hjälper Julia sin flickvän med ansökan till en konstutbildning. Minnet av bästa vännen Kim har bleknat, förvisat till en handskriven minneslapp på kylskåpet därhemma. När flickvännen Tamara pratar, hör Julia inte. En annan röst fyller hennes huvud, en död mans röst. Skulptören Amanda försöker börja ett nytt liv på Galleri XT. Hon har försökt flytta hem till Sverige, men Berlin vill inte släppa taget. Staden har något den vill säga. Den talar till henne genom flagnade målningar i övergivna hus. Den säger åt henne vad hon måste göra.

2018 var året då jag föll ned i det kaninhål som rollspelet KULT är. Jag har aldrig spelat det själv, men har fastnat för flertalet berättelser som utspelar sig i den här märkliga världen. Bland annat då första delen i den här serien, Döden är bara början, och jag har otåligt väntat på en uppföljare. Så när jag fick mejlet om att De levande döda skulle släppas kan jag ha pipit högt av förtjusning. Kanske.

Irriterande nog inser jag att mina minnen av föregående bok är suddiga. Det tar sin lilla stund innan jag kommer in i De levande döda, men sedan är jag obönhörligt fast och mina minnen av boken innan börjar vakna till liv. Ändå är det något oemotståndligt med inledningen: de tre nakna ungdomarna som vaknar upp, rädda, magra, ärrade. De märkliga ärren över deras strupar. Faktumet att ingen i deras liv har några minnen av dem. De har hamnat utanför verkligheten på ett märkligt vis.

Trots att den har mig i ett fast grepp genom hela läsningen och faktumet att jag sträckläser den andlöst under en lördag, har De levande döda något av den typiska mellanbokens skimmer över sig. Det känns som om författarna bygger upp inför en avslutande del, vilket gör att det kanske inte riktigt händer så mycket i den här som man skulle vilja. Istället läggs bitarna för en final där Illusionen kanske kommer att rämna.

De levande döda är kanske inte lika bra som sin föregångare, men det här världsbygget är både vackert och fasansfullt och jag älskar varje steg på vägen som det för mig.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Döden är bara början (recension)

De levande döda

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , | 2 kommentarer

Vid vansinnets berg, volym 1 av H. P. Lovecraft och François Baranger

Omslagsbild Vid vansinnets berg, volym 1 av H. P. Lovecraft och François Baranger
Tillfällig bild.

Författare: H. P. Lovecraft
Originaltitel: At the Mountains of Madness
Översättare: Arthur Isfelt
Illustratör: François Baranger
Förlag: Fria ligan (2020)
Antal sidor: 72 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

William Dyer, professor vid Miskatonics universitet, ledde en olycksalig expedition till Antarktis, ett ödsligt landskap av frusna vidder och ting man helst glömmer. I en rad brev försöker han avråda folk från att göra expeditioner dit genom sin historia om märkliga fynd och fruktansvärda händelser. Vilka mörka hemligheter ruvar under isen? Och vad är de underliga strukturer som skymtas invid de hisnande uråldriga berg som syns vid horisonten? Dyerexpeditionen tar sig dit ingen annan någonsin nått, och betalar det slutgiltiga priset för det.

H. P. Lovecraft är en speciell författare. Han verkade i en tid där rasismen var mycket utbredd, vilket innebär att han burit med sig mycket av det in i sitt författarskap. Prosan kan bäst beskrivas som adjektivrik. Ofta är Lovecraft för upptagen med att berätta för oss hur fasansfullt något är, för att vi verkligen ska känna fasan som karaktärerna upplever. Så även i Vid vansinnets berg, volym 1. Vi upprätthåller oss mycket vid detaljer, såsom att räkna upp de olika geologiska fynd som Dyer gör.

Men i Vid vansinnets berg, volym 1 får inte Lovecrafts prosa stå ensam, utan åtföljs av François Barangers fantastiska illustrationer. Med dämpade, olycksbådande färger och detaljrikedom förhöjer de texten och gör att den känns riktigt kuslig. Första gången jag läste berättelsen tyckte jag att Vid vansinnets berg, volym 1 var mer spännande än otäck. Men texten gifter sig väl med Barangers illustrationer och skapar en obehaglig stämning.

Tonen i Vid vansinnets berg, volym 1 är pseudovetenskaplig. Detta kan göra texten lite torr ibland, se ovan punkt om de geologiska fynden. Men trots att texten ibland tyngs ned av detta, så sugs jag som läsare in i denna olycksbådande värld med hjälp av både Lovecrafts uppbyggnad av en viss spänning och Barangers fantastiska illustrationer.

Även om jag har gillat Vid vansinnets berg, volym 1 när jag läst berättelsen i andra inkarnationer, måste jag säga att Barangers illustrationer förvandlar denna skräckberättelse till något riktigt obehagligt.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra böcker av Lovecraft som jag har recenserat

At the Mountains of Madness (recension)

Lovecraft Short Stories (recension)

Cthulhu vaknar (recension)

Vid vansinnets berg, volym 1

Vid vansinnets berg, volym 2

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Birds of Prey, and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn

Omslagsbild Birds of Prey, and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn

Regissör: Cathy Yan
Manus: Christina Hodson
Skådespelare: Margot Robbie, Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead, Jurnee Smollett, Ella Jay Basco, Ewan McGregor
Produktionsår: 2020
Längd: 109 minuter

Det har tagit slut mellan Jokern och Harley Quinn. När hon kungör uppbrottet på ett uppseendeväckande vis, upptäcker hon plötsligt att utan Jokerns skydd är det många som vill se henne död. När Gothams mest okänt narcissistiska skurk, Roman Sionis, fångar henne, gör hon vad som krävs för att rädda sitt skinn. Inklusive att kidnappa en ung ficktjuv som har gjort misstaget att stjäla från Sionis. Men snart ändrar sig Harley Quinn och slår sig samman med en sångfågel, maffiaprinsessa och polis för att beskydda den unga Cass. Den osannolika kvartetten måste slå sig samman för att sänka Sionis.

Min upplevelse av DC Comics försök att filmatisera sina serier är att de ofta haltar lite. Till skillnad från Marvel, så verkar man helt enkelt inte riktigt lyckas. Därför blir jag positivt överraskad hur pass mycket jag tycker om den skruvade skrönan Birds of Prey. Margot Robbie är verkligen perfekt som Harley Quinn och hennes sätt att berätta denna historia är mycket underhållande. Vi både snabbspolar förbi avsnitt och backar tillbaka bandet för att se hur händelserna ledde fram till det vi ser på skärmen. Dessutom, kvinnlig solidaritet och vänskap i strålkastarljuset? Heck yeah! Jag älskar särskilt en slagsmålsscen där Harley Quinn räcker Black Canary en hårsnodd för att hon ska slippa få håret i ansiktet när hon slåss.

Dessvärre lider Birds of Prey av en tämligen tunn historia och en ännu tunnar antagonist. Ewan McGregor brukar vara bra, men som den psykopatiska Roman Sionis övertygar han föga. Det saknas trovärdighet och djup till hans motiv, och därmed blir storyn tunn. Men med slagfärdiga oneliners, snyggt foto och snygg kostymdesign har man ändå vansinnigt roligt medan man tittar på Birds of Prey.

Trots en tunn historia och föga övertygande antagonist, är Birds of Prey ett underhållande actionäventyr där Margot Robbie verkligen briljerar.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Bram Stoker’s Dracula

Omslagsbild Bram Stoker's Dracula

Regissör: Francis Ford Coppola
Manus: James V. Hart
Skådespelare: Gary Oldman, Winona Ryder, Keanu Reeves, Anthony Hopkins
Produktionsår: 1992
Längd: 128 minuter

Vlad Tepes drar ut i krig mot turkarna och segrar mycket mödosamt. Allt han vill efter slaget är att återvända till sin älskade Elisabetas armar. Men fienderna har skickat meddelande om att han har stupat i kriget. Förtvivlad störtar hon till sin död i floden. Från den stunden förbannar Vlad gud och blir den odödlige greve Dracula. Fyrahundra år senare vill han lämna Transsylvanien till förmån för London. Advokaten Jonathan Harker ska hjälpa honom införskaffa fastigheter. När Dracula råkar få se en bild Harkers fästmö Mina, inser han att hans älskade Elisabeta har reinkarnerats. Han försöker göra sig av med Harker och beger sig därför till London för att förena sig med sin älskade. I evigheters evighet.

Med tanke på att titeln är Bram Stoker’s Dracula så delar filmen bara vissa grunddrag med Bram Stokers verk. Filmen är ett teatraliskt, melodramatiskt verk med fantastiska kostymer och snyggt foto. Gary Oldman är mycket bra som den labile Dracula som letar efter reinkarnationen av sin förlorade kärlek i Winona Ryders Mina Harker. Skådespelarmässigt finns det flertalet stjärnor på plats, men alla kommer kanske inte till sin fulla rätt. Jag vet att Ryder är en skickligare skådespelerska än vad hon får uppvisa här. Keanu Reeves känns malplacerad i sin roll som Jonathan Harker och Anthony Hopkins Abraham van Helsing är ett kapitel för sig. Mer om honom om en liten stund.

Bram Stoker’s Dracula är en film som inte har åldrats helt med behag. Dels undrar jag lite över hur mycket tidelag man egentligen kan pressa in i en och samma film, dels avskyr jag behandlingen av de kvinnliga karaktärerna. Draculas brudar har ju aldrig blivit behandlade väl, men är väl en bara fotnot i denna berättelse. Värre är det med de två namngivna karaktärerna, Mina Harker och Lucy Westenra.

Aldrig har jag nog sett ett tydligare madonna/horakomplex som i behandlingen av dessa två karaktärer. Sadie Frosts Lucy är en frispråkig, självständig och relativt sexuellt frigjord kvinna. I den misogyna Abraham van Helsings ögon gör detta henne till ett villigt offer för Dracula, en djävulens hora. Detta trots att hon är livrädd och inte vet vad det är som händer med henne. Som straff för sina ”synder” ska hon brutalt dödas. Mina är mer ”oskuldsfull” och förtjänar därför räddning, även när hon faller under Draculas förtrollning.

Nej, Bram Stoker’s Dracula var inte riktigt min kopp av te, även om jag har haft svårt att sluta tänka på den sedan jag såg den.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar