Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen

Författare: Mian Lodalen
Förlag: Forum (2003)
Antal sidor: 207 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Går inte längre att få tag på annat än som begagnad.

My är en ständigt luspank frilansjournalist som arbetar som krönikör för tidningen Queer Express. Desillusionerad har hon slutat tro på Den Stora Kärleken. Hellre har hon affärer med gifta kvinnor än binder sig och får därmed oftast leva på smulor från andras raserade förhållande. Ständigt sexhungrande tycker hon sig vara nöjd med sitt singelliv. Därtill har hon en osviklig förmåga att hamna i diverse omöjliga situationer, som bästa vännerna Hedda och Mackan får rädda henne ifrån.

Jag har i flera års tid tänkt att jag ska läsa något av Mian Lodalen, så när jag hittade två av hennes böcker på Myrorna bestämde jag mig för att slå till. Det tog mig ett tag att inse att dessa två böcker, Smulklubbens skamlösa systrar och Trekant, handlade om samma karaktärer och att det nog var lämpligast att börja med Smulklubbens skamlösa systrar.

Det är en bok i komedisk ådra som påminner mig lite om författare som Helen Fielding och Sophie Kinsella. De där författarna som skildrar karaktärer som är lite socialt klumpiga, inte får till det riktigt i sina relationer och trasslar in sig i ett nät av lögner så att de riktigt ställer till det för sig själva. My passar definitivt in bland dessa karaktärer med sin osvikliga förmåga att hamna i dråpliga situationer och sin dragning till kvinnor som egentligen inte är särskilt bra för henne.

Smulklubbens skamlösa systrar blir därmed riktigt underhållande läsning. Mellan varven kiknar jag av skratt åt de tokigheter som drabbar My, samtidigt som jag kan känna stark sympati för henne. Det är inte helt lätt att navigera livet alla gånger. Värre blir det nog när du ofta ljuger som en häst travar.

Men Lodalen är nog mer politiskt lagd än både Fielding och Kinsella tillsammans. Hon låter My rasa mot orättvisorna i hur lesbiska kvinnor som vill insemineras, vilket de inte fick då, får utstå eller äktenskap. Lyckligtvis har utvecklingen i viss mån gått framåt, vilket kan göra att Smulklubbens skamlösa systrar känns en aning daterad.

Det som jag dock inte blir riktigt klok på med Smulklubbens skamlösa systrar är om det är meningen att den ska vara skriven i dagboksform eller realtid. Ibland känns det språkligt som att det är Mys dagbok, särskilt i kombination med datumrubrikerna, men andra gånger känns det som att ingen skulle skriva så detaljerat i en dagbok. Det är nog inte något jag kommer få svar på.

Smulklubbens skamlösa systrar är en underhållande bok som bjuder på många goda skratt när huvudpersonen ställer till det för sig.

Andra bokbloggare om Smulklubbens skamlösa systrar

Boktokig; Frida text; Läslusta hittar du här i bokhyllan