Regissör: Roger Spottiswoode
Manus: Tim John
Originaltitel: A Street Cat Named Bob
Skådespelare: Luke Treadaway, Bob the Cat, Ruta Gedmintas
Produktionsår: 2016
Längd: 103 minuter
James har tappat kontrollen över sitt liv sedan föräldrarnas skilsmässa. Han har hamnat i ett allt djupare missbruk, som gör att han lever på Londons kalla gator. Men en socialarbetare ger honom en chans till. Därmed får han en träningslägenhet. Det är så han kommer att möta katten Bob. En skadad gatukatt som egentligen inte passar in i James mindre stabila liv, men som kommer hjälpa honom bort från gatan och till ett bättre liv.
Det är några år sedan jag läste boken A Street Cat Named Bob av James Bowen, men när filmen kom in på Netflix insåg jag att jag måste passa på att se den. Mina svaga minnen av boken gör att jag tror att filmen har Hollywoodifierats. Jag har inget minne av någon romans med en kvinna vars bror dött av sitt drogmissbruk, till exempel. Samt lite andra dramatiserande detaljer för att göra storyn mer ”lämplig” för film.
Boken var inget större mästerverk, vilket inte heller filmen A Street Cat Named Bob är. Men den är kompetent nog berättad. Den har snyggt foto, duktiga skådespelare och lyckas hålla liv i mitt intresse under hela dess spellängd. Luke Treadaway gör en riktigt bra tolkning som James. Att Anthony Head spelar hans pappa ger definitivt filmen plus i kanten. Än mer plus i kanten får filmen av att den riktiga Bob faktiskt medverkar i filmen.
A Street Cat Named Bob är en film du ser när du behöver något lite mer lättsamt. Den viker inte från allvaret i drogmissbruk, men går heller inte in på djupet av det utan glider lite på ytan. Mitt i allvaret finns det glimtar av humor. Och, så förstås, den värmande vänskapen mellan man och katt som visar på att våra husdjur faktiskt kan rädda våra liv.
Så, A Street Cat Named Bob är en snyggt berättad, mysig film som jag rekommenderar dig när du är lite trött och behöver muntras upp.
