Changing Planes: Kanske en ny favorit

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Ursula K. Le Guin
Förlag: Ace Books (2005)
Antal sidor: 239 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

När Sita Dulip missade sitt plan, upptäckte hon hur en kunde resa mellan olika plan för att besöka olika samhällen. Denna metod har vandrat vidare och vår huvudperson reser till femton samhällen som inte finns på jorden. Hen besöker plan där barnens tjatter bleknar till de vuxnas tystnad; där personligheter styrs av raseri; där genetiska experiment har gett inte helt önskade resultat. Och många fler platser där alla invånare på något sätt är djupt mänskliga…

Kommentarer

Baksidan lurar mig till att tro att det är en sammanhängande berättelse om resorna. Det är det inte. Istället är det små reseberättelser som beskriver de olika planens folk: deras kultur, hur de ser ut, deras historia, deras språk. Alla berättelser är fascinerande koncept och lika övertygande. I Ursula K. Le Guins händer kan jag tro att de här folken faktiskt finns och att jag skulle kunna besöka dem.

Liksom i de flesta novellsamlingar, för det är vad detta är, är berättelserna av varierande kvalitet. Det finns mycket som griper tag i mig, som får mig att tänka, (det mesta) och sedan är det de som jag knappt klarar av att hålla ögonen öppna genom (The Social Dreaming of the Frin; The Royals of Hegn; Woeful Tales from Mahigul). Changing Planes är inte en bok du sträckläser, utan den kräver sin lilla koncentration och läses därför bäst i små doser. Varenda berättelse väcker tankar och funderingar. En del av dem är väldigt hemska. En del får en att tänka på människans natur.

I början överraskas jag av hur rolig Le Guin kan vara. Av någon anledning har jag fått för mig att hon är en ganska allvarlig författare, men där hade jag fel. Varje skratt rycks lite överrumplat ur mig, men det blir en del skratt trots allt.

När jag läser om boken jämförs den ofta med Gullivers resor, som jag själv inte har läst, både dels för att den handlar om detta resande, men dels också för att den är satirisk. Tydligast tycker jag detta blir i Great Joy, där ett plan har omvandlats till något slags helgdagsretreat för patriotiska amerikaner. De har exploaterat folket där, men när folket friges och ändå upprätthåller retreaten så känns det helt plötsligt helt fel att fortsätta åka dit. Det skulle ”inte vara samma sak”. Jag tycker det klingar sant att folk åker till en plats när förhållanden för befolkningen är ganska dåliga, men slutar åka dit när förhållandena blir bättre.

Changing Planes är en tankeväckande och intressant satir mot det amerikanska samhället, som jag tycker är väl värd att läsas. Tror nästan att detta kan vara en ny favorit hos mig.