Silvertronen av C. S. Lewis

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: C. S. Lewis
Originaltitel: The Silver Chair
Översättning: Birgitta Hammar
Serie: Berättelsen om Narnia, #6
Förlag: Bonnier Carlsen (2008)
Antal sidor: 181 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Eustace Scrubb och Jill Pole är skolkamrater, men inte direkt vänner. När de ansätts av en grupp mobbare råkar de snubbla genom en dörr till landet Narnia, där Eustace har varit en gång tidigare. För Jill är det första gången och när hon möter lejonet Aslan ger han henne ett uppdrag: att hitta den försvunne prins Rilian så att kungen av Narnia har en arvtagare till tronen. Tillsammans med myrslingerbulten Surpöl ger sig de två barnen av norrut för att finna prinsen. Men strapatserna blir många och svåra när jättar och häxor ämnar sätta käppar i hjulet för dem.

Innan jag läste om den hade jag få minnen av boken Silvertronen, men desto fler från tv-serien. Det gjorde det spännande eftersom väldigt lite av det jag läste kändes bekant, så det blev nästan som att läsa en ny bok. Handlingen i sig och sökandet efter den försvunne prinsen är väluppbyggd. Det blir riktigt spännande. Det känns som om Lewis blev bättre och bättre på att berätta ju längre in i serien han kom.

Tyvärr är väl inte karaktärerna lika charmiga i Silvertronen som de var i tidigare böcker. Eller snarare så gillar jag Eustace och Jill var för sig, men de har inte särskilt bra kemi sinsemellan. Överlag känns det inte som om de bygger upp någon relation eller kamratskap trots att de delar ett äventyr tillsammans.

Däremot så är nog myrslingerbulten Surpöl en av Lewis bästa skapelser. Han är en ihärdigt käck pessimist som alltid ser att det värsta kan hända. Det är också han som står för förnuftet i Silvertronen. Tur är väl det att det finns en Surpöl som kan se till att hålla barnen på banan, så att de inte glömmer bort sitt faktiska uppdrag.

Men jag börjar bli lite trött på kvinnorollerna i Narniaböckerna. Det finns få kvinnliga karaktärer i Silvertronen och oftast får de uppfylla någon form av stereotyp roll. De goda ”kvinnorna” är oftast barnen, som fortfarande är oskyldiga och förpubertala, medan den kvinna som har passerat puberteten ofta utmålas som en sexig ond person som förvillar och snärjer män. Lite tröttsamt att samma bild dyker upp återkommande genom böckerna.

Silvertronen är kanske inte den bästa boken i Narniaserien, men det är en spännande och underhållande bok. Jag är väldigt glad över att ha läst om den.

Andra böcker i serien

Min morbror trollkarlen (recension)

Häxan och lejonet (recension)

Hästen och hans pojke (recension)

Caspian, prins av Narnia (recension)

Kung Caspian och skeppet Gryningen (recension)

Silvertronen

Den sista striden (recension)