The Language of Thorns av Leigh Bardugo

Omslagsbild The Language of Thorns

Författare: Leigh Bardugo

Illustratör: Sara Kipin

Förlag: Imprint (2017)

Antal sidor: 281 sidor

Recensionsexemplar: Nej.

I The Language of Thorns får läsaren möta sex sagor från Novyi Zem, Ravka, Kerch och Fjerda. Det innebär en resa till en värld där mörka avtal träffas i månskensljuset, hemsökta byar och hungriga skogar, talande bestar och pepparkaksgolem, där en ung sjöjungfrus röst kan frammana fruktansvärda stormar och där en flod må göra vad en förälskad pojke påbjuder men till ett fruktansvärt pris.

I The Language of Thorns har Leigh Bardugo hämtat sin inspiration från den sagoskatt som redan finns, men vridit det ett varv och gjort det till sin egen. Bardugo har alltid känt en viss besvikelse över de traditionella sagorna; en känsla att skurken kanske inte är den vi först trodde och att en vacker prins kärlek kanske inte är allt. Detta gör att läsaren ofta känner igen stommen till berättelsen, men Bardugo har lagt till en tvist som gör det svårt att förutse hur det ska sluta. Det här är mörkt, gripande och så vackert skrivet att det gör ont i mig. För mig som älskar sagor har de definitivt den känslan, den där tidlösa känslan av att vilja berätta en god historia samtidigt som det förmedlar en varning.

Mina favoriter är The Too-Clever Fox, som refereras i den första trilogin i referens till prins Nikolai, och When Water Sang Fire. I The Too-Clever Fox får vi möta en räv som är listig som få och blir den djuren vänder sig till när en jägare kommer till skogen, som dräper dem utan att synas och utan att någon hör hans offers skrik. Vändningen är helt fenomenal och ger rysningar.

When Water Sang Fire är en omarbetning av Hans Christian Andersens Den lilla sjöjungfrun. Sjöjungfrur frammanar magi med hjälp av sin sång och Ulla är den mest begåvade sångaren av dem alla, även om hon kommer från fattiga förhållanden. Hennes enda vän Signy och hon fångar prinsens uppmärksamhet, med katastrofala följder. Det här är mörkt, det är vackert och alldeles utsökt.

Jag kan ju inte recensera The Language of Thorns utan att nämna Sara Kipins illustrationer. De är slående. Art Deco-inspirerade förändras de gradvis när du bläddrar i boken, tills du når fram till ett helsideuppslag med illustration. Färgskalan går i blått och rött, och det hela är fantastiskt vackert.

The Language of Thorns är en sådan där bok där illustrationer och text gifter sig perfekt, och skapar en så otroligt vacker läsupplevelse.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på The Language of Thorns av Leigh Bardugo

  1. Jenny H skriver:

    Låter absolut som en bok för mig! Tack för tipset och recensionen; boken flög genast upp på min önskelista. Jag har bara läst Grisha-trilogin än så länge, men den gav ju verkligen mersmak. Älskar sagor och återberättade eller udda sagor med annorlunda vändningar.

  2. Pingback: Sammanfattning av bokåret 2019 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.