Spöket på Canterville av Oscar Wilde

Författare: Oscar Wilde
Illustratör: Charles Keeping
Originaltitel: The Canterville Ghost
Översättare: Ingrid Maria Ingemark
Förlag: Berghs förlag (1998)
Antal sidor: 42 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Alla vet att slottet Canterville är hemsökt av ett särskilt otäckt spöke. Ett spöke som orsakat mer än ett fall av galenskap eller slag. Lord Canterville försöker därför varna den potentielle köparen Mr Otis. Men Mr Otis är amerikan och tror inte på spöken. Familjen Otis flyttar sålunda in och ställs inför ett spöke med sinne för estetik och drama. Något som de pragmatiska amerikanerna inte har mycket till över förs.

Spöket på Canterville är en berättelse som jag läste två gånger förra året, och innan dess hade jag säkert läst den flera gånger med. Denna gång läste jag den för min bokcirkels räkning, på temat ”en bok du kan läsa i en sittning.” (Mitt förslag var Vi kom över havet av Julie Otsuka.)

Saken med Spöket på Canterville är att den är så pass förtjusande att det går att läsa den hur många gånger som helst. Oscar Wilde skrev den efter ett besök i USA, där verkligen allt kan köpas för pengar. Ett USA som på den tiden vurmade mycket för engelska antikviteter. Här drivs det friskt med skillnaderna mellan brittisk och amerikansk kultur, men också den moderna tiden. Det är klart att fläckborttagningsmedel kan ta bort blodfläckar som funnits på ett golv i generation eller att det finns olja att smörja in gamla gnisslande kedjor med.

Som höres, är Spöket på Canterville en underhållande historia. Här refereras många klassiska, engelska spökhistorier som Cantervillespöket hämtar inspiration från. Allt är skriven med Oscar Wildes osvikliga känsla för språkliga vändningar och elegant ironi. Efter ett tag kommer läsaren att gripas av sympati med spöket i hans kamp mot sina fantasilösa motståndare.

Spöket på Canterville är en spökhistoria som tål att läsas hur många gånger som helst.