Angel, säsong 5

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Joss Whedon och David Greenwalt
Skådespelare: David Boreanaz, James Marsters, Alexis Denisof, J. August Richards, Amy Acker, Andy Hallett, Mercedes McNab
Produktionsår: 2003-2004                
Säsong: 5
Antal avsnitt: 22
Längd: 1010 minuter

Angel och gänget har fått ta över styret över Wolfram and Harts filial i Los Angeles. På fiendeterritorium måste de försöka motstå korruption och kämpa den goda striden. När ett mystiskt paket dyker upp så återuppväcks Spike. De kan behöva ytterligare en allierad. När gamla fiender dyker upp står det snart klart att delägarnas planer för apokalypsen kanske står inför dörren…

Femte säsongen av Angel var mycket anledningen till att jag började titta på serien, på grund av Spikes återkomst. James Marsters tillför en komedisk och dramatisk fläkt till en säsong som är ojämn från början till slut. Jag var oerhört positiv till att Joss Whedon skulle återvända och ta över serien, men tycker att Angel därmed förlorar lite av sin svärta som har varit seriens styrka. Säsongen präglas av annorlunda komediavsnitt som i vissa fall fungerar väl (Life of the Party; Smile Time) och andra fall är i närmast katastrofala (The Cautionary Tale of Numero Cinco; Lineage; The Girl in Question). Vad rökte manusförfattarna på när de skrev ett avsnitt om en mexikansk brottare som demonbekämpare? Eller förstörde den lovande premissen i Lineage med robotninjor? Jag hade gärna sett mer av Wesley och hans fars relation, men tyckte ninjorna var pinsamt dåliga.

Sedan finns det ju riktigt bra avsnitt i säsongen. I You’re Welcome vaknar Cordelia från sin koma och hjälper Angel att hitta sin väg igen. Ett klassiskt Angel-avsnitt som ger ett värdigt avslut åt Cordelia som karaktär. Själva premissen i Smile Time, att Angel förvandlas till en docka, låter löjeväckande, men är ett både obehagligt och spännande avsnitt. Fullständigt hjärtekrossande är däremot A Hole in the World, där Fred infekteras av en urgammal sjukdom som långsamt tar livet av henne. Som jag fulgrät. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på avsnittet. Det här är utgångspunkten för att Amy Acker, som hittills spelat Fred, får flexa sina skådespelarmuskler och hon gör det med bravur. I Time Bomb briljerar hon när demonen Illyria börjar bete sig alltmer märkligt.

I mitten av säsong 5 fick de veta att Angel definitivt skulle läggas ned. Därmed blev det bråttom att försöka knyta ihop alla lösa trådar. Därför ställer jag mig oerhört kritisk till blotta existensen av avsnittet The Girl in Question. Angel och Spike får för sig att Buffy är i fara och drar till Italien, där de ställs inför en gammal fiende: Den odödlige. Som vi aldrig möter. Det är dessutom så jäkla uppenbart att det inte är Sarah Michelle Gellar som porträtterar den tjej som ska föreställa Buffy. Ett tramsigt och urkasst avsnitt, som vi gott hade kunnat vara utan till förmån för att de sista avsnitten inte skulle bli så jäktade i sin jakt att försöka knyta ihop säcken.

Jag blev uppenbart lite besviken på femte säsongen av Angel, men tycker ändå att en hel del av avsnitten är bra. Det gör mig nyfiken på vad serien hade kunnat bli om den hade fått fortsätta lite till…

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Angel, säsong 5

  1. Pingback: Månadsrapport: November 2019 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.