The King in Yellow av Robert W. Chambers

Författare: Robert W. Chambers
Förlag: Createspace Independent Publishing (2014)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

På samma lista som jag hittade bland annat Sara Grans Come Closer, hittade jag The King in Yellow. En novellsamling av Robert W. Chambers som i ett flertal noveller återkommer till en pjäs med samma namn, som driver läsaren obönhörligt till vansinne. Det var inte en bok som jag hade hört talas om tidigare, men som jag genast blivit nyfiken på. Det visar sig att den har influerat bland annat H. P. Lovecraft. Chambers var i sin tur kraftigt influerad av Edgar Allan Poe.

De bästa novellerna är de första fyra som rör just The King in Yellow. I The Repairer of Reputation får vi stifta bekantskap med Mr Castaigne, en ung man som tillbringat några år på mentalsjukhus och som nu bidar sin tid för att ta sin rättmätiga plats. Givetvis har han läst pjäsen i fråga. Tonen påminner mycket om Edgar Allan Poe, tycker jag, men en berättare som förklarar för oss vad som lett fram till händelserna och det lite opålitliga i själva berättarväven. Jag gillade skarpt.

Ännu bättre är The Mask, som handlar om två konstnärer. Den ena, skulptören Boris, är gift med Geneviéve, som även Alec är kär i, men hon valde Boris. Boris har funnit en kemisk process som förvandlar levande ting till sten. En fascinerande sak om hur långt svartsjuka kan driva en människa, men med ett hoppfullt slut. Boris omnämns i den första novellen.

Därefter förs vi vidare till ytterligare en läsare av pjäsen, som befinner sig i en kyrka. I The Court of the Dragon blir den namnlöse berättaren alltmer övertygad om att organisten vill honom illa. En krypande otäck sak som kulminerar i ett öppet slut.

En vän till Alec och Boris, Jack, är huvudperson i The Yellow Sign. Vid samma kyrka som i föregående berättelse får han syn på en man som fyller honom av vämjelse. Samtidigt börjar hans modell och han själv drömmar märkliga drömmar om Jacks död. Det vilar en olycksbådande stämning över hela den här.

Bortsett från The Prophet’s Paradise, som innehåller fantasieggande element från The King in Yellow, lämnar Chambers därefter pjäsen åt sitt öde. I The Demoiselle D’Ys går en man vilse på heden och stöter på en ung kvinna i märkligt gammaldags dräkt. En tidsreseromans med tragiska undertoner som kanske också den i viss mån knyter an till pjäsen när jag tänker efter. Vissa karaktärsnamn förekommer i alla fall gemensamt.

I nästa sekvens får vi möta unga studenter som lever i Paris, en fattig och icke-glamorös tillvaro fylld med vackra flickor och vilsna, konstnärliga pojkar. Jag tycker om de novellerna med, men de förmår inte riktigt att leva upp till spänningen av de första fyra.

Det är synd att Robert W. Chambers inte är mer känd för den moderna läsaren, därför att The King in Yellow är ärligt talat riktigt bra.