Svarta ögon av Jens Daniel Burman

Författare: Jens Daniel Burman
Förlag: Swedish Zombie (2016)
Antal sidor: –
Recensionsexemplar: Nej.

En dag är de där. Barnen med de svarta ögonen. De knackar på hos alla lägenheter, men ingen vågar öppna för dem. Gamla Gerd bor ensam, men får ofta besök av sin dotter. Hon är blind och när hon hör de bedjande barnrösterna, släpper hon in dem i sin lägenhet. Konsekvenserna blir oanade.

Efter att ha läst Göra levande, högg jag ivrigt in på nästa novell av Jens Daniel Burman som jag hade på min läsplatta, vilket var Svarta ögon. Och blev riktigt besviken. Kanske beror det på att det är så pass otydligt vad det är som pågår.

Burman förlitar sig lite för mycket i Svarta ögon att barn i en skräckberättelse per automatik skapar obehag. Särskilt barn med svarta ögon. För min del väcker dessa aldrig något obehag, vilket får hela berättelsen att halta. Det är för otydligt vad barnen är. Demoner, andar, utomjordingar? Jag har svårt att tänka mig att demoner och onda andar rövar bort vuxna människor i bilar.

Sedan är det splatteräckelskräck. Redan när du läser förlagets beskrivning av Svarta ögon, står det klart att Gerd kommer trycka ut sina egna ögon och finna ett par svarta ögon därbakom. Men varför gör hon det? Vad innebär dessa svarta ögon? För mig blir luddigheten ett irritationsmoment. Det finns ingen stämning i novellen, inget obehag, bara en kvardröjande känsla av frustration för att det känns som om någon har tecknat ned en ologisk mardröm i förväntan att detta ska skrämma läsaren lika mycket som drömmen skrämde den som drömde.

Nej, Svarta ögon var då inte min kopp av te.