Silvervägen av Stina Jackson

Omslagsbild Silvervägen av Stina Jackson

Författare: Stina Jackson
Förlag: Månpocket (2018)
Antal sidor: 295 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

För tredje året på raken tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör på väg 95, som i folkmun kallas för Silvervägen. Den skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen. För tre år sedan försvann dottern Lina spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån. Samtidigt anländer Meja och hennes mamma till samma lilla ort. Meja är i samma ålder som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens och vinterns mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop. När ytterligare en flicka försvinner förstår vi att deras liv för evigt kommer var hoptvinnade.

I sin debutroman Silvervägen målar Stina Jackson skickligt upp ett vackert porträtt av det norrländska landskapet, sedd från bilfönstret när en desperat far söker nätterna igenom efter sin försvunna dotter. Det är mycket stämningsfullt och melankoliskt. Det är ett fint porträtt av den norrländska glesbygden, som så många lämnar men också varför många stannar kvar. Det vackra och lockande med den. Miljöskildringarna är superba och vi får möta människor som lever utanför samhället av en eller annan anledning i Lelles sökande efter sanningen om sin dotters försvinnande.

Om Silvervägen hade dröjt sig kvar här, vid det ensliga landskapet och den sörjande fadern, skulle det ha varit en mycket bra bok. Dessvärre förstörs mycket fram emot slutet. Det märks att Jackson bor i USA. Hon har försökt förflytta ”survivalist groups” till den norrländska kontexten, utan att riktigt tänka igenom om det fungerar i Sverige. Trovärdigheten tappas ordentligt. Barn, som hela samhället känner till, kan inte hållas utanför skolgången på det sätt som skildras i boken. Och var får de tag i alla vapen? Särskilt som de avvisar all teknik, vilket troligen är nödvändigt i kontakten med vapensmugglare.

Sedan ogillar jag det klyschiga och rent skadliga porträttet av psykisk ohälsa som förekommer i Silvervägen. Även om Jackson skickligt skildrar medberoende som uppstår mellan Meja och hennes mamma, så är porträttet av mammans psykiska sjukdom uruselt skildrat. När vi ändå talar om Meja, så hade hon och Lelle behövt komma i kontakt långt tidigare för att deras relation skulle bli trovärdig. Som det är nu köper jag inte för fem öre att det skulle kunna uppstå en pappa-dotter-relation så snabbt.

Silvervägen är en debut som börjar lovande, men fram mot slutet rasar den ihop likt ett korthus.

Betyg 3: Gillade den.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Silvervägen av Stina Jackson

  1. Evelina skriver:

    Jag läste Silvervägen för ett par år sedan, och tyckte precis som du!

    Jag bor själv i Norrland (fast inte fullt lika lång norrut som i boken) och tyckte jättemycket om miljöbeskrivningarna och Lelles perspektiv. Men det där andra var bara märkligt. Det kändes på något sätt som att det var två olika böcker som inte alls borde ha suttit ihop.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.