Shame: En genomresa i en persons privata helvete (Recension)

Shame

Shame

Betyg: ☆☆☆
Regissör: Steve McQueen
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulligan
Produktionsår: 2011
Längd: 101 minuter

Brandon bor i New York och tycks vara framgångsrik inom sitt jobb. Vad denna polerade yta döljer är att Brandon är beroende av sex. Utan att anstränga sig nämnvärt förför han nya kvinnor dagligen och konsumerar otroliga mängder porr, såväl hemma som under arbetstid. När systern Sissy en dag dyker upp i hans lägenhet, då hon inte har någon annanstans att ta vägen, ställs hans liv på ända och rör upp minnen av det som grundat syskonens självdestruktiva beteenden.

Det här är en film om sex, men det är inte en sexig film. I ett krypande tempo introduceras tittaren till Brandons liv som sexmissbrukare. Klaustrofobiska och inträngande kameravinklar klär av Brandon och hans liv. Människokroppens nakenhet är inte till för att egga upp tittaren, utan där med en i närmast blasé attityd. Det är Brandons sätt att se på saken. Sex har länge slutat vara en njutning, utan är något han nu jagar för att tillfredsställa ett behov. Ett behov som inte längre innebär njutning, utan lämnar en ihålig känsla efter sig.

Systerns Sissys plötsliga uppdykande i hans liv och hennes synbara trasighet, stör på många sätt Brandons vanor. Med Sissy där kan han inte längre upprätthålla normalitetens yta. Deras gemensamma trasighet, som bottnar sig i upplevelser i barndomen, blir alltmer synlig. Brandon klarar inte av denna påminnelse, utan jakten efter något som kan lindra behovet blir desperat och jagad.

Fantastiska skådespelarindatser maskerar att Shame är en film där det egentligen inte händer så mycket. Det är sex, det är lite dialog, det är denna uppenbara trasighet. Det är många trådar som på slutet ska knytas ihop, men det blir inte så. Tittaren får stå utan lösningen med bara spekulationer om vad det var som hade hänt syskonen i det förflutna. Det inledande löftet, som man talar om i romansammanhang, faller platt och lämnade en bitter smak efter sig i min mun. Jag hade velat se en lösning, en förklaring, men vi lämnas med Brandon stirrande framför sig, osäkra på om livet verkligen kommer bli bättre för honom. Om han kan förändra sig.

Det är en film jag är förvånad över att jag tyckte om, men för den som vill ha ett påtagligt slut och svaret på gåtan så är det inget för dem. Känslan efter filmens slut kan sammanfattas med ett citat av en person som jag såg Shame med: ”Så det var bara en genomresa i två personers privata helvete.”

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Shame: En genomresa i en persons privata helvete (Recension)

  1. Linnea skriver:

    Den här ville jag verkligen se när den gick på bio, men jag kanske inte missade så mycket.. :/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.