The Skin I Live In

Originaltitel: La piel que habito
Regissör: Pedro Almodóvar
Manus: Pedro Almodóvar
Skådespelare: Antonio Banderas, Elena 
Anaya, Marisa Paredes, Jan Cornet
Produktionsår: 2011
Längd: 115 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika 
format (import)
Bluray | Discshop
DVD | Discshop

Professor Roberto Ledgard är en framstående plastikkirurg, som plågas av att ha förlorat sin fru och dotter. Det har gjort honom besatt av att skapa en ny, syntetisk hud som ska kunna stå emot det mesta. Inlåst i sitt hus har han den unga och mystiska Vera, en kvinna som tycks vara nyckeln till hans framgång. När en främling bryter sig in i huset och angriper Vera kommer hemligheter upp till ytan. Det visar sig att alla bär på ett mörker och att det mycket väl kan orsaka deras undergång.

Pedro Almodóvar är en spansk regissör av vilken en kan vänta sig märkliga och surrealistiska filmer. Ofta levererade med klara färger, snygg foto och vältajmad musik. I The Skin I Live In får vi möta en kylig, distanserad Antonio Banderas som är besatt av hud. Ett budskap som hamras in av det visuella: stora tavlor i olika stil med nakna kvinnokroppar, men som pricket över i:et är det Vera på storskärm där professorn ständigt kan betrakta henne. Elena Anaya har inte mycket att göra annat än att se storögd ut och figurera i olika tillstånd av nakenhet.

Objektifikationen av kvinnokroppen och det sexuella våldet som kvinnor utsätts för präglar inledningen av The Skin I Live In, men det är något som känns fel. Ett sidospår med en halvbror som utsätter Vera för ett övergrepp bidrar till känslan av spretighet och känns inte som om den hör till, trots försök att fungera som en katalysator för den senare halvan av filmen. Det är nämligen en film som kämpar med sin identitet, att inte riktigt veta vad den vill. Är det en skräckfilm om en oetisk doktor som experimenterar på sin fånge? Nähej, han försöker visst rekonstruera sin döda fru. Nähej, det är visst ett hämnddrama. Ingen av bitarna glider sömlöst i varandra, utan känns bara lösryckt.

Det är när The Skin I Live In bestämmer sig för att ja, det här är ett hämnddrama, som den blir verkligt bra. Och verkligt obehaglig. Genom återblickar från professorn och Vera får vi veta vad som har lett fram till att de lever tillsammans. Det är oväntat diaboliskt. Och synd att jag inte skriva mer än så, utan att förstöra vändningen för folk, därför att Jan Cornet är verkligen lysande. Jag skulle vilja diskutera hans prestation i detalj, men det går inte. Annat än att det gav mig rysningar och att han drog med mig ned i hopplösheten.

The Skin I Live In är fruktansvärt spretig, men den senare halvan av filmen är så brutalt bra. En film som höll mig vaken en hel natt därför att jag var tvungen att fundera över den.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på The Skin I Live In

  1. Pingback: Tarantula av Thierry Jonquet - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.