Nytillskott i juli 2023

Min behärskning flög visst ut genom fönstret under semestern, dessvärre. Det dröjde inte många dagar innan mamma och jag gjorde ett besök på Stadsmissionen. Där hittade jag faktiskt fyra böcker den här gången som fick följa med hem:

  • Torsdagsmordsklubben av Richard Osman
  • Drömmarnas bok av Nina George
  • Skuggsystern av Lucinda Riley
  • Jul i krinolin av Amanda Hellberg

Senare gjorde jag även secondhandrunda på egen hand och hittade även då en bok:

Spegeln sprack från kant till kant av Agatha Christie. Jag är, som bekant, svag för Agatha Christies böcker och Miss Marple-böckerna i synnerhet.

Vi turistade runt lite i Östergötland under semestern och gjorde bland annat ett besök på Löfstad slott. Där hittade jag en bok som väckte mitt intresse:

Det förtrollade Östergötland ska handla om lokala myter och sägner, vilket låter väldigt intressant.

I början av semestern fick jag också för mig att jag led brist av böcker här hemma och behövde några nya till semestern. Därför gjorde jag en beställning på Bokus sommarrea:

  • Fairy Tale av Stephen King
  • She Is a Haunting av Trang Thanh Tran
  • The Girl Who Fell Beneath the Sea av Axie Oh
  • Scarlet av Genevieve Cogman

Jag hann med ytterligare en tur till Stadsmissionen innan semestern tog slut. Där fyndade jag ytterligare tre böcker:

  • The Colour of Magic av Terry Pratchett
  • Thud! av Terry Pratchett
  • Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jag kan på Stadsmissionen i ett svagt ögonblick ha fått för mig att jag skulle läsa hela Discworld-serien. Sedan insåg jag att den är på över 40 böcker. Som tur är står det på Wikipedia att böckerna ska vara relativt fristående, så jag hoppas att det stämmer.

Min augustibokbeställning råkade komma lite tidigt, på grund av att jag hade förbokat Baking Yesteryear av B. Dylan Holis. Har du inte sett hans videor där han bakar gamla vintagerecept, då har du gått miste om något. Det ledde i alla fall fram till att det damp ned en nätt liten hög hos mig:

  • Book Love av Debbie Trung
  • Fake Dates and Mooncakes av Sherl Lee
  • Motherthing av Ainslie Hogarth
  • Monday’s Not Coming av Tiffany D. Jackson
  • Knäböj av Sara Martinsson
  • In the Lives of Puppets av T. J. Klune
  • Baking Yesteryear av B. Dylan Hollis

Nu får vi hoppas att jag återvinner besinningen i augusti. Dock kommer jag få lov att köpa minst en bok eftersom Slayer av Kiersten White inte dök upp med de andra, då den var tillfälligt slut.

Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer

The Rachel Divide

The Rachel Divide

Regissör: Laura Brownson
Manusförfattare: Laura Brownson och Jeff Seyman Gilbert
Produktionsår: 2018
Längd: 100 minuter

Rachel Dolezal var en framgångsrik aktivist inom sin lokalorganisation av NAACP (National Association for the Advancement of Coloured People) och en omtyckt föreläsare inom afrikansk kultur vid universitetet. Men så briserar bomben: hon är inte alls svart, som hon har utgett sig för att vara. I själva verket föddes hon vit och blåögd. The Rachel Divide följer henne och hennes familj i efterdyningarna av skandalen då hon förlorade allt.

I juni blev det rätt mycket thrillers, vilket jag snabbt blev mätt på. I jakt på något annat gick jag igenom min lista på Netflix och tänkte att dokumentärer brukar kunna fungera oavsett hur trött i skallen man än är. The Rachel Divide har legat på min lista ett tag, troligtvis sedan jag tittade på Dear White People.

The Rachel Divide är fascinerande i sin nyansrikedom. Det vore väldigt enkelt att måla upp ett nattsvart porträtt av Rachel Dolezal och demonisera henne. Den största kritiken mot dokumentären är just det att den inte jämnar sitt ämne längs med fotknölarna, utan behandlar det problematiska ämnet på ett balanserat vis. Laura Brownson lyckas också hitta kärnpunkten av allt: en maktkamp mellan mor och dotter, som förutspår katastrof. Skildringen av den amerikanska familjens mörka drama, dess sanningar och fiktioner, gör denna dokumentär till något extra.

Men The Rachel Divide är också frustrerande för tittaren. Mycket har att göra med Rachel Dolezal själv. Hon har tagit på sig offerkoftan och låtit den bli en skyddande kokong. Därifrån kan hon tycka synd om sig själv. Hon kan inte riktigt ta till sig av den kritik som riktas mot henne från de människor som hon har lurat. Och när det verkar som om hon förstår, så gör hon något så makalöst som att byta namn till Nkechi Diallo. Det visar att hon inte förstår och, framför allt, att hon aldrig kommer att förändras.

The Rachel Divide är en lysande dokumentär: intim, konstnärlig och, viktigast av allt, nyanserad.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Läsplanering: Augusti 2023

Då var det tillbaka i vardagslunken efter fyra veckor av frihet. Jag misstänker att augusti kommer att inledas med att vara svimfärdig av trötthet, men att jag sedan hämtar mig. Förhoppningsvis blir det lite läst ändå, trots trötthet.

Dessa fyra skulle jag särskilt vilja hinna med:

De fyra böcker jag särskilt vill läsa i augusti 2023.
  • The Long Way to a Small Angry Planet av Becky Chambers har funnits på min att läsa-lista i flera år. Nu fanns den på årets bokrea, så då passade jag på att slå till.
  • Woven in Moonlight av Isabel Ibañez var ett impulsköp på årets bokrea. Fantasy inspirerad av Bolivia låter onekligen väldigt intressant.
  • Slayer av Kiersten White är augusti månads bokcirkelbok. Det var mitt val, så jag hoppas verkligen att den ska vara bra.
  • Trollkarlen från Lublin av Isaac Bashevis Singer är en hyllvärmare. En av de många böcker som fick följa med mig hem när vi tömde mormor och morfars hus inför morfars flytt till äldreboendet.

Har du läst någon av dessa?

Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer

I kroppen min: Vägsjäl av Kristian Gidlund

I kroppen min: Vägsjäl av Kristian Gidlund

Författare: Kristian Gidlund
Serie: I kroppen min, #2
Förlag: Bokförlaget Forum (2013)
Antal sidor: 212 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Efter den hyllade debutboken i Kroppen min kommer nu Kristian Gidlunds avslutande texter från bloggen med samma namn. Här återfinns hans tankar och känslor från de sista sju månaderna av hans liv. Därtill innehåller boken också Emma Svenssons bilder från fotoutställningen om Kristian Gidlund. Författaren, journalisten och musikern avled den 17 september 2013. Han blev 29 år gammal.

I kroppen min: Vägsjäl samlar de sista texterna från Kristian Gidlunds blogg. Ju sjukare han blir, desto kortare blir texterna. De blir också alltmer osammanhängande mot slutet. När medicinerna slår till och när cancern har gått långt. Men han bibehåller sitt fantastiska språk, förmågan att måla upp bilder och att sätta ord på det riktigt svåra. Att vilja leva när man inte längre får göra det.

Han har en del fantastiska människor runt omkring sig och genom bloggen möter han fler. Men han möter också de mindre fantastiska. Jag slås gång på gång av kylan i vårt samhälle medan jag läser hans böcker, särskilt I kroppen min: Vägsjäl. När folk ser en blogg om en döende människas sista tid i livet som underhållning. Underhållning som man kan tröttna på. Att man sedan har mage att häva ur sig det till personen i fråga, att de börjar tycka att han är tröttsam, när det är detsamma som att önska livet ur honom.

Kristian Gidlunds texter är den kortare delen av I kroppen min: Vägsjäl. Som sagt, det här är när han är som sjukast och orken börjar tryta. Istället ägnas en stor del av Emma Svenssons bilder. De spänner från att hon först började fotografera Sugar Plum Fairy till de senare bilderna hon tog under hans sjukdom. De intima, svartvita bilderna med hans älskade hästar och hunden som skänkte honom tröst på slutet.

I kroppen min: Vägsjäl avslutar hans hyllning till livet, men så länge människor läser Kristian Gidlunds ord kommer han leva kvar i våra minnen. Och de är väl värda att läsa.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Andra delar i serien

I kroppen min (recension)

I kroppen min: Vägsjäl

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

I kroppen min av Kristian Gidlund

I kroppen min av Kristian Gidlund

Författare: Kristian Gidlund
Serie: I kroppen min, #1
Förlag: Bokförlaget Forum (2013)
Antal sidor: 329 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det var en torsdag när Kristian Gidlund fick veta att han hade magcancer. Den 11 mars 2011 fick hans sin första cellgiftsbehandling. Han började skriva en blogg, ”I kroppen min.” Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade varit framgångsrik. Men i augusti 2012 visade det sig att cancern var tillbaka. Inte tillbaka, utan den hade spridit sig och var nu obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.

Sist på bollen av alla läser jag I kroppen min, tio år efter att den först kom ut. Den här typen av böcker är alltid svåra att recensera. Det handlar om en människas upplevelser av sjukdom, rädsla för döden och liv. Hur sätter du betyg på det?

Kristian Gidlund var, i vilket fall som helst, en begåvad skribent. Han hade en förmåga att sätta ord på sina tankar och känslor som berör på djupet. Genom sin blogg synliggjorde han styrkan i hoppet, men också hur märkligt andra människor beter sig gentemot sjuka människor. En del saker som folk häver ur sig får en att undra hur de har mage att bete sig på det viset. Hur de kan ha så lite empati.

Även om I kroppen min är en bok om sjukdom och död, så är det också en hyllning till livet. Till det fantastiska i att leva. De fantastiska saker som livet innehåller: naturen, hästarna, musiken, orden. Allt det där som förstärker upplevelsen av att vara människa. Sällan skriver Kristian Gidlund så vackert som när han skriver om sin kärlek till livet och det han har upplevt och det han aldrig kommer att uppleva.

I kroppen min är en känslomässig bergochdalbana som för läsaren genom hopp, förtvivlan och slutgiltig acceptans av att vandra i dödens skugga.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Andra delar i serien

I kroppen min

I kroppen min: Vägsjäl (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Love in the Time of Cholera av Gabriel García Marquez

Love in the Time of Cholera av Gabriel García Marquez

Författare: Gabriel García Marquez
Originaltitel: El amor en los tiempos del cólera
Översättare: Edith Grossman
Förlag: Vintage (2003)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Som unga, blev Florentino Ariza och Fermina Daza våldsamt förälskade. Men när Ferminas känslor svalnar, väljer hon istället att gifta sig med en förmögen, förnäm doktor. Florentino blir förkrossad, men han är även en optimistisk romantiker. När han under åren stiger i sin karriär, fördriver han tiden med 622 affärer, men reserverar sitt hjärta för Fermina. När hennes make till sist dör, går Florentino på hans begravning med ett enda syfte: femtio år, nio månader och fyra dagar efter att han först bekände sin kärlek för Fermina, ska han göra det igen.

I min bokcirkel skulle vi lotta fram en bok på temat ”en bok med en kärlekstriangel i.” Love in the Time of Cholera var en av mina kamraters förslag. (Äkta kärlekar av Taylor Jenkins Reid var mitt.) Då jag tyckte mycket om Hundra år av ensamhet såg jag faktiskt fram emot att läsa den. Dessvärre är den här inte lika bra.

För det första, är det svårt för den moderna läsaren att förstå hur Love in the Time of Cholera kan säljas in som en vidunderlig kärlekshistoria. Är det ens att betrakta som en kärlekshistoria? Nej, knappast. Vad Florentino Ariza känner kan knappast bekännas vid namnet kärlek, utan är snarare en erotomanisk fixering. Med mindre akademiskt språk: han är en stalker, kort och gott. Vad Fermina Daza känner inför honom kan knappast beskrivas som kärlek heller. Mild irritation, kanske, som sakta bryts ned av hans ihärdighet.

För det andra, är Love in the Time of Cholera väldigt latinamerikansk på både gott och ont. Det är en väldigt strikt könsindelning. Sedan följer en tidstypisk, och mycket manlig, syn på sexualitet som idag är unken. Våldtäkter florerar i boken, men romantiseras så att kvinnorna (och männen, för första gången Florentino har sex kan definitivt beskrivas som en våldtäkt) blir förälskade i sin förövare. Urk.

Den lilla magiska realism som finns in Love in the Time of Cholera känns i närmast påklistrad, som om den ska finnas där bara för att det är Gabriel García Marquez grej. I själva verket tillför den inget till berättelsen. Den bidrar i alla fall inte till att rädda den. Att han har ett fantastiskt språk räddar dock den till viss mån. Likaså den faktiskt tämligen ömsinta skildringen av Ferminas äktenskap med Juvenal Urbino, från ungdom till deras gemensamma ålderdom.

Love in the Time of Cholera är nog inte det bästa bok som Gabriel García Marquez har skrivit och mina känslor inför den är tämligen ljumma.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Övertalning av Jane Austen

Övertalning av Jane Austen

Författare: Jane Austen
Originaltitel: Persuasion
Översättare: Jane Lundblad
Förlag: Modernista (2014)
Antal sidor: 263 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

För åtta år sedan, mötte Anne Elliot sjökaptenen Frederick Wentworth och de förälskade sig. Men då han saknade både förmögenhet och status, övertalades hon till att bryta deras förlovning. Nu möts de igen. Medan han har vunnit både förmögenhet och status, har hennes liv stått still. Kan de bli vänner igen? Eller är de dömda att ha en kil driven mellan sig av händelserna åtta år tidigare?

Att jag inte är ett större fan av Jane Austen är ingen hemlighet. Men jag har på senare år funnit at jag faktiskt kan tycka om hennes böcker, såsom Emma och Pride and Prejudice. När jag såg filmatiseringen av Övertalning förra året insåg jag att jag tyckte så mycket om berättelsen, att jag gärna ville läsa även boken.

Det är något med Anne Elliot som suger tag i läsaren. Vid tjugosju års ålder, som hon är när Övertalning tar sin början, anses hon enligt sina tids mått mätt inte längre vara ung. Den ungdomliga livslust som en gång drev henne framåt, har nu torkat upp. Hon är en blek kopia av den hon än gång var. Aldrig riktigt värdesatt av sin familj, som inte har förmåga att ta till vara på hennes goda egenskaper.

Sällan har nog Jane Austen varit så bitsk som hon är i Övertalning. Hon driver hejdlöst med de övriga medlemmarna i familjen Elliot. Den uppblåsta fadern som är så uppfylld av sin egen status att han inte kan se vad som är viktigt och den fåfänga dottern Elizabeth som är så lik honom. Sedan har vi Annes andra syster, Mary, som lider av svår hypokondri. De får alla representera ytligheten i den brittiska societeten, som har så svårt att sätta värde på den lågmälda godhet som Anne själv visar.

Övertalning skildrar också en av de mest laddade relationerna i Jane Austens romaner. När Anne och kapten Wentworth möts igen, är det med skuggorna av sin gamla kärlek mellan sig. Trots att de försöker närma sig varandra igen på societetens artiga vis, finns det smärtsamma hålor där känslor kommer emellan. Den här innerliga skildringen av en kärlek som till synes gått förlorad är så fin.

Övertalning är nog den bok som till sist har övertygat mig om att vissa av Jane Austens böcker faktiskt är väl värda att läsa.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Patienten

Patienten

Originaltitel: Le Patient
Regissör: Christophe Charrier
Manusförfattare: Elodie Namer, Christophe Charrier och Timothé Le Boucher
Skådespelare: Txomin Vergez, Clotilde Hesme, Rebecca Williams
Produktionsår: 2022
Längd: 92 minuter

Thomas är nitton år. De senaste tre åren har han legat i koma på sjukhus. Nu när han vaknat, får han vet att han är den enda i sin familj som har överlevt en massaker. Hans föräldrar sköts till döds och hans kusin, som tillfälligt bodde hos dem, blev knivhuggen. Systern Laura saknas fortfarande. Själv minns Thomas inget av det som har hänt. Tillsammans med sin psykiatriker, Anne, måste han försöka återfå minnet för att de ska kunna förstå var Laura är.

Patienten är en fransk thriller från 2022, som finns att streama på Netflix. Den är baserad på ett seriealbum, Le patient av Timothé Le Boucher, som dessvärre inte tycks fick finnas på något annat språk än franska. Jag skriver dessvärre, därför att storyn verkar spännande och det skulle vara intressant att se om originalet är bättre än filmen.

Som film är Patienten inte mycket att hurra över. En lågmäld thriller, som varken briljerar skådespelarmässigt eller med foto. Den bockar för alla små rutor för en standardthriller. Fram emot slutet ska det ske en tvist som ska omkullkasta allt tittaren tror sig veta. Den som är det minsta bevandrad i klassiska psykologiska thrillers, oavsett om det gäller böcker eller film, kommer dock att för länge sedan ha listat ut den.

Det finns tillräckligt av ett mysterium för att väcka tittarens nyfikenhet, men inte tillräckligt för att hålla uppmärksamheten och nyfikenheten engagerad från början till slut. Patienten hänger sig åt dyster musik, regn och åska och en hel del melodrama. Mycket av fotot består av märkliga blickar folk kastar varandra eller ilskna ögonkast. Scenerna laddas inte riktigt med de känslor eller den spänning som krävs för att lyfta filmen från sin mediokra nivå.

Patienten är en thriller som på intet sätt gör ont att se, men den är förutsägbar och långsam på ett sätt som gör att man snabbt glömmer bort den.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Noise

Noise

Regissör: Steffen Geypens
Manusförfattare: Robin Kerremans, Hasse Steenssens och Steffen Geypens
Skådespelare: Ward Kerremans, Sallie Harmsen, Johan Leysen
Produktionsår: 2023
Längd: 89 minuter

När hans pappa blir alltmer dement, står det klart för Matthias att pappan inte längre kan ta hand om sig själv. Pappan flyttar in på ålderdomshem och Matthias, frun Liv och den lille sonen Julius flyttar in i Matthias barndomshem. Matthias är influencer och när hans pappa fäller en kommentar om en olycka som skedde på fabriken under hans ledning, använder han sin plattform för att undersöka saken. Ju mer han nystar, desto fler mörka sidor hos sin egen familj upptäcker han. Hustrun Liv ser honom uppslukas av besattheten och oroas djupt. Hon skulle göra vad som helst för att inte förlora honom. Men kanske är det redan för sent.

Noise är en belgisk thriller från 2023. Beskrivningen av handlingen och dess poster gör att filmen onekligen verkar vara spännande. Tyvärr är detta en rätt rörig, men långsam, film. Handlingen består av många sidospår, vilket gör att läsaren hela tiden undrar vad det är som pågår och hur det hela hänger ihop. Snyggt foto varvas med billiga jump scares som är mer hämtade ur en skräckfilm än en psykologisk thriller.

Ward Kerremans skildrar på ett övertygande vis Matthias allt mer gradvisa nedstigande i ett träsk av paranoia och konspirationsteorier. Sallie Harmsen är även bra som hustrun Liv, som blir alltmer orolig av sin makes alltmer erratiska beteende. Noise räddas från att bli ett totalt bottennapp just av deras helgjutna prestationer.

Slutet har fått en hel del kritik för att inte knyta ihop alla lösa trådar. Au contraire, slutet förklarar allting. Det är bara en frustrerande aspekt av Noise att pusselbiten ska komma på slutet som förklarar hur allting hänger ihop. Det är en film som egentligen utforskar minne, åldrande, självmord, hur en människa kan ramla ner i kaninhålet med konspirationsteorier och psykisk ohälsa.

Även om Noise bjuder på snyggt foto och bra skådespelarprestationer, är detta knappast någon minnesvärd thriller.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

De dödas skuggor av Frances Hardinge

De dödas skuggor av Frances Hardinge

Författare: Frances Hardinge
Originaltitel: A Skinful of Shadows
Översättare: Ylva Kempe
Förlag: B. Wahlströms (2020)
Antal sidor: 528 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

En del människor har ett utrymme inuti sig, perfekt för döda själar att gömma sig. Makepeace är en av de människorna. Hela sitt liv har hon kämpat för att stänga ute de döda skuggorna som försöker ta sig in. Men en kväll händer något fruktansvärt. Hon tappar koncentrationen och plötsligt har hon en själ i sig. Själen är vild, brutal och stark, men snart inser hon att den kan fungera som ett skydd. Särskilt när hon tvingas flytta till sina avlägsna släktingar, där hon bara är en bricka i ett spel när inbördeskriget närmar sig. Snart måste Makepeace bestämma sig för vad som är värst: att vara besatt eller att dö?

De dödas skuggor är min första bekantskap med Frances Hardinges författarskap. Detta är en mörk berättelse med spöken som klöser mot barriärerna i Makepeace sinne och försöker ta över henne. De fantastiska elementen blandas med delar ur vår verklighet. Puritaner som ser ned på Makepeace ensamstående mamma, hur de fångas i ett uppror mot kungen i London vilket får katastrofala följde och det kommande inbördeskriget.

Hela stämningen i De dödas skuggor är på något sätt krypande. Särskilt när Makepeace anländer till herrgården Grizehayes, ett olycksbådande och kvävande monstrum under kontroll av familjen Fellmotte. Snart inser hon att något är lika fel med husets invånare som det är med huset. Frances Hardinge har ett lyriskt språk som aldrig riskerar att bli för blommigt och lyckas måla upp både Makepeace inre styrka, samt fulheten i hennes omgivning.

Men trots att De dödas skuggor har en hel del lovande bitar, så berör aldrig riktigt berättelsen på djupet. Det är något som gör att det känns som om den bara berör ytligt vid sina karaktärer och man kommer ingen riktigt nära. Fasorna blir bara ord på en sida, inget som läsaren kan leva sig in i. Den har något av gamla barn- och ungdomsböcker över sig som inte tycks vilja väcka alltför mycket känslor hos sina unga läsare.

De dödas skuggor har en lovande premiss, men lever inte riktigt upp till sin fulla potential.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar