Stenhjärtat av Katarina Wennstam

stenhjärtat

Författare: Katarina Wennstam
Serie: Charlotta Lugn, #2
Förlag: Albert Bonniers förlag (2013)
Antal sidor: 383 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Det är den sextonde december. En mamma rusar in på Astrid Lindgrens barnsjukhus med sitt barn i famnen och skriker att hon behöver hjälp, dottern andas inte. Febril aktivitet utbryter för att rädda flickans liv, men skadorna avslöjar en mycket mörkare sanning: det här är ingen olycka. Gloria är bara sex månader gammal: vem kan ha velat gör henne så illa? Det är upp till kriminalkommissarie Charlotta Lugn och målsägarbiträde Shirin Sundin att ta reda på det.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet att jag under tonåren läste lite väl mycket deckare och sedan dess har haft svårt för genren. Ändå hade jag vissa förhoppningar om att jag skulle gilla Stenhjärtat eftersom Katarina Wennstam har skrivit sakprosa som jag har gillat och eftersom lät som om den hade en annorlunda premiss.

Och visst finns det saker som jag tycker om med Stenhjärtat. Jag gillar att gärningsmannen inte demoniseras, men heller inte ursäktas. Det finns ett visst mått av sympati för småbarnsföräldrars situation, för hur svårt det är med sömnbrist och att klara kraven från omvärlden, men att det inte är förlåtligt att krossa över gränsen. Det blir en mycket mer medmänsklig syn på gärningsmannen än vad jag är van att se i kriminalromaner.

Men så finns det ju saker som jag inte gillar med Stenhjärtat. En av sakerna är detta evinnerliga upprepande av karaktärernas yrkestitlar. Jag behöver inte en påminnelse i inledningen av varje kapitel att Shirin är målsägarbiträde, eller att Theodor är åklagare, och uppskattar definitivt inte att hela tiden bli skriven på näsan.

Medan jag uppskattar att lära mig mer om det svenska rättsystemet, så stör styckena med ren fakta om rättsprinciper och dylikt mig i läsningens flyt. Jag slungas närmast ut i berättelsen. Det känns som om dessa stycken hade kunnat omarbetas för att passa smidigare in i texten.

Brottet i sig gör Stenhjärtat till beklämande och angelägen läsning, men jag upplever att fokus snart förflyttas till de trasiga relationerna som florerar i boken. Inte en enda person involverad i fallet tycks ha en relation som fungerar, och när den dåliga kommunikationen och otroheter nästan tar över framför utredningen blir det till verkligt deprimerande läsning.

Stenhjärtat skildrar ett angeläget ämne på ett nyanserat och medmänskligt sätt, men trots höga förväntningar får den mig inte på fall.

betyg2

Andra som har bloggat om Stenhjärtat

Bokdivisionen; BokgallerietBokparet; BoktankenCattis bokblogg; Jennies boklistaNilmas bokhyllaoch dagarna går; Petra

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Stenhjärtat av Katarina Wennstam

  1. Monika skriver:

    Jag har hamnat lite efter i Wennstams serier och har en bok kvar i förra serien. Det låter bra om människorna har blivit lite mer nyanserade nu, det tycker jag att jag har saknat lite i de två böcker jag läst.

  2. Pingback: Månadsrapport: November 2014 - C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.