Författare: Chun Sue
Originaltitel: Beijing wawa
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Förlag: Bra Böcker (2005)
Antal sidor: 232 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Beijing Doll är baserad på författaren Chun Sues egna dagböcker, där hon skildrar hur det är att vara ung i Kina under slutet av 90-talet/början av 00-talet. Det är om hennes sexuella uppvaknande, relationer till killar, om att vara en tonåring som älskar rock och uppror i ett stängt, hierarkiskt samhälle. Boken blev mycket uppmärksammad när den kom. Den förbjöds i Kina och brändes till och med på bål.
Låt oss genomföra ett tankeexperiment. Föreställa dig att du är tonåring på nytt och skriver dagbok. I den häver du ur dig alla dina känslor, all din ångest, som känns så stor, djup och unik för att du ännu inte levt tillräckligt länge för att inse att alla någon gång har brottats med de här känslorna. Föreställ dig att du kryddar detta med ”djuplodade” filosofiska betraktelser, som i vuxen ålder skulle få dig att vrida dig likt en mask på kroken av genans. Föreställ dig nu att vuxenvärlden, av någon outgrundlig anledning, får för sig att ge ut din dagbok som en bok. Då har vi lyckats koka ned Beijing Doll i sina minsta beståndsdelar.
Vad som irriterar mig med Beijing Doll är att jag inte förstår att den har blivit utgiven. Jag förstår inte att den har blivit översatt till flertalet språk. Chun Sue skriver mycket osammanhängande om sina tonår. Vänner omnämns utan vidare förklaring vilka de är eller vad de spelar för roll i hennes liv, ungefär som det görs när man skriver dagbok. En dagbok är skriven för dig själv. En bok är skriven för en läsare. Och här lyckas hon aldrig bjuda in mig till den grad att jag som läsare förstår att greppa hennes liv.
Om jag ska vara lite snäll mot Beijing Doll, så ger den åtminstone en antydan om hur det är att vara ung i Kina. Hur hårt styrt livet är. Skolans uppförandekod ter sig i närmast befängd, komisk, en parodi, om den inte verkligen gjorde sådana inskränkningar i elevernas liv. En av de saker som har levt sig kvar från när jag läste den förra gången är hur hon beskriver skolmaten som okej, men att de inte reagerar när de hittar spik och glasskärvor i maten. Bara det känns som en absurd sak. Och hur strängt kontrollerat ett land måste vara när lite tonårsångest väcker sådant rabalder att boken förbjuds.
Det är andra gången jag läser Beijing Doll och någon mer gång blir det inte. Enda anledningen till att jag plågade mig igenom den är att vi läste den i min bokcirkel.
