Vid hägerns skarpa skri av Lian Hearn

Denna recension innehåller troligen spoilers från tidigare delar av serien, men även spoilers för denna bok.

vid hägerns skarpa skri

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Lian Hearn
Originaltitel: The Harsh Cry of the Heron
Översättare: Anders Bellis
Serie: Sagan om klanen Otori, #4
Förlag: Bonnier Carlsen (2006)
Antal sidor: 641 sidor

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Fred har rådigt i De tre rikena under de sexton år som Takeo och Kaede har styrt dem. Folket är belåtet och Himlen tycks skina på dem. De har sina tre döttar: Shigeko, som är femton år och den som kommer att ärva hela riket; Maya och Miki, som är tvillingar. Shigeko håller på att utvecklas till en krigare med meditativa krafter och tvillingarna har ärvt sin fars övernaturliga krafter. Ett lönnmordsförsök på Kaede och flickorna avslöjar dock att ödets krafter slår ned på Takeo och de han älskar. Fiender från det förflutna sammansvärjer sig och alltmer börjar Takeos tankar uppehålla sig vid profetian. Profetian som säger att han enbart kommer att dö för sin egen sons hand.

Kommentarer

Jag fick, till min stora glädje, Vid hägerns skarpa skri som avslutningspresent när jag gick ut nionde klass. Under högstadiet hade jag läst de tidigare böckerna om klanen Otori med stor förtjusning och jag satte ivrigt igång med denna. Men gick bet. Jag kom bara halvvägs igenom när jag råkade bli spoilad för vad som skulle hända och inte kunde förmå mig att fortsätta. Ett andra försök gjorde att jag kom ungefär hundra sidor längre innan jag gav upp igen.

Sex år senare har jag läst ut den och jag tror att det som krävs är distans. Distans till de tidigare böckerna. Därför att när Under lysande måne slutar så har vi fått ett lyckligt slut, det slut som Hearn från början hade tänkt sig, troligen, innan hon lät sig övertalas att skriva en fjärde bok. Du behöver distans därför att denna bok praktiskt taget omkullkastar allting som hände innan.

Vid hägerns skarpa skri tar vid femton år efter händelserna i den tredje boken. Freden blomstrar i De tre rikena och Takeo och Kaede har tre döttrar. Jag gillar dem alla tre. De är fascinerande karaktärer. Dynamiken som de tillför Kaedes och Takeos förhållande blir intressant, likaså dynamiken mellan de tre.

På ytan är första halvan av romanen väldigt stillsam och spänningen sjuder snarare mellan raderna. Krig hotar och det måste avvärjas till varje pris. Det blir mycket samtal om planer, råd och eventuella utgånger. Men Hearn är så pass skicklig att hon kan suga in läsaren i denna planering och bara veta vad det är som händer.

Det kommer till en punkt när det stillsamma upphör och det bara är att kasta sig över kanten på en klippa. Det hisnar och hjärtat slår hastigt. Precis så spännande som jag minns de tidigare böckerna vara. Det är ett obönhörligt driv fram emot slutet, mot kulmen, och…

Och? Det är här Lian Hearn, i mitt tycke, drops the ball. Uppbyggnaden är mästerlig, men slutet bara rinner iväg i en serie missade möjligheter. Kaedes plötsliga transformation ter sig så märklig och out of character. Hennes djupa sorg beskrivs, men den förblir bara ytligt beskriven vilket gör hennes handlingar snudd på obegripliga för mig. Likaså Mayas plötsliga flykt tillbaka till kattanden kändes otillfredsställande skildrad. Det är som om Hearn inte längre vill skriva boken och slarvar genom slutet, vilket är synd. Det är bortslösad potential.

Ett av mina största problem med boken är det totala personlighetsombyte som Kaede har gjort mellan böckerna. Det ges ingen tillfredsställande förklaring till detta och hur hon har förändrats kan inte enbart skyllas på tidens tand. Som jag minns henne, skulle hon aldrig sky sina döttrar bara för att de är tvillingar. Hon är dessutom väldigt skarp och jag förstår inte varför hon skulle lyssna på en person som hon vet är ute efter att störta hennes make. Det är sådant som gör att jag har svårt att köpa slutet av boken.

Vid hägerns skarpa skri introducerar en del nya, intressanta karaktärer och är minst lika mästerligt skriven som de tidigare böckerna, men den är inte lika bra som den kunde ha varit.

Andra böcker i serien

Och himlens vida väv (prequel, läst, ej recenserad)

Över näktergalens golv  (läst, ej recenserad)

På kudde av gräs (läst, ej recenserad)

Under lysande måne (läst, ej recenserad)

Vid hägerns skarpa skri

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Vid hägerns skarpa skri av Lian Hearn

  1. Pingback: Månadsrapport: Juli 2013 » C.R.M. Nilsson

  2. Pingback: Hyllvärmare 2013 » C.R.M. Nilsson

  3. Pingback: Kaosutmaningen - C.R.M. Nilsson

  4. Lottens Bokblogg skriver:

    Dottern läser just nu och gillar Över näktergalens golv 🙂

  5. Mathias skriver:

    Superbra recension som helt fångar min egen upplevelse!

    Själv så läste jag böckerna om Otori något senare än skribenten, när jag var i 15-årsåldern vill jag minnas. Denna, fjärde boken, mindes jag knappt något av även om karaktärerna och delar av handlingen kom tillbaka och återupptäcktes under resans gång. Jag började läsa om dessa böcker för några månader sedan, och efter första boken så lyckades jag finna att en ”ny” bok har släppts, en prequel, som jag ännu inte alls läst och då kände jag att det var dags att läsa om rubbet 🙂

    Nej, jag är inte helt till övers med kap 49(typ)-slutet. Det avslutas för fort utan att fånga alla karaktärer. Jag fick känslan av att jag lagt alla mina pengar på en stor godispåse, men att det i själva verket bara var luft. Vad hände med Shizuka, ska hennes historia bara sluta där? Dör släktes gåvor helt ut eller lever de vidare genom Miki, Hisao, Jun, Shin och Mai mfl? Vad hände med familjen Terada? Hur gick det för främlingarna och systern och vad var egentligen hennes större roll i hela historien?
    Nej, detta var en swing and a miss, tråkigt nog.
    Läsvärd – Ja.
    Kommer jag läsa om i framtiden? – Förmodligen inte.

    /Mathias

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Jag kommer nog hoppa över Och himlens vida väv och Vid hägerns skarpa skri när jag läser om böckerna, och läsa de tre första som det ursprungligen var tänkt: en sammanhållen trilogi. Det är lite synd att Lian Hearn lät sig övertalas att skriva ytterligare böcker. De hänger inte ihop med de ursprungliga tre på ett övertygande vis.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.