Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Forum (2022)
Antal sidor: 350 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Litteraturvetaren Emma Wijkman har inte haft det lätt på senare år och avhandlingsarbetet står still. Nu har hon dock fått ett vistelsestipendium i Norrbotten, vilket måste ses som en nystart. Hon ska få bo på gården där hennes favoritförfattare Beata Skarp levde och verkade. Nu ska äntligen hennes avhandling om Skarp, som dog under mystiska omständigheter i slutet av 90-talet, bli klar. Men när Emma är väl på plats dras hon mer in i Beata Skarps värld än vad hon hade räknat med. Ju mer hon lär sig om Skarps sista tid i livet, desto mer luckras gränsen mellan henne och författaren upp. Till slut återstår endast sanningen om Beata Skarps död – och sanningen om Emma själv.
Skarp var en bok som nog skulle ha gått mig förbi om det inte vore för bookstagram. Men när handlingen presenterades och lovorden trillade in, ledde det till en oemotståndlig lockelse. Den beställdes således hem i augusti för att bli semesterläsning.
Helena Dahlgren är ett fan av Stephen King och de influenserna märks i denna bok, med en dos av Margit Sandemos mer thrillerlika romaner. Det rör sig om skrivkramp, missbruk och relationen till författaren, vilket är teman som även återfinns i många av Kings romaner. Här finns dessutom ett suggestivt mysterium, som lockar läsaren till att konstant vända blad: vad var det som egentligen hände med Beata Skarp? Var det självmord, eller något betydligt mer ondskefullt?
Problemet med att vara så beläst inom dessa genrer som Dahlgren är, är att det ofta blir svårt att skapa något eget. Oavsett hur spännande jag tycker att denna bok är, får jag hela tiden känslan av att ha läst berättelsen någon gång tidigare. Men oavsett så är det spännande och bladslukarvänlig läsning som driver mig till att läsa den i en enda sittning.
Skarp är en suggestiv spänningsroman om relationen mellan författare och läsare, och vad som händer när gränsen börjar suddas ut.
