Sju minuter över midnatt

Originaltitel: A Monster Calls
Regissör: J. A. Bayona
Manus: Patrick Ness
Skådespelare: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones, Liam Neeson
Produktionsår: 2016
Längd: 108 minuter

Sju minuter efter midnatt vaknar tolvårige Conor av att någon ropar hans namn. Utanför hans fönster står ett monster. Men det är inte det monster som Conor sett i sina mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin senaste behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen.

Jag har velat läsa Patrik Ness bok som ligger till grund för Sju minuter över midnatt i flera år. Men nu blev så att jag såg filmen först. Troligen är boken bättre än filmen, då den gjorde mig lite besviken. Första delen av filmen känns ofokuserad. Vi introduceras till mobbare, som egentligen inte spelar så stor roll i den film vi ser, som får större utrymme än mamman, som vi knappt får lära känna. Vilket gör att hennes sjukdom knappt berör oss.

Det jag tycker bäst om i Sju minuter över midnatt är monstrets berättelser. Visuellt bryts det av i riktigt vacker animation. Jag gillar dessutom gråzonerna i dem. Som monstret säger: ”There is not always a good guy. Nor is there always a bad one. Most people are somewhere in between.”

Sju minuter över midnatt återvinner sitt fokus i sina sista, skälvande trettio minuter. Filmen går tillbaka till att handla om Conor och hans acceptans av sin mammas ohälsa. Det är här styrkan ligger i filmen. Slutet är sorgligt och vackert. Om regissören hade valt att skära bort vissa delar, särskilt mobbningen som knappt tillförde något, hade fokus kunnat bli på mammans och sonens relation och den kommande förlusten av henne. Då hade det blivit en riktigt stark film.

Sju minuter över midnatt har vissa bitar som glimrar till, men annars känns den mest splittrad och ofokuserad.