Bildkälla: Discshop.
Regissör: Phillip Noyce Manus: Michael Mitnick och Robert B. Weide Skådespelare: Brenton Thwaites, Jeff Bridges, Meryl Streep, Alexander Skarsgård Produktionsår: 2014 Längd: 97 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format Bluray | CDON, Discshop DVD | CDON, Discshop
På pappret tycks samhället Jonas (Brenton Thwaites) växer upp i vara perfekt. Det finns inga krig, ingen smärta, inget lidande, inga skillnader, men heller inga val. När Jonas blir sexton år är det dags för honom att ta sin plats i samhället och tilldelas ett yrke. Han väljs ut att lära från en äldre man vad sann smärta och njutning verkligen innebär.
Det kan inte ha varit lätt för The Giver att gå ut på biograferna samma år som Divergent. Två filmatiseringar av dystopiska böcker. Denna baserad på en bok av Lois Lowry. De är definitivt snarlika när ungdomarna står där för att få sina öden utstakade för sig. Till och med att stora skådespelare som Kate Winslet och Meryl Streep spelar viktiga ledarroller är likt.
Men det finns bitar av The Giver som jag tycker är starkare än den andra filmatiseringen. Allt inleds i svartvitt som en slags visualisering av det konforma samhälle som människorna lever i. Olikheterna har filats bort och människorna tycks vara nöjda med sin lott i livet. Men det finns ingen frihet, inga val, ingen sann skönhet. Kärlek är för dem något okänt.
Det finns ögonblick i The Giver som är så sanslöst vackra. Det är främst när Jonas möter The Giver (Jeff Bridges) och han får veta vad hans nya jobb är: att bevara de minnen som finns från världen innan undergången. Dessa minnen resulterar i riktigt starka scener. Som att för första gången se snö och susa nedför en backe i en kälke. Eller att se färger för första gången. Det är så vackert att jag kan gråta när färgerna återvänder.
Ju längre in i The Giver tittaren kommer desto mer står det klart att samhället inte är fullt så perfekt som det framställs. Obehagskänslan växer ju fler otäcka sidor av samhället som dyker upp. Det blir bara allt mörkare och Jonas ställs inför ett stort val. Om han har möjligheten att förändra världen, borde han inte ta den?
Men, det finns alltid ett men, det är inte vanligt att jag säger det, men det känns som om The Giver skulle ha behövt vara ungefär trettio minuter längre för att göra rättvisa åt slutet. De filosofiska frågor som väcks genom filmens lopp kulminerar i ett hoprafsat slut som saknar filmens tidigare emotionella tyngd.
The Giver har sina fantastiska stunder, men ett svagt slut gör att filmen tappar en aning.
Oj, den här tror jag minsann att jag har missat helt och hållet, både som bok och film.
Boken har väl ett par år på nacken och filmen hamnade nog i skuggan av Divergent. Men jag gillade den. Den är lite mer lågmäld och filosofisk, men väldigt skickligt gjord.
Pingback: Den utvalde av Lois Lowry - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson