Författare: Shirley Jackson
Originaltitel: We Have Always Lived in the Castle
Översättare: Torkel Franzén
Förlag: Mima (2017)
Antal sidor: 175 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Familjen Blackwood bestod en gång i tiden av sju medlemmar. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Äldsta systern Constance var den som lagat maten och den enda som undvek sockret till bären. Det gjorde henne till huvudmisstänkt för morden på sina föräldrar, sin bror och sin faster. Hon frikändes, men är dömd i byns ögon och lämnar aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar. Hon bor tillsammans med farbror Julian, som åt av giftet med överlevde, och sin lillasyster Merricat. Constance tar hand om den numera rullstolsburne Julian, som maniskt skriver på sina memoarer. Merricat, som inte kom till bords den kvällen för att hon varit olydig och därför skickades till sängs utan mat, är numera arton år och den som berättar historien. Hon gör allt för att skydda sin storasyster. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.
Jag har länge velat läsa Shirley Jackson länge. När två av hennes böcker kom på bokrean i år var jag tvungen att slå till och den av dem som jag har varit mest nyfiken på är Vi har alltid bott på slottet. En atmosfärisk bok med udda karaktärer, vars dynamik med varandra och sin omvärld är mycket av det som skapar spänningen i boken. Huset är sin egna lilla värld, fylld av ”magi” och hemligheter, som bygger upp en krypande stämning. Mycket lämnas osagt mellan raderna. Det är upp till läsaren att tolka och försöka förstå vad det är som har drivit karaktärerna till där de befinner sig.
Ändå tycker jag inte att Vi har alltid bott på slottet är så otäck, utan snarare sorglig. Det finns ett stråk av vemod genom texten, särskilt i relationen mellan systrar, som griper tag i mig. I tragedins efterdyningar lever de efter en strikt rutin, och när den bryts av att Charles dyker upp så hotas den ömtåliga stabiliteten både inom familjen och inom Merricat.
Vi har alltid bott på slottet är skriven på ett förrädiskt enkelt vis, men dess olycksbådande stämning och udda karaktärer kommer leva kvar inom mig länge.
