Quo Vadis: Helt okej, men något daterad

quo vadis

Betyg: ☆☆
Författare: Henryk Sienkiewicz
Originaltitel: Quo vadis. Powieść z czasów Nerona
Översättare: Ernst C:son Bredberg
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker (1975)
Antal sidor: 299 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Marcus Vinicius har precis kommit hem från kriget, hem till ett Rom där kejsare Nero härskar. Han förälskar sig i den vackra Lygia, men vet inte om att hon är kristen. I sin uppvaktning av henne söker han sin farbrors råd, som råkar stå Nero nära, och när händelserna utvecklar sig förändras både Vinicius och Lygias liv.

Kommentarer

Det är nästan humoristiskt hur många gånger Sienkiewicz lyckas klämma in referenser till de hedniska gudarna för att visa att romarna dyrkade flera olika gudomar. Det är Mars hit, det är Askleipos dit, och det blir snabbt svårt att hålla sig för skratt. Snacka om att göra det övertydligt att de båda männen inte är kristna.

Därefter börjar kärlekshistorien på samma sätt som vi alla har sätt tusen gånger: en ung man kommer med lysande ögon till sin vise vän och berättar om en flickas alla dygder. Han vill ha sin väns hjälp att vinna henne. De reser tillsammans för att se henne och konstaterar att hon är vacker. Väldigt vacker. Och dygdig, glöm inte dygdig, det är det viktigaste som en kvinna kan vara.

Jag vet inte om det är mening att jag ska heja på Vinicius och Lygia, eller snarare vet jag inte varför jag skulle göra det. Vinicius är en tölp som skrämmer upp henne och planerar att röva bort henne. Lygia är ett våp vars enda personlighetsdrag är att hon är dygdig. Inga bra ingredienser för en kärlekshistoria, i mina ögon.

Men det var en annan tid när Sienkiewicz skrev boken. 1895. Över hundra år sedan. Vissa böcker kan stå emot tidens tand. För mig är inte Quo vadis en av dem. Den känns så fruktansvärt daterad. Bland annat i språket, men även om språket känns lite ålderdomligt och väl högtravande ibland, så finns det ett bra flyt. Det är relativt lätt att läsa. Språket gör att, även om historien i sig är väldigt förutsägbar, så känns det rätt okej att läsa den.

Jag har dock svårt att förlåta att Lygia är en sådan svag karaktär. Det är inte som om jag förväntar mig ett feministiskt underverk, utan jag förväntar mig att hon ska ha lite personlighet. Om hon hade det skulle jag kanske förstå varför hon gjorde en helomvändning angående Vinicius. I dagsläget kan jag inte förstå hur hon kan börja älska en man som hon flydde i rädsla från.

Quo vadis är en förutsägbar och något daterad historia som ändå är rätt okej att läsa.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Quo Vadis: Helt okej, men något daterad

  1. Pingback: Hyllvärmare 2013 » C.R.M. Nilsson

  2. Lena skriver:

    Känner igen den där boken. Har haft den en gång i tiden, men den blev aldrig läst!

  3. Freja skriver:

    nej, det låter inte som en bok för mig, det här är den typ av bok som jag gör en arg recension av… Tack för varningen!

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Jag blev skapligt irriterad över hur platt Lygia var. Att boken är skriven för över hundra år sedan är ändå ingen ursäkt, därför till exempel Victor Hugo lyckades skriva kvinnliga karaktärer som definitivt var tredimensionella.

  4. Pingback: Månadsrapport: Juli 2013 » C.R.M. Nilsson

  5. Älskade den här när jag var liten (en av mina första vuxenböcker), men det låter inte som att jag borde läsa om den. Har blivit något kritiskare med tiden och vore ju synd att förstöra den första upplevelsen 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.