Författare: Jennifer McMahon Originaltitel: The Winter People Översättning: Johan Nilsson Förlag: Bazar förlag (2015) Antal sidor: 345 sidor Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket! Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Sara Harrison Shea förlorar sitt enda barn. Sorgen driver henne till ytterligheter och inte långt senare hittas hon brutalt mördad. Sedan dess har det lilla samhället West Hall i Vermont plågats av mystiska försvinnanden. I nutid lever nittonåriga Ruthie tillsammans med sin mamma och yngre syster i Saras gamla hus. En morgon vaknar Ruthie upp och upptäcker att mamman är spårlöst försvunnen. I jakt på ledtrådar söker hon igenom sin mammas rum och hittar Saras dagbok…
När Jennifer McMahon fattar pennan förflyttas jag snabbt till West Hall. Ett litet, enslig samhälle där alla kanske inte känner varandra vid namn, men till utseende. Där snön faller tungt och snöskor är en nödvändig del av livet. Det är en miljö som är som gjord för kusligheter. Kylan och mörkret genomsyrar texten i Vinterfolket, och där borta, i skogen, lurar något.
Det är en krypande stämning i Vinterfolket. Skräcken kommer sakta, så sakta, in under huden på läsaren. Nutid varvas med dåtid, där dåtid skildras dels i Saras dagbok och dels från hennes mans och dotters synvinklar. Ju fler trådar som vävs samman desto mer obehag känner jag. Desto mer vill jag veta hur det hänger samman: hur det kommer sig att Sara dog och varför Ruthies mamma är försvunnen idag. Den har mig i ett järngrepp och sidorna svischar förbi.
Även om McMahon troligen har haft som syfte att skrämma läsaren med Vinterfolket så är det samtidigt en vacker och sorglig historia om kärlek. Om att inte riktigt kunna släppa taget, utan försöka gripa efter spillrorna av sin lycka och få den tillbaka oavsett vilket pris du får betala. Saras berättelse återspeglas av Katherines historia i nutid. Två mammor som har förlorat sina barn och som försöker få fotfäste i tillvaron igen. Båda ställs inför ett val och frågan är om de kommer att fatta samma beslut.
Det är hjärtskärande och det är vackert. Även om Vinterfolket kommer att dröja sig kvar som en skräckberättelse, så bär jag med mig relationerna och sorgen som skildras i den. Det finns en del sidospår jag hade kunnat vara utan (Candace), men helheten som sådan är väldigt stark.
Vinterfolket är en vacker spökhistoria i den allra kyligaste vintermiljö och den kryper sakta in under skinnet på läsaren. En berättelse som dröjer sig kvar.
Andra som har bloggat om Vinterfolket
Bokbabbel; Bokhyllan i pepparkakshuset; Det mörka tornet; Fiktiviteter; Lingonhjärta
Av naturliga skäl (som att jag snart ska läsa den själv) så läste jag inte något av vad du skrivit. Ville bara kolla betyget 🙂
Hoppas du kommer att gilla den 🙂
Jag ska nog önska den i julklapp
Gör du det 😉
Jättesugen på att läsa den här!
Kan rekommendera den 🙂
Jag är ju nyfiken på den här, men samtidigt så är det det där med skräck…
Det är mer av en thriller än en skräckbok. Däremot är det med en del övernaturliga inslag.
Pingback: Månadsrapport: Oktober 2015 - C.R.M. Nilsson
Jag har nyss läst ut den och detta lär bli en bok jag kommer ge bort i julklapp i år! =)
Det är definitivt en bok som en vill dela med sig av och få fler att upptäcka 🙂
Pingback: Vinter med Kulturkollo: Dag 24-29 - C.R.M. Nilsson