Alice i underlandet

Alice i Underlandet

Betyg: ☆☆☆☆☆
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Crispin Glover
Produktionsår: 2010
Längd: 108 minuter

Finns till exempel hos CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Alice Kingsley är nitton år när en ung man friar till henne inför en folksamling och alla förväntar sig att hon ska säga ja. Men då får hon syn på en vit kanin. En egendomligt bekant kanin, som hon känner igen från sina drömmar. Hon följer efter honom och ramlar åter nedför kaninhålet. Alice befinner sig åter i Underlandet, som hon övertygat sig själv var en dröm, och måste nu upptäcka hur hon ska bli mer Alice innan riket går under.

Kommentarer

Jag upptäckte Tim Burtons Alice i underlandet ett par år efter att den hade gått på bio, men den sällade sig snabbt till en av mina favoritfilmer. Vem annat än Tim Burton skulle vara lämpad för att skapa ett så storslaget, färggrant och märkligt äventyr?

Mitt hjärta klappar lite extra för Johnny Depp som den galne Hattmakaren. Han gör en av sina bästa roller som en Hattmakare som tycks ha förlorat greppet ännu mer sedan boken. Sedan är allt från kostymdesign, till sminkning, till bakgrundshistoria, sådant som jag älskar. Det är inte märkligt alls att denna film vann två Oskars för bästa kostym och bästa scenografi.

Även Mia Wasikowskas tillknäppta, inåtvända Alice har vuxit i mina ögon när jag har sett filmen ett par gånger. Hennes storögda allvar får henne att framstå som en gammal själ i en ung kropp. Om och om igen insisterar att hon att det här är hennes dröm och att hon är Alice. Wasikowskas bleka allvar utgör en snygg kontrast till filmens färggranna absurditet.

De blir uppstödda av mer än kompetenta birollsinnehavare – Crispin Glover som den obehaglige knekten Stayne; Alan Rickman som den blå larven; Stephen Fry som Chessur filurkatten; Helena Bonham Carter som den tyranniska röda drottningen och Anne Hathaway som hennes syster, en mer godhjärtad men också märklig vit drottning.

Alice i underlandet är en färgsprakande film med snygg scenografi och kostym, samt skådespelare som verkligen lyfter det hela.

Harry Potter och den flammande bägaren

Harry Potter och Den flammande bägaren (4)

Betyg: ☆☆☆
Regissör: Mike Newell
Skådespelare: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint
Produktionsår: 2005
Längd: 157 minuter

Finns till exempel hos CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Det är spännande tider på Hogwarts. För första gången på länge är det dags för trekampen mellan tre olika trollkarlsskolor. Denna kamp är så farlig att de har satt en åldersgräns. Men Harry Potters skolår tar en oväntad vändning när han som underårig väljs av den flammande bägaren till att tävla för Hogwarts räkning.

Kommentarer

Harry Potter och den flammande bägaren är en av mina favoriter när det kommer till böckerna i serien. Kanske är det därför som filmatiseringen är en av dem jag alltid har tyckt sämst om. Att försöka sätta fingret på varför jag har lite svårt för filmen har inte varit det lättaste, men ett par anledningar har jag nog lyckats skaka fram.

Den första anledningen rör det en känsla jag har haft sedan jag första gången jag såg filmen och det är det att allting som inte rör action och romantik har skurits bort från filmerna. Det finns scener som bygger upp världen och som ger en förklaring till de händelser som sker som jag tycker är märkligt att de inte finns med i filmen.

En andra anledning är en logisk lucka gällande turneringen. De har drakskötare på plats, förmodat för att kontrollera drakarna. Även med hur lite sunt förnuft som trollkarlsvärlden har för liv och lem, har jag svårt att tänka mig att de skulle låta en drake, en av sina skyddslingar, slita sig och sedan flyga fritt. De tycks överhuvudtaget inte röra ett finger för att fånga in den, vilket framstår som märkligt och inkompetent.

En tredje anledning, och det som retade gallfeber på mig när jag såg den sist, ligger i hur de har valt att presentera de andra två trollkarlsskolorna. Jag kommer inte ihåg hur det var gällande Durmstrang, men Beauxbatons var uttryckligen en skola för både pojkar och flickor. Av någon anledning har det gjorts om till en flickskola i filmen. När Durmstrang, som består av pojkar, presenteras görs det med ett häftigt och visuellt imponerande nummer, medan Beauxbatons springer in och suckar och har fåglar som kvittrar. Plus att Fleur Delacours kompetens tycks ha försvunnit på något mystiskt vis på vägen till vita duken.

Däremot gillar jag verkligen rollbesättningen i den här filmen. Brendan Gleeson är lysande som Alastor ”Monsterögat” Moody. Även David Tennant lyser som en väldigt otrevlig och obehaglig skurk.

Harry potter och den flammande bägaren är inte min favoritfilmatisering, men det är ändå inte en dålig film.

It’s a Wonderful Life: Julkänsla garanterad

it's a wonderful life

Betyg: ☆☆☆☆☆
Regissör: Frank Capra
Skådespelare: James Stewart, Donna Reed, Lionel Barrymore
Produktionsår: 1946
Längd: 130 minuter

Tycks tyvärr ha utgått.

Handling

George Bailey är en medkännande affärsman som i åratal har försakat sig själv och sina drömmar till förmån för att hjälpa invånarna i hans småstad. När han nu har drivits till förtvivlans rand, får en ängel i uppdrag att hjälpa honom återvinna tron. Detta gör han genom att visa hur livet skulle ha varit om han aldrig hade existerat.

Kommentarer

Jag köpte It’s a Wonderful Life på DVD för ett par år sedan och sedan dess är det den film jag alltid vill se till jul. Det är en film att krypa upp under en filt med en kopp glögg i ena handen och en lussekatt eller pepparkaka i den andra. Den är garanterad att ge mig julkänsla.

Egentligen gillar jag inte George Bailey till att börja med. Jag upplever honom som fruktansvärt dryg inledningsvis. Han har högtflygande planer och tycks känna att staden är lite för liten för honom, vilket gör att han inte har mycket till övers för andra. Känslan av att längta bort kan jag förstå, men inte hans överlägsna attityd.

Fast George växer som människa. Han åsidosätter sina drömmar för att ge andra en möjlighet att uppfylla sina, kanske något mer vardagliga, drömmar. Inte är det att upptäcka nya, främmande plats, men att utkämpa en kamp mot girighet som gladeligen skulle hålla folk fattiga och eländiga är stort nog. Utan George skulle Bedford Falls säkert vara en eländig plats.

Det är vackert foto genom filmen, men det är den emotionella intensitetet som förmår en att sitta genom denna över två timmar film. För en modern tittare kan berättartempot upplevas som väldigt långsamt, med mycket tid lagd på inledningen, men det är värt det. Och när slutet rullar förbi känns det som om det har gått för kort tid.

Jag utmanar dig till att inte känna något inför slutet. Det är kanske lite sentimentalt, men jag älskar hur filmens budskap är till viss del att vi alla bidrar något till andras liv och att vi kanske inte alltid är medvetna om dessa bidrag, men att de är nog så viktiga. Vi gör skillnad i andra människors liv.

It’s a Wonderful Life är en klassisk film berättad i ett ganska långsamt tempo, men som definitivt ger värme, feel-good och julkänsla.

Rudolf med den röda mulen

rudolf

Betyg: ☆☆☆
Regissör: Michael Aschner
Skådespelare: Joakim Jennefors, Pernilla Wahlgren, Dick Eriksson, Bert-Åke Warg, Maria Weisby, Charlotte Ardai Jennefors
Produktionsår: 1998
Längd: 83 minuter

Har tyvärr utgått ur sortimentet.

Handling

När Rudolf föds är han precis som alla andra renar, bortsett från att han har en röd mule som lyser sporadiskt. De andra renarna och nissarna retar honom och säger att han aldrig kan bli flygare med den röda mulen. De enda som tycks tro på honom är tomten och rentjejen Zoey. När Zoey tillfångatas av den elaka isdrottningen Stormella, är det upp till Rudolf att rädda henne – och julen.

Kommentarer

I min familj har vi en tradition att vi ska se Rudolf med den röda mulen antingen dagen innan julafton eller under julaftonsförmiddagen. Vi har den på VHS och eftersom den har ett par år på nacken börjar det även märkas på bildkvalitén, fast det har sin charm.

Att filmen i sig har ett par år på nacken syns även i animationerna som inte direkt är några mästerverk. Stundtals kan den även bjuda på lite småfniss. Även ljudeffekterna märker den som rätt gammal och vi brukar kunna skratta åt dem.

Men det är en mysig film med ett typiskt jultema inom film: Nordpolen hotas av ondskefulla krafter och en udda figur måste rädda julen. Då är nog Rudolf med den röda mulen den enda filmen med denna intrig som inte står mig upp till halsen, utan snarare tycker jag att den är underhållande och charmig.

Kanske är det inte den mest originella av filmer, men Rudolf med den röda mulen ger definitivt julkänsla och har hög mysfaktor.

Mulan: Gammal kär favorit

Mulan 1

Betyg: ☆☆☆☆☆
Regissör: Tony Bancroft, Barry Cook
Skådespelare: Divina Sarkany, Göran Rudbo, Papa Dee, Mikael Persbrandt
Produktionsår: 1998
Längd: 84 minuter

Finns till exempel på CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Från Ginza: ”Legenden om den tappra och modiga flickan Mulan tar sin början då de fruktade hunnerna hotar att anfalla Kina. Den kinesiske kejsaren kallar in alla män till armén – även Mulans gamle och sjuke pappa. För att skona honom klär Mulan ut sig till man och tar hans plats som soldat, väl medveten om att det kan kosta henne livet om hon blir upptäckt.”

Kommentarer

Som barn älskade jag inte helt otippat Disneyfilmer. Med åldern har faktiskt inte denna förälskelse minskat, utan jag ser ofta mina gamla favoriter med samma förtjusning som jag gjorde då (även om jag börjar kunna dem utantill). Mulan är en sådan favorit som har en särskilt plats i mitt hjärta.

Mulan är en person som inte vill något hellre än att göra sin familj stolt. Även om detta innebär att hon ska iklädda sig en traditionell, feminin roll som inte passar hennes personlighetstyp. Jag tror det är något som många kan känna igen sig i: att försöka passa in i en roll för att få acceptans och göra någon stolt, men att det egentligen är en roll som skaver illa. Knappast någon som ser filmen vill se Mulan som en behagfull och elegant dam, utan som den intelligenta, starka och självständiga person hon faktiskt är.

Det är också ett uppfriskande porträtt av könsöverskridande. Filmen berör att det inte räcker för Mulan med att klippa av sig håret och klä sig i manskläder för att passera som man, utan hon måste lära sig gå och tala så som det förväntas att en man gör i denna kulturella kontext. Hon måste även binda brösten.

Dock är det märkligt hur det bara är Mulans könsöverskridande beteende som är tillåtet. Filmen mest irriterande karaktär är troligtvis byråkraten Chi Fu. Han besitter ett flertal feminina attribut och dessa ska förlöjligas eftersom han är man. Detta är en märklig paradox i filmen.

Det känns också befriande att det för en gångs skull blir prinsessan som är tvungen att rädda prinsen. Och inte bara prinsen – utan hela riket. Dessutom slutar det inte med kyrkklockor och bröllop, även om det finns en antydan om att det inte ligger långt bortom horisonten.

Animationerna följer till viss del kinesisk tradition inom konst. Proportionerna på Mulans stridshäst är som tagna från en häststatyett från Tangdynastin. Även miljöerna känns som om de har omsorgsfullt tecknats med kinesiska målningars miljöskildringar som förgrund. De fantastiska miljöerna inkluderar körsbärsträden i Mulans trädgård, vidsträcktheten av den kinesiska muren och kylan uppe i bergen. Också färgpaletten är inspirerad av den kinesiska konsten med sina plommonaktiga blå nyanser, nyanser av grönt och rosa. Mulan är en av de Disneyfilmer som jag tycker är vackrast tecknad.

Musiken i Mulan är kanske inte den starkaste Disneymusiken, men ”En spegelbild” är väldigt vacker. Och jag kan inte hjälpa att jag gnolar låtar som ”Det skall nog bli män av er nu” och ”En tjej värd att kämpa för”. Jag blir lite peppad av den första av de två sistnämnda.

Mulan är en gammal favorit som jag har sett otaliga gånger och som jag troligen inte kommer att tröttna på i första taget.

Howl: Intressant och snyggt uppbyggd

howlBetyg: ☆☆☆☆
Regissör: Rob Epstein, Jeffrey Friedman
Skådespelare: James Franco, Jon Park, Mary-Louise Parker, Aaron Tveit
Produktionsår: 2010
Längd: 84 minuter

Finns till exempel hos CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Howl är berättelsen om poeten Allen Ginsbergs liv och kontroverserna kring rättegången om hans provokativa mästerverk. Filmen är uppdelat i en livsskildring, händelserna kring rättegången, en fiktiv intervju samt en animerad tolkning av innehållet i dikten Howl.

Kommentarer

På något sätt hade jag förväntat mig att Howl ändå skulle handla mer om Allen Ginsbergs liv än vad den gjorde, men det känns snarare som en dokumentär om dikten. Filmen byggs upp av tre olika berättartekniker: den ena som ett drama där vi får se obscenitetsrättegången, en del som är uppbyggd som en dokumentär där en person intervjuar Ginsberg och allt detta interpunkteras med att James Franco (som Ginsberg) deklamerar dikten i fråga.

Deklamationen av Howl åtföljs av hallucinatoriska animationer. Dessa är ett försök att illustrera dikten och tolka den. Det har en nästan hypnotisk effekt på mig. Det är under dessa passager som jag har svårt att se bort från tv-apparaten och knappt kan blinka. Tidigare har jag haft svårt för dikten, men under denna filmatisering börjar jag se dess storhet. Hur den byggs på och på tills den är som en tidvattenvåg som rusar in över mig, omöjlig att ignorera och rytmisk på ett sätt som jag aldrig har uppfattat den tidigare.

Kanske beror det på att jag i filmen får höra Ginsberg tala om dikten och hur det kom sig att han skrev den. Detta är som jag förstår det baserat på saker som Ginsberg har sagt. Men att få höra om inspirationen och tankarna bakom vissa rader var väldigt intressant.

Även obscenitetsrättegången skildras på ett intressant vis, även om jag inte är så förtjust i Jon Parks skådespeleri. Det blir snudd på komiskt att höra hur vissa av dessa litteraturvetare snor in sig i sina egna reflektioner och faller på detta.

Men det kräver en del koncentration av tittaren att se Howl. Okoncentration kan leda till att du missar viktiga tongångar och övergångar i berättelsen som förstör det snygga sambandet mellan de olika tre berättarformerna. Även om det är en film som kräver mitt fulla fokus, så tycker jag att det är värt det. Det är inte som om jag någonsin tappar intresset, utan jag är djupt fascinerad av dessa händelser.

En stor anledning till att jag ville se Howl var för att Aaron Tveit är med i den. Han har en liten roll som Ginsbergs älskare Peter och säger inte ett enda ord. Men det är scenerna mellan Tveit och James Franco, när de på ett övertygande sätt spelar ett djupt och ömsint förälskat par, som dröjer sig kvar hos mig särskilt.

Howl är en film som är både intressant och snyggt uppbyggd. Jag tyckte väldigt bra om den.

Catching Fire: En mer än värdig uppföljare

catching fire

Betyg: ☆☆☆☆☆
Regissör: Francis Lawrence
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Donald Sutherland, Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Willow Shields, Woody Harrelson, Lenny Kravitz, Sam Claflin
Produktionsår: 2013
Längd: 146 minuter

Kommer att finnas hos till exempel på CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Efter vinsten i Hungerspelen skulle allt vara över. Rikedomar skulle ösas över Distrikt 12 i allmänhet och Katniss familj i synnerhet, men allting är inte över. Huvudstaden är inte nöjd med hennes växande ryktbarhet. Prestationerna på arenan har gjutit mod i rebellstyrkorna och ju starkare upproret växer sig, desto större blir riskerna för Katniss och alla de hon älskar. Varje val hon gör får ödesdigra konsekvenser. Och det är då huvudstaden blottar sin slutgiltiga fälla…

Kommentarer

Andra boken är min favorit i hela trilogin, vilket gjorde att förväntningarna på filmen var skyhöga. Då är rädslan för att bli besviken minst lika hög, det ökar exponentiellt med förväntningarna. Men jag hade inte behövt vara rädd. Snarare tycker jag att Catching Fire vidare överträffar den tidigare filmen. Allting har blivit tajtare och snyggare filmatiserat och ett snyggare flyt har uppstått i berättandet.

Catching Fire tar vid en tid efter där den första filmen slutade. Katniss och Peeta är tillbaka i distrikt 12 och spelen borde vara över. Men det är de inte. Katniss plågas av minnen av vad som hände inne på arenan. Jennifer Lawrence lyckas övertygande skildra den posttraumatiska stress som Katniss lider av i eftersviterna. Hon lyckas även förmedla den förkrossande insikten att det inte är över, inte på riktigt, på ett sätt som får mig att tappa andan.

En sak som jag gillar särskilt med filmerna är att vi bjuds in bakom scenen. Vi får se hur president Snow planerar och manipulerar. I Catching Fire kan jag dock ha invändningar mot att Snow framställs som så väldigt tillitsfull och öppen för manipulation. Av vad vi har fått veta om honom tidigare känns det inte som en realistisk karaktärsutveckling.

Men de har verkligen lyckats skildra stämningen i Hungerspelsvärlden. Hur mäktig Snow och Huvudstaden är, hur svaga distrikten kan verka i jämförelse, men även hur mäktigt hoppet är och jag får rysningar av hur de inte längre är villiga att ta det Huvudstaden påtvingar dem. Upproren är drabbande i sig, men det är en graffiti som lyder ”the odds are never in our favour” som särskilt drabbar mig och gör munnen snustorr.

I Catching Fire introduceras två av mina favoritkaraktärer i trilogin: Johanna Mason och Finnick Odair. Sådant är alltid nervöst. Men jag blir inte besviken. Åtminstone inte helt och hållet. Sam Claflin är kanske inte min Finnick, men han gör ett fantastiskt jobb och har verkligen en helt fantastisk mimik. Han kan förhoppningsvis förmedla det djup som finns i Finnick.

Desto mer besviken blir jag på den förändring Johanna har genomgått fram till vita duken. I böckerna är hon arg, visst, men hon är också smart. Fruktansvärt smart. Hon vet precis hur hon ska manipulera Huvudstaden. Därför är det underligt hur hon i filmen har förvandlats till en labil person som rasar och svär utan spår av den beräknande intelligens hon besitter i böckerna. Dessa invändningar till trots, så gillar jag Jena Malone. Hon gör det bästa med det hon har och hon har fin kemi med både Sam Claflin och Jennifer Lawrence.

Catching Fire är en värdig uppföljare som gör att jag tappar andan flera gånger och sitter som på nålar genom större delen av filmen. Efter det där slutet är det svårt att se hur det ska vara möjligt att ge sig till tåls ett år för att få se nästa del på vita duken!

Andra som har bloggat om Catching Fire

23 minuter; Bokhora; Eli läser och skriver; Nilmas bokhylla; romeoandjuliet

Andra filmer i serien

The Hunger Games (recension)

Catching Fire

Mockingjay, part 1 (recension)

Mockingjay, part 2 (recension)

Harry Potter och Dödsrelikerna Del 2

Harry Potter och Dödsrelikerna del 2

Denna recension innehåller spoilers.

Betyg: ☆☆☆☆☆
Regissör: David Yates
Skådespelare: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint
Produktionsår: 2011
Längd: 130 minuter

Finns till exempel på CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Den ödesmättade uppgörelsen mellan de goda och onda krafterna i magins värld är nu här. Allt som de har varit med om har lett fram till detta ögonblick. Ondskan finns överallt och ingen går säker. Men det kan bli Harry Potter som måste göra den största uppoffringen när han en sista gång ställs mot lord Voldemort. Slutet är här.

Kommentarer

Harry Potter och Dödsrelikerna Del 2 tar vid där den andra filmen slutade. Ännu en förlust, men Harry och hans vänner har inte tid att sörja. Horrokruxerna måste hittas och förgöras. Filmen slätar över den komplicerade relationen mellan svartalver och trollkarler, vilket är kanske både helt rätt och lite trist. Rätt därför att det är komplicerat att bygga upp på film. Trist därför att det gör att filmen mister en del av trollkarlsvärldens komplexitet.

Den dämpade, grå färgskalan fortsätter genom andra filmen. Detta förtydligar att karaktärerna har vuxit: de är inte längre barn, utan de är vuxna med en fruktansvärt tung uppgift framför sig. Harry Potter och Dödsrelikerna Del 2 är väldigt vuxen i tonen. Den skyggar inte tillbaka för de tuffa ögonblicken.

Det finns ögonblick i Harry Potter och Dödsrelikerna Del 2 som är så starka att jag inte bara gråter en gång under filmen. Vid ett tillfälle fulgråter jag till och med. Sitter och kramar en kudde och bara snyftar. Därför att det går inte att ha älskat den här världen som J. K. Rowlig har skapat under så lång tid som jag har gjort, utan att känna att den och de karaktärer som befolkar den har blivit en del av mig.

Vad jag inte uppskattar är att när jag fortfarande snyftar från ett ögonblick som jag har vetat ska komma, men som likväl golvar mig, bli jäktad förbi ögonblicket. Jag tror inte det bara är jag. Jag tror att många skulle ha velat ha ett andningshål. Bara ett litet ögonblick. Innan vi kastade oss tillbaka in i fördärvet.

Upplösningen är kanske inte lika starkt känsloladdad som i boken, men det är ändå ett starkt avslut. Det finns en hel del saker som de har missat poängen med. Som Voldemorts död. Poängen med att ha en kropp kvar efter att han är död är dels att visa att han bara var en människa, dels att när han försvann första gången så saknades kroppen. En kropp ger ett avslut. Det bevisar att han är borta. Det bevisar att den här gången så kommer han inte tillbaka. Och det är en ganska viktig poäng att missa, att slösa bort på en ”häftig” dödsscen som jag för övrigt tyckte var rätt löjlig och meningslös.

På tal om löjligt… I boken tillhör jag den ganska lilla skara som tycker om epilogen. Däremot i filmen är det löjligt sentimentalt och står mig upp i halsen. Plus att deras idé att klä dem som vuxna är att klä dem gubbigt och tantigt.

Harry Potter och Dödsrelikerna Del 2 är ett tydligt lyft från den förra filmen och ett starkt, värdigt avslut på denna serie.

Harry Potter och Dödsrelikerna Del 1

Harry Potter och Dödsrelikerna del 1

Denna recension innehåller troligtvis spoilers från boken Harry Potter och Dödsrelikerna.

Betyg: ☆☆☆
Regissör: David Yates
Skådespelare: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint
Produktionsår: 2010
Längd: 146 minuter

Finns till exempel på CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Mörkret sänker sig över trollkarlsvärlden. Voldemort växer sig allt starkare. Till sist bryter kriget ut och trollkarlsvärlden blir en allt farligare plats. Harry, Ron och Hermione bestämmer sig för att avsluta det som Dumbledore har påbörjat och förgöra hemligheten bakom Voldemorts odödlighet: horrokruxerna. De har bara varandra att lita på och befinner sig på flykt. Dödsätarna jagar Harry och har order om att föra honom levande till Voldemort.

Kommentarer

Med tanke på hur inbitet Harry Potter-fan jag är och har varit under många år, kan det te sig konstigt att jag faktiskt inte hade sett de sista filmerna. Kanske beror det på att när jag väl har sett filmerna, då är det verkligen slut. Inget mer Harry Potter. Jag har nog inte riktigt känt mig redo för den insikten förrän nu. Men nu ska jag se filmerna.

Det som stör mig med filmerna är att de är så fruktansvärt actionfokuserade. Det blir snudd på lite löjligt, tycker jag, när dödsätare jagar Harry och Hagrid på den flygande motorcykeln, bara det att de kör den på marken i mugglartrafiken med en del komiska konsekvenser. Stundtals blir det alldeles för mycket.

Fokus på spänning och action gör att viktiga scener klipps bort. Jag saknar scenen där Petunia och Harry verkligen pratar med varandra för första gången. Ännu mer scenen där Dudley och Harry kommer till samförstånd. Små ljusglimtar om att det kanske går att bygga vidare på detta. Andra sätt som fokus på action i mitt tycke förstör är när karaktärer dör, utan att vi ges en sekund att känna det. Att sörja dem.

Jag upplever också att om du inte har läst boken, så kommer du få väldigt svårt att hänga med i Harry Potter och Dödsrelikerna Del 1. Det känns som om de missar att förklara saker, såsom hur det kommer sig att dödsätarna kan spåra dem och så vidare. Jag såg filmen i grupp där en person inte hade läst boken och hon blev lätt förvirrad. Om du ska filmatisera en bok ska filmen kunna stå på egna ben så att de som inte har läst boken kan hänga med i handlingen.

Karaktärerna växer märkbart under filmens lopp. Det känns som om de sakta men säkert håller på att bli vuxna, och Radcliffe, Watson och Grint gestaltar det väldigt bra. Jag är imponerad över hur trovärdiga slitningarna mellan dem är, samtidigt som det faller naturligt att de ska återföreas och försonas. Vänskapen som skildras på skärmen är sådan som jag avundas.

Huvudrollsinnehavarna gör en lika bra insats som vanligt i Harry Potter och Dödsrelikerna Del 1, som är en bra film även om jag upplever den som något rörigt uppbyggd. Jag vill se del 2 nu!

Thor The Dark World

thor the dark world

Betyg: ☆☆☆☆
Regissör: Alan Taylor
Skådespelare: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Tom Hiddleston
Produktionsår: 2013
Längd: 112 minuter

Handling

Innan universums uppkomst fanns det bara mörker, och det var så svartalferna ville ha det. När ljuset kom, ville deras ledare Malekith använda etern för att slunga världen in i ett evigt mörker. Men han besegrades och etern troddes vara försvunnen. Tills nu. När doktor Jane Foster snubblar över något som borde förblivit kvar i glömskan, kan Thor återvända till jorden och återförenas med henne. De ställs nu inför den mäktigaste fiende som Asgard och jorden någonsin har skådat.

Kommentarer

Innan jag gick in i den där biosalongen visste jag inte riktigt vad jag hade för förväntningar på Thor The Dark World. När jag kommer ut är det med en stark känsla av glädje och vilja att se om filmen. Ändå kan jag inte påstå att filmen är lika bra som ettan, även om den är väldigt ojämn. Det finns ändå en hel del saker som jag tycker är bättre än i första filmen.

Det som är sämst är att det saknas bakgrund till själva konflikten i filmen. Saken är den att konflikten mellan svartalferna och asarna upplever jag är lite underutvecklad. Evigt mörker, bla bla bla, men varför är detta eviga mörker så viktigt för dem? Vad är egentligen etern? Just bristen på motivation gör att det aldrig skapas någon nervpirrande spänning i konflikten. Stundtals känns det också som om de glömmer bort svartalferna helt och hållet.

Vad som är bäst det som sker kring konflikten. Att Fandral, Hogun, Volstagg och Sif börjar visa en gnutta på sina personligheter. Att Darcy får större utrymme. Utvecklandet av bakgrundskaraktärerna. Det är de kvinnliga karaktärerna som riktigt skiner i Thor The Dark World. Frigga får en riktig personlighet och som jag älskar den. Likaså framträder Sif och Darcy som tydligare individer, även om de inte får lika stor roll. Det som är lite störande är den romantiska subploten som de kastar in åt Darcy. Janes kompetens får komma till ytan. De har också tagit tillvara på kemin mellan alla medlemmar i ensemblen, särskilt den mellan Hiddleston och Hemsworth.

Thor The Dark World vinner också mycket på sin humor. Darcys sarkastiska one-liners är helt underbara. Faktumet att Loki och Thor gnabbas som bröder gör i största allmänhet är också underbart. Humorn finns även i hur de har valt att göra Erik Selvigs konsekvenser av upplevelserna i The Avengers tragikomiska är också en stor källa till skratt.

Det är en film som jag har skrattat till, det är en film som jag har gråtit till. Är Thor The Dark World lika bra som ettan? I vissa fall är den sämre, i vissa fall är den bättre. Det är ändå en film som jag med stor behållning kommer kunna se om ett par gånger till.