Vicious: Säsong 1 och 2

Skapare: Gary Janetti och Mark Ravenhill
Skådespelare: Ian McKellen, Derek Jacobi, Frances de la Tour
Produktionsår: 2013-2015
Säsong: 1 och 2
Antal avsnitt: 12
Längd: 450 minuter

Freddie, en före detta och ganska inbilsk skådespelare, och Stuart, en man vars mor ännu inte vet att han är homosexuell, är ett äldre par som har levt tillsammans i 47 år. De delar ett hem i London, där de mest tillbringar tiden med att verbalt flå varandra levande och oroa sig för sin oerhört gamla hund Balthazar. När unge Ash flyttar in i deras byggnad dras han in i kretsen kring dem, där oerhört bitska kommentarer kan dölja en oerhört djup kärlek. Paret står ofta värd för sin väninna Violet, ung i sinnet och med ett sinne för torr humor.

Jag har bara sett enstaka avsnitt av Vicious på tv, men beställde hem de två säsongerna som finns under Prideveckan. Sedan fick jag veta att det kanske kunde bli lite mycket att se hela säsonger. Att det bara är roligt ett avsnitt då och då. Men jag håller inte med. Som jag har vridit mig av skratt (och ibland i plåga när det blir lite väl pinsamt.) Men ändå: jag avgudar Ian McKellen som Freddie och Derek Jacobi som Stuart. De har en fantastisk kemi och utsökt timing när de ofta levererar sina dödligt bitska kommentarer om varandra och andra.

Inledningsvis är Vicious uppbyggt lite som ett kammardrama: det enda vi egentligen ser är Freddies och Stuarts vardagsrum till att börja med. Genom detta mustigt instängda rum vandrar ett antal färgstarka gestalter. Frances de la Tour gör ett underbart jobb som Violet, även om hennes sexuella trakasserier av Ash får mig att vrida mig i plåga. Alltså, sexuella trakasserier är inte roliga, inte ens när det är en äldre kvinna som utsätter en ung man för det.

Det som gör mig lite gramse med de utgåvor av Vicious som jag har är att jag går miste om julspecialen. Och det avsnitt som skrevs för att knyta ihop säcken när det stod klart att serien skulle läggas ned.

Om du vill ha en riktigt underhållande stund, då ska du titta på Vicious. Brittiska serier är svåra att slå, särskilt när du har en så briljant skådespelarensemble som du har här.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.