Scar Tissue av Anthony Kiedis och Larry Sloman

Omslagsbild Scar Tissue av Anthony Kiedis och Larry Sloman

Författare: Anthony Kiedis och Larry Sloman
Förlag: Sphere (2005)
Antal sidor: 465 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

När Anthony Kiedis är tolv år flyttar han hem till sin pappa i Los Angeles. Detta blir en kontrast mot det lugna familjelivet i Michigan. Här är det sex, droger och rock som gäller. Under high school träffar han på en likasinnad själ i form av Flea, som kommer att bli hans bästa vän och senare medgrundare till Red Hot Chili Peppers. Bandet lyckas mot alla odds bli ett av världens största, samtidigt som Kiedis kämpar med sin egna demoner i form av ett återkommande drogmissbruk.

En hyllvärmare som har mystifierat mig över varför jag har den i min ägo är Scar Tissue. När jag har dammat i bokhyllorna har jag sneglat på den. Den har följt med mig genom en flytt. Och varje gång jag har sett den har jag undrat varför jag köpte den. Jag är inget större Red Hot Chili Peppers-fan. Jag har gillat några enstaka låtar genom åren. Så vad fick mig att köpa den här boken?

Till sist var tiden mogen för Scar Tissue att flytta från bokhyllan till nattduksbordet. Anthony Kiedis har fört ett oerhört trasigt liv. När han är tolv år ger hans pappa honom för första gången gräs att röka (men pappan har blåst rök och liknande i ansiktet på honom när han har varit mycket yngre, som lett till att han blivit påverkad.) Första gången Kiedis har sex är med pappans flickvän och pappan är närvarande. Droger har alltid funnits i ett överflöd i huset. Att detta skulle leda till ett missbruk är inte märkligt.

Vad som är märkligt är Kiedis bristande insikt i just hur mycket detta har påverkat honom. I Scar Tissue kan han inte se att det skulle ha varit något fel på hans uppväxt, utan att han är glad för att ha haft den. Boken består av tjatiga upprepningar om drogorgier och sex (och en kvinnosyn som kan få en att spy), och efter ett tag undrar jag om han någonsin ska komma till något slags insikt. Svaret är nej. Anthony Kiedis har ungefär lika mycket självinsikt som en sten. Han kommer till pseudoinsikter och filosoferar ”djupt” kring sitt missbruk och sin kamp för att bli nykter, men har svårt att se sin egen roll i händelser och relationer. Hur hans beteende skadar de personer han har runt omkring sig.

Lägg där till att Scar Tissue är stolpigt skriven så är det ingen höjdare. Det som är mest intressant att läsa om är hur musiken blir till, men that’s it.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

The Book Addiction Tag

Dags att bekänna färg. Vi får väl se hur bokberoende jag egentligen är.

1. What is the longest amount of time you can comfortably go without picking up a book?

Max ett dygn. Sedan börjar det klia i mig. Jag kan nästan också få dåligt samvete om det går en dag utan att jag läser något.

2. How many books do you carry on your person (physical or device) at any one time?

Har jag min läsplatta med mig, så blir det ju ett femtiotal böcker. Annars är det en eller två i väskan som gäller.

3. Do you keep every book you buy/receive or are you happy to pass them on to make space for more?

Jag rensar bland mina böcker regelbundet. Två gånger är det sagt, men ibland blir det mer spontant under årets lopp. Vissa böcker känner jag att jag aldrig kommer att vilja läsa om eller inte gillat särskilt mycket och då är det ingen större mening med att de tar upp dyrbar plats i mina hyllor. Det börjar bli trångt där.

4. How long would you spend in a bookshop on a standard visit? 

En halvtimme, i en renodlad bokhandel. På antikvariat eller Myrorna blir det betydligt längre, eftersom böckerna ofta är i en fruktansvärd oordning. Man får leta lite detektiv för att hitta guldkorn.

5. How much time per day do you actually spend reading? 

Två till tre timmar, tror jag.

6. Where does the task ’picking up a book’ appear on your daily to do list?

Jag brukar oftast påbörja nya böcker i samband med att jag har ätit frukost, i väntan på att hunden ska behaga masa sig upp ur sängen. Då blir det att jag läser i en till en och en halv timme.

7. How many books do you reckon you own in total?

2176, enligt Book Collector. Men jag vet inte om den tar med bara böcker som är i min samling eller om den också räknar med sådana som jag har rensat ut också, trots att jag klickat i att de inte ingår i min samling längre.

8. Approximately how often do you bring up books in conversation?

Det är faktiskt inte så ofta. Det händer då och då, men det blir inte lika mycket som man skulle kunna tro.

9. What is the biggest book (page count) you have finished reading?

Det är nog Les Misérables av Victor Hugo. På tal om Hugo, så har jag förbokat ytterligare en av hans tegelstenar på bokrean. Jag har varit sugen på att läsa Ringaren i Notre Dame bra länge nu, så jag blev uppriktigt glad att se den på rean.

10. Is there a book you had to get your hands on against all odds (searched bookstore, online digging, stalked author etc)?

Det är en bok som jag ännu inte har lyckats få tag på, men som jag ständigt letar efter: De ulvgrå av Helmer Linderholm. Jag har en stående bevakning på Bokbörsen, men enda gången den har kommit in hittills ville människan ha 300 spänn för ett rätt slitet ex. Jag tycker bra om boken, men jag är inte villig att hosta upp den summan för ett ex som ser ut som fan.

11. Is there a book you struggled to finish because you refused to DNF?

Det är nog Femtio nyanser av honom av E. L. James. Jag ville skriva en ordentlig analys av den.

12. What are some of your main book goals for this year?

Läsa 150 böcker. Läsa klart Katherine Kerrs Deverry-serie. Läsa om Jane Yolens serie om den röda draken. Läsa ett antal böcker om klimatsmart levande.

13. Have you ever had the privilege of converting someone into a reader?

Tror jag inte. Däremot har jag ju lyckats övertala folk att läsa böcker som de senare har kommit att älska.

14. Describe what books mean to you in five words.

Upplevelser, äventyr, eskapism, perspektivskiftande, omvälvande.

Publicerat i läsning | Etiketter , | 1 kommentar

The Others

Omslagsbild The Others

Regissör: Alejandro Amenábar
Manus: Alejandro Amenábar
Skådespelare: Nicole Kidman, Fionnula Flanagan, Christopher Ecclestion
Produktionsår: 2001
Längd: 101 minuter

Gudfruktiga Grace lever tillsammans med sina två barn i en viktoriansk herrgård på ön Jersey. Där väntar de på att kriget ska bli över och att Grace make ska komma hem. Plötsligt försvinner allt tjänstefolk. Grace sätter in en annons för att hitta nya människor att tjänstgöra i hushållet. Tre udda personer besvarar annonsen. Snart efter deras ankomst börjar det hända häpnadsväckande saker. Grace dotter hävdar att hon ser uppenbarelser, men på grund av sin djupt gående tro vägrar Grace till en början att tro barnet. Men snart börjar det hända alltfler märkliga saker. Saker som får Grace att tro att de inte är ensamma i huset.

The Others är en film som jag minns från skarven av min barndom och mina tonår. Den har en tvist på slutet som har levt sig kvar i mig, därför att då var den så oerhört chockerande. Även stämningen är oerhört suggestiv. Grace barn lider av fotosensitivitet (de är allergiska mot ljus), vilket innebär att huset ständigt ligger i mörker. Den belysning som filmen ofta har tillgång till är levande ljus, vilket blir effektfullt. Husets isolation, kläderna, allting bidrar till att bygga upp stämningen. Trots att filmen är en engelskspråkig produktion, bidrar Alejandro Amenábars regi och manus till en känsla av spansk skräckfilm i stil med El Orfanato.

När man känner till tvisten i The Others, blir filmen mer sorglig än otäck. Men första gången jag såg den tyckte jag att den var riktigt obehaglig. Den är också väl värd att se om. Nicole Kidman är lysande i rollen som Grace. Christopher Eccleston är inte med i filmen någon längre stund, men den stund han är med spelar han en chockad soldat och återvändande make med stor övertygelse. Fionnula Flanagan porträtterar hushållerskan Mrs. Mills både sympatiskt och lite obehagligt. De enda invändningar jag egentligen har mot skådespelarna är barnen, James Bentley och Alakina Mann, som är föga övertygande stundtals.

The Others är en suggestiv, men sorglig, skräckfilm med en tvist på slutet som tar tittaren med häpnad första gången de ser filmen.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 1 kommentar

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Omslagsbild Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Författare: Linda Olsson
Originaltitel: Let Me Sing You Gentle Songs
Översättare: Lisbet Holst
Förlag: Albert Bonniers förlag (2007)
Antal sidor: 287 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Marskvällen när den unga författaren Veronika anländer till en enslig stuga i en liten dalsländsk by är mörk. Den ensliga stugan är vald för att ge ensamhet och stillhet. Hon behöver skriva klart en roman, men också tystnaden för att komma över en stor sorg. Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi. Något får henne att närma sig Veronika och vänskapen som växer fram mellan dem kan kanske läka dem båda.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger var en av min mormors favoritböcker. Av någon anledning läste jag den inte samtidigt som hon och mamma gjorde det. Troligen var jag inne i någon boksnobbsfas. Men det var en av de böcker jag visste med mig att jag vill rädda undan tömningen av mormors och morfars hus.

Linda Olssons debutroman Nu vill jag sjunga dig milda sånger är skriven på ett oerhört vackert språk. Hon har en förmåga att måla bilder med orden som är skira, vackra, känslofyllda. Växlande himlar är särskilt något hon lyckas fånga. Vatten fungerar som en kraftfull metafor genom bokens lopp.

Men för mig är det något som saknas i Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Debutantens oerfarenhet syns i hur lätt och föga övertygande vänskapen växer fram mellan Veronika och Astrid växer fram. Det ges inga övertygande motiv till varför enstöringen Astrid väljer att närma sig Veronika. Den vänskap som växer fram är visserligen fint skildrad, men den blir djup väldigt hastigt.

Likaså känns strukturen i Nu vill jag sjunga dig milda sånger lite klumpig, med sin berättelse i nutid och sina återblickar till de båda kvinnornas förflutna. Vissa händelser och tragedier i Astrids liv har jag svårt att förstå mig på, särskilt det som rör hennes lilla flicka. Där förstod jag inte varför det som hände skedde. Vad som förmådde Astrid att handla som hon gjorde.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är skriven på ett utsökt språk, men lider av lite barnsjukdomar vad det gäller karaktärsteckning och struktur. Jag blir ändå nyfiken på författaren.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Svarta ögon av Jens Daniel Burman

Författare: Jens Daniel Burman
Förlag: Swedish Zombie (2016)
Antal sidor:
Recensionsexemplar: Nej.

En dag är de där. Barnen med de svarta ögonen. De knackar på hos alla lägenheter, men ingen vågar öppna för dem. Gamla Gerd bor ensam, men får ofta besök av sin dotter. Hon är blind och när hon hör de bedjande barnrösterna, släpper hon in dem i sin lägenhet. Konsekvenserna blir oanade.

Efter att ha läst Göra levande, högg jag ivrigt in på nästa novell av Jens Daniel Burman som jag hade på min läsplatta, vilket var Svarta ögon. Och blev riktigt besviken. Kanske beror det på att det är så pass otydligt vad det är som pågår.

Burman förlitar sig lite för mycket i Svarta ögon att barn i en skräckberättelse per automatik skapar obehag. Särskilt barn med svarta ögon. För min del väcker dessa aldrig något obehag, vilket får hela berättelsen att halta. Det är för otydligt vad barnen är. Demoner, andar, utomjordingar? Jag har svårt att tänka mig att demoner och onda andar rövar bort vuxna människor i bilar.

Sedan är det splatteräckelskräck. Redan när du läser förlagets beskrivning av Svarta ögon, står det klart att Gerd kommer trycka ut sina egna ögon och finna ett par svarta ögon därbakom. Men varför gör hon det? Vad innebär dessa svarta ögon? För mig blir luddigheten ett irritationsmoment. Det finns ingen stämning i novellen, inget obehag, bara en kvardröjande känsla av frustration för att det känns som om någon har tecknat ned en ologisk mardröm i förväntan att detta ska skrämma läsaren lika mycket som drömmen skrämde den som drömde.

Nej, Svarta ögon var då inte min kopp av te.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Göra levande av Jens Daniel Burman

Författare: Jens Daniel Burman
Förlag: Swedish Zombie (2016)
Antal sidor:
Recensionsexemplar: Nej.

När hustrun har dött i en bilolycka, ångrar han allt. Men när han hör talas om en metod för att göra henne levande igen, bestämmer han sig för att pröva. Han klipper banden med alla bekanta och påstår att han är bortrest. Isolerad i det stora huset förbereder han sig för mottagandet av sin döda fru. Fem kartonger med sprutor har han. Blotta tanken på att sticka nålar i någons kropp gör honom yr. Men allt han kan tänka på är att få tillbaka henne.

Göra levande hamnade i min ägo genom ett utskick från Swedish Zombie. Den har blivit liggande på min läsplatta oläst i några år innan jag nu tog tag i att läsa den. Egentligen är det hela en klassisk skräckberättelse med moralen om att vad som är dött borde förbli dött. Vi har sett temat tolkas av Stephen King, det har förekommit i tv-serier som Supernatural, men vad resultatet alltid blir är att det är bättre att låta sina älskade vila i frid, oavsett hur stor saknad man känner.

Det som jag tycker gör Göra levande och Jens Daniel Burmans tolkning lite annorlunda är att återuppväckelsen inte bara är ett uttryck för kärlek och saknad. Den manliga huvudpersonen har inte behandlat sin hustru särskilt väl. Att väcka henne till liv är visserligen hans chans att börja om och göra rätt, men det är också ett uttryck för hans kontrollbehov. Han kan inte ens låta henne vara död ifred.

Som alltid, går det inte riktigt som tänkt i Göra levande. Instruktioner följs inte, hustrun verkar inte glad över att bli återuppväckt. Burman målar skickligt upp porträttet av en självisk, kontrollerande man som aldrig riktigt förstått sig på sin hustru. Inte när hon var i livet och särskilt inte nu när hon är död. Stämningen som målas upp blir snabbt ödesmättad och obehaglig. Tankarna far lite till Frankenstein och hans skapelse, och hur man kan komma att ångra något sådant.

Jag tyckte riktigt bra om Göra levande. En inte helt originell skräckberättelse, men med sina levande porträtt av huvudpersonerna skapar den ett tryckande kammardrama.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 5 kommentarer

1873 av Johnny Berg (Red.)

Omslagsbild 1873

Redaktör: Jonny Berg
Medverkande författare: Lupina Ojala, Kristina Hård, Hans Olsson, Elisabeth Östnäs, Jorun Modén, Christin Ljungqvist, Mårten Dahlrot, Frida Arwen Rosesund, Carl-William Ersgård, Marcus Olausson, David Renklint, Jonas Larsson Olanders, Peter Erik Du Rietz, Jonna Glembo
Förlag: Swedish Zombie (2019)
Antal sidor: 293 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

1873 är den senaste installationen i Swedish Zombies serie 13 svarta sagor. I denna samling tas vi med en resa jorden runt i ett alternativt 1873 genom 13 skräckgotiska steampunk-noveller. Från Storfurstendömet Finland till det Brittiska Honduras. Det blir intriger och äventyr i en värld där mekaniska vidunder, modifierade djur och lömska mördare lurar i skuggorna.

Liksom de flesta antologier bjuder 1873 på ömsom vin, ömsom vatten. Vissa noveller slår till med ett hejdundrande världsbygge, som för dig med till en värld som känns fullständigt övertygande även på det fåtal sidor som står författaren till bjuds. Andra känns som halvmesyrer som jag glömmer bort i samma stund som jag har läst dem. Vissa förstår jag inte ens vad syftet var eftersom de är så osammanhängande obyggda. Novellskrivandet är en konst och det är inte alla författare i denna samling som behärskar den.

En av de bättre novellerna är Hans Olssons Mischa. Efter att en isbjörnshona skjuts ihjäl, tar en ensam forskare sig an hennes två övergivna ungar. Han börjar modifiera dem, vilket förändrar deras intellekt och psyke med förödande konsekvenser. En spännande och otäck liten sak som föll mig i smaken.

Den bästa novellen i samlingen är dock Mässingshunden av Mårten Dahlrot. Jag vet inte varför, men den för tankarna till Edgar Allen Poes Det skvallrande hjärtat. I novellen får vi stifta bekantskap med en klockmakare, vars föräldrar arrangerade ett äktenskap med en släkting åt honom. I takt med affärerna går allt sämre, försuras det oönskade äktenskapet och huvudpersonen blir alltmer besatt av att färdigställa den mekaniska hund han påbörjade som barn. Den här novellen sög verkligen tag i mig och jag svepte i mig den för att den var så spännande.

En annan bättre novell i var Bushballaden om Wala Woolf av David Renklint. Vi förs med till ett Australien där guldsjuka har svept över landet, där de vita koloniserar och utnyttjar aboriginerna. Wala Woolf har återvänt för att få visshet i vad som har hänt barn av hennes folk. En spännande och annorlunda novell som jag fann mycket fängslande.

Likaså tyckte jag om Jonas Larsson Olanders Finarbetare. Skådeplatsen är en gruva i Chile, där det brittiska företagets finarbetare (mekaniskt uppdaterade människor) har slitits i stycken. Eusébio är förman och får i åtagande att sätta stopp för de kostsamma dödsfallen. Den här novellen skildrar utsatt på ett intressant vis och har en liten tvist på slutet som gör den tragisk.

1873 bjuder på blandad kompott, men jag har valt att lyfta fram de guldkorn jag tyckte mig finna i samlingen.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Over 30 Book Tag

I fredags fyllde jag jämnt, nämligen 30 år, vilket ibland känns tämligen ofattbart. Men eftersom jag nu är några dagar över 30, tänkte jag att jag kan damma av den här taggen som jag hittat inne hos Vargnatts bokhylla.

1. Name one of your favorite books that features a protagonist who is thirty years old or older.

En man som heter Ove av Fredrik Backman.

2. Name a book that represents who you were when you were younger.

Fangirl av Rainbow Rowell. Jag identifierar mig riktigt starkt med Cath, men inser att jag nog inte riktigt är den personen längre.

3. Name a book that represents where you are in your life now.

Lilla Berlin 4 Cute Overload av Ellen Ekman. Ibland känns det som om kattvideor är det enda som gör att man orkar med vardagen.

4. Name a book that represents something that has never changed about you.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone av J. K. Rowling. Även om jag inte är speciellt förtjust i Rowlings åsikter, så kommer jag nog vara en Potterhead till den dag jag dör.

5. Name one of your favorite classics.

Les Misérables av Victor Hugo. Denna tegelstens längd är rent avskräckande, men när du har tagit dig igenom den kommer det att vara värt det. De karaktärer som Hugo har skapat kommer att leva med sig

6. Name a book you like or would like to read that was published in the year you were born.

Jag är född 1991, så jag blev tvungen att googla lite. The Beauty Myth av Naomi Wolf låter väldigt intressant, så jag väljer nog den. Den handlar om skönhetsideal och hur dessa används mot kvinnor.

Publicerat i läsning | Etiketter , | 2 kommentarer

Dear White People, säsong 1

Omslagsbild Dear White People, säsong 1

Skapare: Justin Simien
Skådespelare: Logan Browning, Brandon P Bell, DeRon Horton
Produktionsår: 2017
Säsong: 1
Antal avsnitt: 10
Längd: 250 minuter

Winchester University är ett högt ansett universitet, postrasism och allt sådant. Eller? När satirtidningen Pastiche anordnar ett blackfaceparty står det snart klart att universitetet inte har gjort upp med sin inre rasism lika väl som man velat tro. Om man är en vit student, det vill säga. Universitetets svarta studenter har varit medvetna om detta alltför länge. I efterdyningarna av festen slår den redan spända stämningen på campus över i upploppsstämning. I fronten för universitetets svarta minoritet står Sam White och hennes radioshow Dear White People.

Efter att ha sett ytterligare en säsong av Supernatural, kände jag att jag behövde bryta av med något mer… lättsamt. Då dammade jag av första säsongen av Dear White People från min lista på Netflix, i tanke att en satir och komedi borde kunna vara det jag behövde. Jag hade lite fel.

Dear White People må vara en satir, men den har en tillräcklig grundton av allvar och realism för att det ska bli jobbigt att se emellan åt. I varje avsnitt följer vi olika karaktärer, från den hetlevrade Sam White till den timida journaliststudenten Lionel, från drottningen Coco till aktivisten Reggie, från studentordförande Troy till Sams vita pojkvän Gabe. Detta innebär att tonen i varje avsnitt blir drastiskt annorlunda. Första avsnittet ur Sams synvinkel golvade mig, medan det tog två försök att ta mig igenom andra avsnittet ur Lionels synvinkel. Lionel, jag älskar dig, men när du tar över ordet blir stämningen så fruktansvärt awkward.

Skådespelarmässigt levererar Dear White People verkligen. Logan Browning är briljant som Sam, DeRon Horton gör ett älskvärt porträtt som Lionel, Antoinette Robertson förvandlar Coco till en fängslande tredimensionell och ambitiös kvinna när hon hade kunnat reduceras till att bara vara vacker, med flera. Men kanske särskilt Marque Richardson som Reggie i avsnitt fem, ett avsnitt som jag fortfarande får svårt att andas när jag tänker på. Campuspolisen kommer till en fest och drar vapen mot honom. Du ser så väl dödsångesten och att Reggie tänker att det är så här han kommer dö, skjuten när han sträcker sig efter sin plånbok när de har bett honom om hans legitimation.

Första säsongen av Dear White People är riktigt lovande och jag ser fram emot att se nästa säsong. Även om jag behövde ta en liten paus emellan.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra säsonger

Säsong 1

Säsong 2

Säsong 3

Säsong 4

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Sötvatten av Akwaeke Emezi

Omslagsbild Sötvatten av Akwaeke Emezi

Författare: Akwaeke Emezi
Originaltitel: Freshwater
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Tranan (2020)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I södra Nigeria föds Ada och det står tidigt klart att hon är ett annorlunda barn. Familjen bekymrar sig över henne. Själv är hon splittrad av de röster som bor inom henne, de röster som tillhör ogbanje, och som styr hennes tankar. De kräver mycket av henne: blod och offer. När hon blir äldre och flyttar till USA för att gå på college tar rösterna mer och mer kommando över hennes liv. Efter ett traumatiskt övergrepp styr de in Ada på en mörk och farlig stig.

Jag hörde först talas om Akwaeke Emezis debutroman Sötvatten genom ett nyhetsbrev från Goodreads när den kom ut 2018. Den har legat i mitt bakhuvud sedan dess. Detta är en mycket originell debutroman. En levande skildring av hur det är att leva med psykisk ohälsa, präglad av svårigheten att må bra och göra sig av med oönskade beteenden, samtidigt som den är djupt rotad i Igbo-kulturens mytologi. De andar, de röster, som Ada hör är ogbanje, reinkarnerande andar som kommer för att föra med sig sorg och smärta. Det är dessa som är våra berättarröster. Det är genom dessa vi får en bild av Adas liv och hennes smärta.

Och det är mycket smärta i Sötvatten. Adas liv präglas av rösterna hon hör, rösterna som kräver blodsoffer av henne. Samtidigt är hon djupt rotad i sin kultur, att vara en duktig kristen flicka, och när ett övergrepp gör att hon förlorar sin oskuld förlorar hon kontrollen. Ett hungrigt alterego tar sin plats för att hantera frågor kring sexualitet. Berättelsen löper fram och tillbaka i tiden i takt med att nya personligheter introduceras och överlappande berättelser återberättas med nya perspektiv. Det är en fragmentarisk betraktelse över ett splittrat själv.

Sötvatten är en speciell debutroman, vackert skriven om psykisk ohälsa, men inte en bok för den känsliga.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar