Författare: Annika Taesler Förlag: Bookmark förlag (2016) Antal sidor: 306 sidor Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket! Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Vid 24 års ålder hoppar Annika Taesler av studierna för att ta drömjobbet på Strömsholm. Hårt slit väntar, men det innebär att få vara med hästar. En vinterdag rider hon ut på en av hästarna. När hon vaknar igen har hon legat medvetslös i ett par veckors tid. Hästen kom i sken och Annika åkte av. Hon bröt tre nackkotor och vaknar upp till en verklighet som helkroppsförlamad. Vägen tillbaka till livet blir tuff, men Annika lyckas acceptera ödet och ta makten över en kropp som helt slutat lyda.
Ända in i märgen är nog inte en bok jag skulle ha läst om inte Annika Taesler hade gästbloggat på Debutantbloggen. I sitt inlägg beskrev hon hur hon efter de första refuseringarna fick gå tillbaka till texten, börja fila på de dramaturgiska bågarna och börja se på sitt liv på ett litterärt vis. Något som verkligen har gett resultat. Detta är en av de mest välskrivna och spännande självbiografier som jag har läst.
Jag tycker det är så svårt att skriva om den här typen av böcker därför att det är så lätt att hänge sig åt floskler och eventuellt låta en aning nedlåtande också i förbifarten. I min text om Ända in i märgen vill jag försöka fjärma mig från hur vi normalt skriver om skador och funktionshinder, men det är ett så starkt dominerande kulturellt narrativ att det är så lätt att halka dit.
Men för att ta den största floskeln av alla: Ända in i märgen är en stark bok. Framförallt för att den är så rak och ärlig i sin skildring av de förändrade livsvillkor som Annika möter och hennes känslor inför dem. Det är inget förskönande, det är inte en bok som ska ”inspirera” andra människor till att vara tacksamma över sina liv, utan det är en skildring av Annikas verklighet och att livet faktiskt inte upphör för att du är skadad. Det fortsätter. Svårare än andra människors, men det är fortfarande ett liv som är lika mycket värt som alla andras och lika vanligt som alla andras.
En av de största svårigheterna ligger nämligen i hur samhället reducerar människan till sin skada. Ända in i märgen skriver aldrig riktigt läsaren på näsan, men det är tydligt att den har till syfte att ruska om och ge en tankeställare om förutfattade meningar kring skador och funktionshinder. Allt från sjukvårdspersonal som inte ser människan i rehabiliteringen och därför inte lyssnar, till hur människor blir så särskilt varsamma om Annika som om hon skulle gå sönder om minsta lilla sak hände. Såsom att hundarna sätter tassarna i knäet på henne. En kvävande, missriktad välvilja som bara skapar en stark utanförskapskänsla.
Jag vill använda ordet ”stark” för att sammanfatta Ända in i märgen. Därför att det kräver styrka att skriva så naket, utlämnande och ärligt om hur livet förändras och hur människors sätt att se en också ändras.
Läste också just det inlägget och kände att det här är en bok jag måste läsa.
Den är varmt rekommenderad 🙂
Tack för tipset. Ska verkligen kolla in denna och hennes inlägg på debutantbloggen.
Btw, jag taggade dig i en höstläsnings tag på min blogg 🙂
Den är varmt rekommenderad 🙂
Vad kul! Då ska jag kika in 🙂
Hm, nu blev jag sugen ändå på att läsa boken!
Den är varmt rekommenderad 🙂
Jag förstår vad du menar med att det är lätt att använda floskler när man skall skriva om människor som drabbats hårt. Samtidigt kanske de där flosklerna faktiskt har ett innehåll och inte alls är tomma fraser. Som stark, som jag, utan att ha läst den här boken än, tror är ett passande ord. Det kan kännas utnött, men det beskriver väl ganska bra känslan man får av boken, och då tycker jag att det är ok att använda det. Det här problemet med floskler tycker jag känns svårast när det är en riktigt läsvärd bok. Man vill få fram hur unik den är.
Jag måste verkligen läsa den här boken. Precis som jag tvingade mig att läsa Kristian Gidlunds bok I kroppen min, trots att det han drabbats av var så hemskt och jag egentligen mådde dåligt av att läsa boken. Jag tror att det är en vilja att försöka förstå hur vissa människor kan ha en sådan inneboende styrka, hur det kommer sig att de orkar när andra inte skulle göra det.
Tack för en inspirerande och tänkvärd recension!
För mig är floskler så utnötta fraser att de nästan har förlorat all mening. I värsta fall kan de nästan låta oärliga eftersom det är sådant som en tar till när situationen ”kräver” det. Men ”stark” stämmer väldigt bra in på den här boken. Likaså ”naken” och ”ärlig”, och jag hoppas att många läser den för att det kan få en att fundera kring sitt eget beteende och associationer kring funktionsnedsättningar. Människan blir inte sin skada, vilket samhället reducerar dem till. Jag kan bli arg så jag kokar när jag tänker på en del av de händelser som Annika berättar om, kring färdtjänst och kollektivtrafik.
Jag tycker absolut att du ska läsa den. Och tack för dina fina ord om recensionen – jag tyckte den var väldigt svår att få till och ville knappt posta den. Det blir ju så när det inte känns som om orden inte räcker till.
Pingback: Månadsrapport: September 2016 - C.R.M. Nilsson
Pingback: En viktig bok - C.R.M. Nilsson