Animal Farm av George Orwell

Författare: George Orwell
Förlag: Penguin Books (2008)
Antal sidor: 95 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Innehavaren av Manor Farm, Mr. Jones, är inte bara lat, utan också ofta full. En dag blir han så full att han glömmer att utfodra sin boskap. Det leder till att de gör revolt under ledning av grisarna Napoleon och Snowball. Segrande tar de över bondgården. De svär att göra sig av med den fruktansvärda ojämlikhet som alltför länge fått råda över bondgården. Den nu omdöpa Animal Farm organiseras för att gynna alla som går på fyra ben. Men när tiden går korrumperas revolutionens ideal, för att så småningom glömmas helt. Och något nytt och oväntat dyker upp…

Animal Farm är en kort liten sak, strax under hundra sidor, men George Orwell visar att du inte behöver dra ut på sidantalet för att berätta en underhållande historia. Genom att blanda fabler med ett starkt politiskt budskap skildrar han den kommunistiska revolutionen och korruptionen av den. Till en början är allt frid och fröjd. Idealen upplevs och alla djur får det faktiskt bättre. Men så är det den där grejen med makt: hur den förtrollar, berusar, korrumperar. Helt plötsligt är vissa djur lite mer jämlika än andra. Det är inte en kritik mot socialism i sig (Orwell var socialist), utan hur socialistiska ideal korrumperas av mäktiga personer.

Jag har egentligen aldrig varit riktigt lockad av att läsa Animal Farm, men fick den rekommenderad av en kollega och när den kom på bokrean var jag tvungen att köpa den. Till min förvåning sugs jag in i berättelsen om Animal Farm, om djuren på gården, och blir riktigt berörd. Mest berörd blir jag av hästen Boxer. Han kan läsas som en symbol för bönderna, djupt troende i revolutionens ideal och den som arbetar hårdast på gården. Arbetar tills han själv stupar. Hans belöning för sin trohet är hjärtkrossande.

Animal Farm förtjänar väl sin klassikerstatus och visar på ett underbart vis hur effektiv den allegoriska berättarformen kan vara.