Arsène Lupin v/s Sherlock Holmes av Maurice LeBlanc

Arsène Lupin v/s Sherlock Holmes av Maurice LeBlanc

Författare: Maurice Leblanc
Originaltitel: Arsène Lupin contre Herlock Sholmes
Översättare: Lars Göransson
Serie: Arsène Lupin, #2
Förlag: Modernista (2022)
Antal sidor: 112 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

När Arséne Lupin stjäl en mycket värdefull diamant, ställs han snart inför en duell i slagfärdighet mellan den flinka gentlemannatjuven och den skarpaste detektiven av dem alla. Arséne Lupin har många strängar på sin lyra: mästare i förklädnad, konstkännare, historiker, gentleman och tjuv. Han förkroppsligar den franska aristokratin: kvicktänkt, slug, charmig och med det perfekta maneret. Han är troligtvis den skickligaste tjuven i världen. Många gånger har han lyckats överlista kommissarie Justin Ganimard. Men nu har han kanske mött sin överman i en viss Londondetektiv.

När jag först stiftade bekantskap med Arsène Lupin i Arséne Lupin, gentlemannatjuven, fick jag en trevlig och charmerande bekantskap. Därför såg jag fram emot att sätta tänderna i bok nummer två, Arsène Lupin v/s Sherlock Holmes, där vår gentlemannatjuv ställs mot en mästerdetektiv. Det låter som grunden för en riktigt underhållande bok, men blir mest irriterande.

Saken är den att jag är ett ganska stort fan av Sherlock Holmes, så jag är knappast opartisk. Maurice LeBlanc har noll grepp om hans karaktär eller hur han går tillväga i sitt arbete. Mest irriterande är dock hans tolkning av Watson, som förvandlas till en dum smickrare. Som sådan är han så uppfylld av sin beundran inför Holmes att han inte har en egen tanke i huvudet. Givetvis är Arsène Lupin v/s Sherlock Holmes också lite en uppgörelse mellan det kalla engelska och det belevade franska, såsom LeBlanc tolkar det hela.

Arsène Lupin är ju LeBlancs brain child, så jag gick väl in lite i Arsène Lupin v/s Sherlock Holmes att den skulle kunna vara vinklad till hans fördel. Men att göra det genom att begå karaktärsmord på de karaktärer man fräckt lånar. (Det blev ett väldigt rabalder, eftersom copyrighten fortfarande var i laga kraft. Numera kan man faktiskt kalla vår Londondetektiv för Sherlock Holmes, då copyrighten sedan länge är utgången.) Men också irriterande är hur han inte tycks ha grepp om sina egna karaktärer. I första boken fanns en ömsesidig respekt mellan Ganimard och Lupin, och Ganimard tedde sig tämligen intelligent. Här är han bara dum och Lupin tycks se honom med förakt.

Arsène Lupin v/s Sherlock Holmes har lockande premiss, men med sitt usla grepp om karaktärerna författaren lånar blir boken mest irriterande.

Betyg 2: Den var okej!

Andra delar i serien

Arsène Lupin, gentlemannatjuven (recension)

Arsène Lupin v/s Sherlock Holmes

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.