Smaugs ödemark (Hobbit #2)

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

smaugs ödemark

Bildkälla: Discshop.

Regissör: Peter Jackson
Manus: Fran Walsh, Philippa Boyens, Peter Jackson och Guillermo del Toro
Skådespelare: Ian McKellan, Martin Freeman, Richard Armitage
Produktionsår: 2013
Längd: 161 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop, Ginza
DVD | CDON, Discshop, Ginza

Bilbos och de tretton dvärgarnas resa för att återkräva Ensliga berget och dvärgarnas förlorade rike Erebor fortsätter. Äventyret leder vidare och de ställs öga mot öga med den gigantiske Beorn, innan de tar sig till den förrädiska skogen Mörkveden. Mörkrets makter har invaderat skogsalvernas rike och farorna som lurar är många…

Det har gått lite mindre än två år sedan jag såg En oväntad resa och vi har haft Smaugs ödemark hemma i princip sedan den kom på DVD. Ändå har den förblivit osedd. Anledningen till detta kan vara att jag tappade sugen när jag fick höra att det skulle bli en tredje film. Boken är en tunn liten sak och jag hade lätt kunnat föreställa mig att det går att brodera ut den till två filmer, men tre? Nej, jag köper inte det.

Smaugs ödemark får mig att ändra mig. Åt andra hållet: det hade bara behövts en enda film. Formeln är i andra filmen klar. Gänget vandrar en stund genom storslagna miljöer, någon proklamerar att något är fel, en actionsekvens bryter ut, de vandrar lite till… Smaugs ödemark är helt enkelt seg och alldeles för lång. Trots de täta avbrotten för häftiga stridsscener så kommer den aldrig riktigt upp i något tempo. Vid tvåtimmarsstrecket känns det som om det drar ihop sig till upplösning och då är det fyrtio minuter kvar. Det känns inte möjligt att hålla filmen vid liv längre.

Som tidigare nämnt är det en hel del storslagna miljöer som skildras i Smaugs ödemark och det känns verkligen som att befinna sig i Midgård. Det är vackert och magiskt med snygga specialeffekter. Samtidigt märks det att de har fått en större budget till den här, i en negativ bemärkelse. Det satsar på häftiga, fysikaliskt omöjliga actionscener som får mig att känna mig som om jag borde sitta med tvspelskontroll i handen och styra gubbarna. Ja, det känns helt enkelt lite väl spellikt.

Karaktärerna utvecklas en hel del i Smaugs ödemark. Bilbo börjar ta för sig och bli allt modigare, och jag skrattar många gånger åt Martin Freemans perfekta komediska tajming. Även Thorin utvecklas, åt ett annat, mörkare håll som ska bli spännande att se var det hela leder.

Men så är det Tauriel. En ny karaktär som inte finns med i boken och som jag har försvarat eftersom det finns lite väl mycket gubbar i Tolkien och det skulle vara trevligt med en kvinnlig karaktär som fick mer utrymme. I Smaugs ödemark börjar det hela bra: hon är tuff, skicklig, kapten över vaktstyrkan… och allt detta försvinner i princip för att få till henne som objekt i en kärlekstriangel där hon slits mellan Kili och Legolas. Så hon får vara med, men bara om hon reduceras till kärleksobjekt. Suck.

Missförstå mig inte nu, jag gillar Smaugs ödemark på sätt och vis. Det är episkt, snyggt filmat äventyr som dock blir alldeles för långdraget. Kortades den ned en aning skulle den vara väldigt spännande. Det vete katten dock om jag kommer orka sitta igenom trean. Vi får se.

betyg3

Andra filmer i serien

En oväntad resa (recension)

Smaugs ödemark

Femhäraslaget

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Smaugs ödemark (Hobbit #2)

  1. Pingback: Månadsrapport: Februari 2015 - C.R.M. Nilsson

  2. Blev också väldigt underväldigad av den här, men såg trean ändå. Då satt jag och skrattade ganska ofta för den var så usel att det blev komiskt…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.