The Daylight Gate av Jeanette Winterson

Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Hammer (2012)
Antal sidor: 288 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Det är år 1612 och platsen är Pendle Hill, Lancashire, när den bygdens domare, Roger Nowell, avbryter ett mystiskt möte mellan tretton personer. Rör det sig om ett häxmöte? Sedan tidigare sitter två ökända Lancashirehäxor fängslade i väntan på rättegång. Av någon anledning försvarar den vackra och rika Alice Nutter dem och återfinns nu även bland de tretton som har samlats på Pendle Hill. Allt detta sker under kung Jacob den förstes styre, en protestantisk kung som med besatthet vill frigöra sitt kungarike från två enorma faror: häxkonst och katolicism.

The Daylight Gate har länge legat på önskelistan och det är obegripligt att den har blivit liggande så pass länge som den har blivit. När jag väl plockar upp den, fångas jag från den första sidan till den sista av en fascinerande skildring av en historisk händelse. Det är varken mål eller syfte att ge en helt hundraprocentig korrekt skildring av vad det var som hände i Lancashire, utan syftet är att berätta en historia som får oss att tänka och fundera kring häxrättegångarna.

Som Alice Nutter lyfter fram gång på gång i The Daylight Gate så är det oftast fattiga och utsatta människor som anklagas för häxeri. Människor som inte har mycket och som oftast inte har några medel att försvara sig mot sina anklagare. Människor som kanske i desperation vände sig till svartkonster och tror att de är häxor, därför att det är det enda sätt som de kan hävda en gnutta makt. Jeanette Winterson blandar även in en dimension av maktrelationen mellan män och kvinnor i denna tid: en mans ord är mer värt än en kvinnas, och en man kan göra vad helst han önskar med en kvinna som har anklagats för häxeri. Misstankarna som riktas mot Alice Nutter beror nästan enbart på att hon är en rik, självständig kvinna som klarar sig utan en man.

The Daylight Gate känns som om den skiljer sig från Wintersons övriga produktion. Språket är rakare, enklare, men fortfarande hanterat med den skicklighet som är utmärkande för henne. Surrealistiska inslag kommer inte förrän senare i boken och gör att jag som läsare undrar över vad som är verklighet. Är det magi, eller är det så att människorna så gärna vill tro det? Stundtals blir det mycket obehagligt, men de övernaturliga inslagen kan inte slå det skitiga och gemena i vad människor utsätter för varandra.

The Daylight Gate är en oroande och brutal berättelser som är olik Wintersons andra böcker, men samtidigt mycket bra.

Andra som har bloggat om The Daylight Gate

Beas bokhylla; Boktokig; Carolina läser…; Fiktiviteter; Hanneles bokparadis; Jennies boklista; Johannas deckarhörna; Med näsan i en bok…; Ugglan & boken