Författare: Tove Jansson
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 107
Recensionsexemplar: Nej.
Journalisten Jonas har gått i pension, men inte lämnat det skrivande livet bakom sig. Istället har han åtagit sig att skriva en biografi över Y, en man som han har kommit att avsky ju mer arbetet fortleder. Denna sommar sover han i exfrun Yvettes bastukammare, medan döttrarna bor i stugan. Om dagarna försöker han komma någon vart med biografin, som inte tycks fånga mannens essens. Resten av tiden kräver han att döttrarna ska vårda sitt språk och klagar på att ingen förstår honom. Det värsta av allt är att alla ständigt ska servera honom torsk.
Med sitt bedrägligt enkla språk målar Tove Jansson upp ett psykologiskt komplext porträtt av en allt annat än sympatisk man i sin Stenåkern. Jonas är en man som har satsat allt på sin karriär, ignorerat sina flickor, som nu inte vet hur han ska närma sig dem. Han är en djupt sexistisk man, en besserwisser angående ord och hur folk bör uttrycka sig. Nu när han börjar bli gammal skaver det förflutna alltmer och han projicerar detta på Y, skriver in sig själv i mannen vars liv det är så svårt att för honom att få grepp om.
Stenåkern bevisar att huvudpersoner inte behöver vara sympatiska för att du ska fastna. Med humor och värme lyckas Jansson skriva en berättelse om skrivandets våndor, familjekärlek och sexism. Ord är, som tidigare nämnt, viktiga för Jonas. Med tanke på att han har livnärt sig med dem har han dock svårt att använda dem i relation till sin familj, att närma sig dem, vilket lämnar honom med en del att ångra sent i livet.
Stenåkern är en bitsk liten sak om en ytterst osympatisk huvudperson.
