The Black Pharao av Christian Jacq

Betyg: ☆
Författare: Christian Jacq
Originaltitel: Le pharaon noir
Översättare: Sue Dyson
Förlag: Pocket Books (2000)
Antal sidor: 344 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Handling

Tefnakt är en libysk prins med en ambition: att Egyptens två riken återigen ska ligga under samma styre. Den nubiske faraon har gömt sig undan i sin huvudstad Napata och ägnar sig åt religiösa spörsmål. Men när Tefnakt inleder sin erövring, vaknar farao Piankhy till liv. Hans högsta dröm är att gudarna återigen ska leva i ett enat Egypten. Men för att åstadkomma detta måste han ge sig i kamp med den ambitiöse prinsen…

Kommentarer

I början av 2000-talet var Christian Jacqs böcker väldigt populära, om jag minns rätt. I alla fall var han en författare som så fort det kom en ny bok så fanns det ett exemplar hemma hos oss. Min pappa och jag älskade böckerna om Ramses och vi fortsatte sedan med resten av Jacqs bibliografi. Jag minns ännu magin i att öppna en av hans böcker.

Jag hade därför förväntat mig en viss känsla av magi, men sällan har jag varit så uttråkad när jag läste en bok som när jag läste The Black Pharao. Inledningsvis byggs det upp en hel del spänning, etablerar premisserna för konflikten och introducerar alla karaktärer. Men spänningen försvinner helt och hållet. Det inledande löftet infrias inte alls. Istället blir det utdraget om planeringen av krigståg och försök att gissa sig till de andras planer. Städerna bara öppnar upp portarna för Piankhy. Jag gillar inte ens krigsskildringar, men jag kan inte köpa att en man rider upp till stadsportarna, säger ett par (inte ens särskilt väl valda) ord och som genom magi kapitulerar hela staden.

Det känns som om en ny karaktär introduceras i varje kapitel genom de inledande hundra sidorna. Efter ett tag blir det så att jag vet att jag har läst om karaktären tidigare, jag kan bara inte komma ihåg vem det är. Dessutom är alla karaktärer så platta. Det är vackra, intelligenta kvinnor med fantastisk förmåga till älskog och det är starka, virila män. Alla beskrivs, men ingen gestaltas.

Om jag drack alkohol, vilket jag nu inte gör, så skulle den här boken ha fått mig att uppfinna en ny dryckeslek. För varje gång Christian Jacq använder the Black Pharao eller någon variant för att beskriva Piankhy, ta en shot. Inom loppet av hundra sidor kommer du bli rätt full, om inte alkoholförgiftad, kan jag lova. Ett problem inom västerländsk kultur är att vi nästan alltid antar att en karaktär är ljushyad. Så när en karaktär inte är det, har en del författare en tendens till att gå till överdrift för att visa att hen inte är vit och beskriver hens hudfärg till död och förbannelse. Christian Jacq verkar känna sig manad till att hela tiden hålla på och påpeka att Piankhy är svart, vilket blir mindre lyckat.

Jag vet inte om det är så att jag har vuxit ifrån Christian Jacq eller om The Black Pharao bara är ett dåligt ägg bland de andra, men det här är en bok jag bara väntade på att den skulle ta slut.