Författare: Gareth P. Jones Originaltitel: The Thornthwaite Inheritance Översättare: Carla Wiberg Förlag: Bonnier Carlsen (2010) Antal sidor: 335 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Lorelli och Ovid Thornthwaite är inte som de flesta andra trettonåringar. De bor i en stor och kuslig herrgård, blir hemundervisade och är arvtagare till en enorm förmögenhet. Men det som gör dem är verkligt ovanliga är att de inte kan sluta försöka döda varandra! På deras trettonårsdag föreslår dock Ovid en vapenvila. För en gångs skull är tvillingarna fullständigt överens – ändå fortsätter de raffinerade mordförsöken!
Under en period var det flera bokbloggare som skrev om Tvillingarna Thornthwaites testamente. Det snygga omslaget och speciella handlingen gör ju boken särskilt lockande, så när jag hittade boken på Myrorna fick den självfallet följa med mig hem.
Tvillingarna Thornthwaites testamente är lite som om Familjen Addams möter Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Åtminstone verkar det som om Gareth P. Jones vinnlägger sig om att ha lite av den tonen, vilket skapar ett mörkt och absurt äventyr som dock inte riktigt tar ut svängarna utan istället tar den snälla vägen. Ett annat sätt att beskriva det är som en blandning mellan mörk humor och pusseldeckare.
Dessvärre blir jag lite besviken på Tvillingarna Thornthwaites testamente. Jag listar tidigt ut hur det hela ligger till och blir i närmast irriterad över att tvillingarna själva inte fattar det. När upplösningen kommer är det på ett klassiskt Agatha Christie-vis med alla samlade i ett rum när det stora avslöjandet kommer, men tyvärr blir det ett antiklimax.
Tvillingarna Thornthwaites testamente är ett udda och humoristiskt mysterium som tyvärr är lite väl förutsägbart.
Vilket läckert omslag! Illustrationerna och färgerna, och den dova tonen. Så snyggt. När du beskriver boken låter det först som en bok helt i min smak, men nu har jag läst flera medelbra böcker på raken, så jag tror att jag håller mig till min planerade boktrave tills vidare 😉
Vad är det förresten som hänt hos många bloggare som skippar det slutliga betyget/omdömet, vet du? Utan betyget låter det som alla böcker är antingen bra eller väldigt bra. Undrar om det är någon slags rädsla att inte få fler böcker från förlaget om man varit för hård i betygssättningen?
Jag blev, som sagt, lite besviken. Det känns som om det hade kunnat bli så mycket bättre än det var.
Vet inte riktigt. Det här med att sätta betyg är ju under ständig debatt. En text blir ju mer nyanserad, medan en siffra blir hård. Ibland kan ju texten och betyget också stå i kontrast med varandra, vet jag, eftersom jag fick en kommentar om det på en recension där jag var hård mot boken trots att betyget var en 3:a.
Pingback: Kaosutmaning 2017 - C.R.M. Nilsson