Författare: Yasunari Kawabata Originaltitel: 雪国 (Yukiguni), dock översatt från engelska: Snow Country Översättning: Per Erik Wahlund Förlag: Bokförlaget Aldus/Bonniers (1968) Antal sidor: 141 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska) Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Skådeplatsen för Snöns rike är en ensligt belägen skidort, där snön kan ligga så tjock att befolkningen tvingas gräva snötunnlar mellan husen. Till denna plats tar den välborne Shimamura sin tillflykt. Under en resa möter han geishan Komako och, utan en tanke på fru och barn, inleder han en affär med henne. Komako ger sig hän, fullständigt medveten om att det bara kan sluta på ett vis och att hennes känslor är obesvarade.
Snöns rike brukar anses vara Nobelpristagaren Yasunari Kawabatas mästerverk. Han hyllas ofta för sina psykologiskt mångbottnade kvinnoporträtt, vilket ofta får mig att bli lite vaksam mot äldre författare. Så även här. De kvinnliga karaktärerna, särskilt då Komako och Yoko, ses enbart genom Shimamuras ögon och blir därför aldrig riktigt fullfjädrade karaktärer, utan snarare hans fantasier. Han ser att han påverkar dem, men han bryr sig inte riktigt om den skada eller lida hans känslokyla orsakar. Komakos beteende tes outgrundligt och irrationellt när hon kastas mellan emotionella ytterligheter.
På sätt och vis påminner Kawabatas sätt att skriva mig om Hemingway: ett till synes objektivt skildrande av händelser. Shimamuras röst i Snöns rike blir avhuggen, stram och extern. Han betraktar händelserna, utan att riktigt leva i den. Till skillnad från Hemingway, dock, så rapporterar Kawabata om de tankar som far genom Shimamuras huvud då och då.
Att läsa Snöns rike blir lite för mig som att befinna mig i en liten jolle på ett stormande hav. Vågarna kastar mig hit och dit, utan att jag kan göra så mycket åt saken. Karaktärerna reagerar, stormar, rasar, byter ämne mitt i en konversation, utan att jag förstår varför eller vad det är de reagerar på. Slutresultatet blir en förbryllad läsare som låter sig kastas än hit, än dit utan att någonsin få känsla för karaktärerna.
Allting skildras på ett enkelt, sparsmakat språk. Ibland glimrar Snöns rike till med vackra poetiska bilder som bryter av mot den strama stilen. Det är när Komakos hud liknas vid snö och rodnaden vid solen som faller på snön under morgonen, eller brinnande lönnar. Bilden som målas av landskapet är väldigt vackert.
Snöns rike är en kyligt och distanserad berättelse om en romans som är dömd på förhand.
Låter intressant.
Det är den. Lite märklig.
Pingback: Månadsrapport: Mars 2016 - C.R.M. Nilsson