Recensionen innehåller spoilers för tidigare säsonger.
Skapare: Eric Kripke Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki Produktionsår: 2015-2016 Säsong: 11 Antal avsnitt: 23 Längd: 970 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format Bluray | Discshop DVD | CDON, Discshop
Sam och Dean måste hantera konsekvenserna av att ha släppt loss Mörkret. Snart invaderas städer av människor med svarta ådror, som bara tycks vara ute efter att orsaka död och förstörelse. Deans drömmar hemsöks av en ung kvinna, Amara, som bär på en koppling till Mörkret och som tycks vara sammanknuten med Dean själv. Snart står det klart att de kanske behöver hjälp av både Gud och Djävul för att återbörda Mörkret där det hör hemma.
Trots att jag är ett hängivet fan av Supernatural så har jag faktiskt inte recenserat någon av de tidigare säsongerna på bloggen. Men det får det allt ta och bli ändring på. Vi kan väl börja med säsong 11, som är den senaste jag har sett.
Jag älskar verkligen Supernatural. Det finns få tv-serier som jag har varit så fullkomligt uppslukad av och kan förlåta så många av dess brister. Men i säsong 11 börjar jag faktiskt lite kärleksfullt driva med den. För förlåt, hur många gånger har vi inte haft exakt den här konversationen? Eller upplevt exakt den här lärdomen, som aldrig verkar fastna? Men det är skönt att brödrarelationen håller hela vägen genom säsongen. Det finns inget jobbigare än när misstro och lögner förstör.
Ändå upplever jag att Supernatural utmanar sig själva i viss mån under säsong 11. Crowley får under en kort period en kvinnlig köttkostym och likaså en ängel, Hanna, som har förefallit kvinnlig under seriens lopp får ett manligt kärl, vilket bryter mot traditionen att karaktärer alltid måste behålla det kön som de först introducerades som trots att både demoner och änglar är könlösa varelser. Likaså förekommer det fler öppet homosexuella karaktärer, som faktiskt överlever (!). Även de kvinnliga karaktärerna klarar sig bra denna säsong.
Skådespelarmässigt gör Jared Padalecki och Jensen Ackles det som förväntas av dem och som fungerar inom ramen för serien. Det blir inte alla gånger lysande prestationer, men kompetenta och de kan verkligen dessa karaktärer utan och innan. Den som verkligt briljerar genom säsongens lopp är Mischa Collins, som lyckas vara så sjukt obehaglig och övertygande att jag sitter och vrider mig av obehag.
På det stora hela är säsong 11 en solid säsong. Det finns inga riktigt usla avsnitt, utan det mesta är klart godkänt. Några avsnitt sticker ut som riktigt bra, såsom Baby, där Impalan står för synvinkeln genom hela avsnittet; Don’t Call Me Shurley, som återintroducerar en gammal karaktär i en ny skepnad (fast det här gissade vi väl redan i säsong 5?); samt We Happy Few, främst för att samspelet mellan Gud och Lucifer är så fruktansvärt underhållande.
Överlag får elfte säsongen av Supernatural väl godkänt. Det gör att jag nästan inte är sur över att de har förlängt ytterligare, då det känns som serien verkligen är på upphällningen. Jag vill inte komma till den punkten där jag tröttnar på den.
Pingback: Supernatural, säsong 8 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson