Temat på Kulturkollo är denna vecka passion. Därmed handlar även veckans utmaning om detta och så här skriver Helena om den:
Veckans utmaning är enkel – jag vill helt enkelt att du berättar om din passion vara vad den vara må (bakning, böcker, film, gummistövlar, fallskärmshoppning, bokmärken, knappsamling, skrivmaskiner…). Det behöver naturligtvis inte vara en pågående passion utan kanske något du ägnade all din tid åt som tioåring eller något du tror att du kommer snöa in på som pensionär.
Liksom Helena är jag en sådan person som lätt grips av passion. Fastnar jag för en tv-serie så nördar jag ned mig i allt kring det: läser fanfics, läser artiklar, börjar följa skådespelarna på sociala medier och så vidare. Jag har lätt för att bli entusiastisk över saker, helt enkelt.
Men idag tänkte jag skriva om en idag slumrande passion:
Jag har alltid älskat berättelser. När jag kom på att jag kunde skapa min egna så satt jag fullständigt fast. Först berättade jag sagor för mina kamrater eller fantiserade ihop omsorgsfullt detaljerade lekar. Fantasin visste inga gränser. När jag lärde mig skriva blev kärleken till det skrivna ordet ett faktum.
Från tio års ålder och fram tills 2013 skrev jag i princip varje dag. Ark efter ark med papper fylldes. Datafilerna ligger på hög. De måste röra sig om miljontals ord och hundratals berättelser och karaktärer. Alla som har fötts ur min fantasi, som jag har älskat och fortfarande bär med mig.
Ovan är en bild på mappen som innehåller en av mina mest genomarbetade romaner. Den är inne på sin fjärde version och där har det tagit stopp. Jag tycker om berättelsen och älskar karaktärerna, men jag kan inte arbeta på den. Det får mig att vilja spy. Jag blir kallsvettig bara jag tänker på att arbeta med den.
Faktum är att jag inte skriver lika mycket längre. Jag älskar det fortfarande när jag sätter mig ned och gör det, men jag behöver en paus. En tillfällig skilsmässa för att bena ur mina tankar kring skrivandet och vad jag vill åstadkomma med det. Så att jag på något sätt kan hitta tillbaka till passionen, som har försvunnit lite.
Det är väl vad som kallas process. Skriva, skriva lite till, skriva om lite och sedan skriva igen. Fast det är knappast konstigt att en tröttar. Jag hoppas att du hittar tillbaka om du vill.
Att tröttna tror jag är normalt, men att bli kallsvettig av ångest och illamående? Där tror jag något har gått snett.
Ibland behöver man ta en paus när man blir alltför uppslukad av det man håller på med, det är så det är just nu med mig och min passion.
Jag måste nog försöka göra en riktig paus. Låta bli att skriva skönlitterärt på ett par månader.
att skriva är avkopplande och lärorikt
Amen 🙂
Känner helt och hållet igen det där också, passionen för skrivandet som ett sätt att uttrycka sig, men också att den falnar lite och man behöver ta ett tag tillbaka i hopp om att passionen ska flamma upp. Jag har också skrivit mycket i många år och har en roman som nog egentligen vill bli klar men som jag inte längre hittar energin att ta mig an. Jag hoppas också på att passionen ska väckas igen för jag saknar att skriva och skapa på det sättet. Hoppas din paus leder till stordåd längre fram, lycka till med skrivandet!
Tack 🙂 Jag önskar dig detsamma!
Hoppas verkligen att du hittar tillbaka till din passion igen 🙂
Tack 🙂