Författare: Jakob Arjouni Originaltitel: Chez Max Översättning: Anthea Bell Förlag: No Exit Press (2010) Antal sidor: 159 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON Pocket | Bokus
Det är år 2064. Eurasien och Nordamerika har skärmat av sig från omvärlden och lever i allra högsta välmåga, bortsett från någon enstaka självmordsbombning eller gränsdispyt. Max Schwartzwald driver den framgångsrika parisiska restaurangen Chez Max, men det är i själva verket en front för hans verkliga jobb: Ashcroftagent, en av de män som ska hindra brott innan de begås och hotar det politiska status quo. Hans största problem är sin partner, den högljudde Chen Wu, som inte drar sig för att säga sin mening och som ligger farligt nära vad som egentligen får sägas. Snart börjar Max misstänka att Chen kanske i själva verket är en dubbelagent med terroristkopplingar.
Jag hörde först talas om Chez Max via någon bokblogg och eftersom jag är svag för dystopier skrev jag upp den på min att läsa-lista. När den kom på bokrean 2013 köpte jag den, men den blev stående fram tills nu. En av anledningarna är att det är ganska svårt att få ett direkt grepp om vad det är Chez Max egentligen handlar om.
När jag läser lite till så får jag vet att det tydligen är meningen att det ska vara satir inspirerad efter händelser efter elfte september. Idén om att en ska kunna gripa brottslingar innan de begår ett brott är ett demokratiskt problem och leder till en diktatur där det finns ett visst rätt sätt att tänka. Tyvärr tror jag att idén är för stor för det korta formatet. Eller snarare Jakob Arjounis förmåga att kondensera ned det hela. Just nu följer Chez Max modellen att något händer i nutid som får Max att fundera, vilket leder till en tio sidor lång info dumping scen om hur samhället har kommit att se ut som det gör. Nej, det blir inte särskilt snyggt, utan skapligt tröttsamt.
Sedan är det ju Max själv. Make till självgod karaktär. En riktig ”nice guy”, ni vet, de där killarna som tycker att de är så himla snälla och inte fattar varför de får några tjejer (de är ju så snälla), medan de hela tiden behandlar tjejer som objekt vars enda syfte är att ha sex med dem. Han är så övertygad om sin egen förträfflighet och djupt indoktrinerad i systemet, men mest för sin vinnings skull. En trevlig kille som har otur när han har blivit hopparad med en brottslösarmaskin som Chen, men som ändå tar sin osympatiska kollega i försvar. Som han inte vill kalla en viss sak som de andra agenterna kallar honom, eftersom han upplever det som rasistiskt, men som själv ständigt tänker rasistiska tankar om Chen.
En huvudperson behöver ju inte vara sympatisk. Långt därifrån. Men jag får lite känslan av att Arjouni i Chez Max vill att läsaren ska köpa Max egen självbild. Att vi ska tro att han är en snäll kille, fast vi följer hans tankar och ser att han inte är särskilt snäll eller ens trevlig. Utan mest en opportunistisk liten paragrafryttare.
Överlag finns det en övertydlighet i Chez Max som stryker mig mothårs. Arjouni gör flera klumpiga planteringar som gör att jag väldigt tidigt listar ut hur hela boken kommer att sluta och sedan är det som om det är meningen att jag ska bli överraskad.
Chez Max är lite för kort för det den vill åstadkomma och innehåller en övertydlighet som får mig att känna mig dumförklarad som läsare.
Inte en bok för mig alltså 🙂 Jag avskyr när det hela tiden påpekas hur en person är, speciellt när det inte stämmer med hur den uppför sig. Nu när jag tänker efter så gäller det även i verkligheten 🙂
Nej, det var inte en bok för mig heller. Men det är ju skönt med böcker som kan få flytta ut ur hyllan.