writing is a socially acceptable form of schizophrenia

writing is a socially acceptable form of schizophrenia

Efter att ha spenderat två veckor med min manliga huvudperson konstant tjattrande i örat på mig när jag försökt sova, är jag definitivt böjd att hålla med i detta påstående. Meningen jag just skrev är något som brukar få andra som skriver att rynka pannan i sympati. De som inte skriver brukar få en lite smått vaksam blick i ögonen, som om de letar efter den snabbaste flyktvägen bort från galningen.

Det brukar börja med att det dyker upp lite bilder och meningar från karaktärens synvinkel. Det är inte alltid det stämmer helt kronologisk, men då vänder och vrider jag på det tills jag får det att gå ihop sig. Jag går ofta igenom idéer minst tio gånger i huvudet innan jag skriver ned dem och då brukar jag oftast ha ett hum om hur jag ska formulera idén.

Nu har den manliga huvudpersonen i min roman ”pratat” med mig varje gång jag har försökt sova i två veckors tid, som sagt. Överraskande nog var det han som gav mig nyckeln till hur jag skulle knyta ihop säcken. Annars har han varit den minst samarbetsvilliga av alla karaktärer.

Igår skrev jag det sista kapitlet och epilogen. Hans röst tystnade genast i mitt huvud.

Jag saknar den nästan.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i skrivande och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.