Prinsessan Mononoke

Omslagsbild Prinsessan Mononoke

Originaltitel: Mononoke-hime
Regissör: Hayao Miyasaki
Manus: Hayao Miyasaki
Skådespelare: Yôji Matsuda, Yuriko Ishida, Yûko Tanaka
Produktionsår: 1997
Längd: 134 minuter

En vildsvinsdemon anfaller en dag Ashitakas hemby. Han fäller besten, men ser efteråt något som liknar svarta tentakler virvla upp längs hans arm. Under kampen har han själv övertagit den förbannelse som drabbat den vildsvinsgud som utförde attacken. Om han inte lyckas häva förbannelsen kommer den snart överta hela hans väsen. Varje gång han känner hat eller ilska kommer den bara växa i styrka. Den smittade vildsvinsguden kom från skogen och dit beger sig även Ashitaka. Jakten på ett botemedel för honom djupt in i skogen. Plötsligt finner han sig mitt i ett krig mellan människorna och djurgudarna, ledda av prinsessan Mononoke – en människa fostrad av varggudar.

Om mina förväntningar på Lånaren Arrietty var låga, så var de desto högre på Prinsessan Mononoke. Här fann jag mig istället bli besviken. Det underliggande budskapet i filmen är egentligen spännande: spänningen mellan industrialisering och naturen. Om människan har rätt att suga ut jorden i jakten på rikedom. Handlingen förläggs i en påhittad tidsålder som sammansmälter den gamle tidens gudar med tiden när människan börjar bosätta sig, arbeta med metall och bedriva krig. Världen hamnar i obalans.

Samtidigt som själva tanken med Prinsessan Mononoke är djupt tankeprovocerande och intressant, har jag problem med utförandet. Med sina över två timmar blir filmen alldeles för lång. Den klarar inte av att hålla tempot uppe. Eller intresset heller, för den delen. På slutet urartar allt till långdragna stridsscener mellan djurgudar och människor. Makabra scener som egentligen inte tillför handlingen något. Allt blir så utdraget. Segt. Filmen klarar inte riktigt av att bära upp den ambitiösa berättelsen.

Visuellt är det självklart slående. Särskilt de detaljerade bakgrunderna, som i vanlig ordning ger filmen ett fantastiskt djup. Djurgudarna och väsen drar tydlig inspiration från mer traditionell japansk konst och är fantasirika. Animationen är superb.

Prinsessan Mononoke har en givande premiss som är ständigt aktuell i våra dagars klimatdebatt, men som blir alldeles för lång för att klara av att hålla gnistan vid liv.

Betyg 3: Gillade den.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Prinsessan Mononoke

  1. Pingback: Månadsrapport: Mars 2020 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.