Regissör: Joel Schumacher Manus: Lee Batchler, Janet Scott Batchler Skådespelare: Val Kilmer, Tommy Lee Jones, Jim Carrey, Nicole Kidman, Chris O’Donnell, Michael Gough och Akiva Goldsman Produktionsår: 1995 Längd: 121 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format Bluray | CDON, Discshop
Batman ställs nu mot den tidigare åklagaren Harvey Dent, numera den psykotiske brottslingen Two-Face som anser att superhjälten är källan till hans stora olycka. När Two-Face slår sig ihop med Gåtan verkar det som om det skulle vara kört för Batman. Till sin hjälp har han en kaxig psykiatriker och en ung man som har förlorat allt, men som blir Batmans sidekick Robin. Är det tillräckligt för att stoppa de två superskurkarna och rädda Gotham en gång för alla?
Jag har vurmat för superhjältar sedan barndomen, och mina favoriter var de tecknade versionerna av Batman och Spindelmannen en gång i tiden. Ändå Batman Forever har stått i mina hyllor i minst tio år utan att jag har sett den och det finns nog en anledning till det. När jag börjar se filmen undrar jag stilla om det är ett skämt, en parodi. Men nej, filmen nominerades tydligen till flera Oscars när det begav sig när det i mina ögon känns mest som en kandidat lämpad för en Golden Raspberry Award.
Val Kilmer brukar väl inte vara någon strålande skådespelare, även om jag minns att jag har sett det som är bra med honom, men Nicole Kidman brukar väl ändå vara hyfsad? Inledningsvis i Batman Forever utbyter dessa krystade vitsigheter som mest faller platt. Deras blivande kärlekshistoria känns även den krystad och platt. Även Tommy Lee Jones, som spelar Two-Face, tycks mestadels spela över. Att Jim Carrey, som spelar Gåtan, spelar över kommer väl knappast som en överraskning, utan är väl snarare väntat. Eftersom dessa två är mina favoritskurkar i Batmanuniversumet hade jag önskat att de hade fått en bättre behandling än vad de fick i denna film.
Det som räddar Batman Forever med nöd och näppe från att kännas som totalt bortslösad tid är faktiskt de stunder då Val Kilmer får spela Bruce Wayne snarare än Batman. När det nystas i det förflutna. De bitarna av filmen känns faktiskt okej, nästan bra.
Annars känns Batman Forever mest som ett dåligt skämt.
Jag gillar superhjältar. Skön avkoppling från verkligheten och ofta är filmerna snyggt gjorda. Den här har jag inte sett, och jag skall uppenbarligen inte se den heller 😉 Jag såg att den hade några år på nacken, och man vänjer sig ganska snabbt vid den nya tekniken i filmer. På 80-talet gillade jag en serie med Bruce Boxleitner, Uppdrag i Singapore. Jag tyckte att den var töntig då, men han var ju snygg, jag undrar om jag skulle kunna se ens fem minuter i dag utan att tycka att det blev allt för pinsamt dåligt.
Nej, den här tyckte jag inte alls var bra. Jag tycker faktiskt inte att någon Batman-filmatiseringarna har varit lyckade, men det är som att svära i kyrkan om den senaste trilogin 😉
Pingback: Månadsrapport: Februari 2018 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson