De dödas strand av Carrie Ryan

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Carrie Ryan
Originaltitel: The Dead-Tossed Waves
Översättning: Lisbet Holst
Serie: De oheliga, #2
Förlag: Styxx fantasy (2012)
Antal sidor: 425 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Gabrys mamma Mary har sett till att hon har fått en trygg uppväxt, eller så trygg uppväxt en person nu kan få i den värld de lever i. Men över en natt kommer allt att förändras. Gabry och hennes vänner tar sig över stadsmuren och in på det övergivna nöjesfältet intill. I mörkret lurar oheliga. Innan natten är slut kommer flera av ungdomarna vara döda och de andra att arresteras av stadens milis. Bara två ungdomar kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste finna en styrka hon inte trodde hon hade inom sig för att lämna det välkända och trotsa det okända.

Jag gillade ju föregående bok i serien väldigt mycket och hade blivit förvarnad om att det inte skulle handla om samma karaktärer, vilket gjorde att jag inte blev tagen på sängen. Ändå blir jag lite överraskad över hur pass mycket bättre jag tycker att De dödas strand är än ettan.

Gabry är en karaktär som jag upplever som svårare att ta till sig än vad Mary var, även om hon känns väldigt välrundad. Det är lätt att förstå hennes behov av trygghet och regler i en värld som är så oförutsägbar som den är i De dödas strand. Samtidigt som hennes röst är väldigt tydlig, så blir även sidokaraktärerna mycket mer utvecklade i denna del och vi får lära oss en hel del nytt om gamla bekantskaper.

En annan sak som gör De dödas strand vassare är hur mytologin utvecklas. Vi får lära oss mer om zombierna och hur andra människor ser på dem, än i det lilla isolerade samhället. Världen är så mycket större än den var i De vassa tändernas skog.

Och stämningen sitter som en smäck i De dödas strand. Det är mörkt och det är hopplöst. Samtidigt lyfter boken mer existentiella frågor än vad den tidigare boken. Har oheliga (mudon är så fult, så jag använder den tidigare bokens terminologi) ett känsloliv? Vad skiljer dem åt från de levande? Hur vet de att de inte har ett medvetande? Det väcker en hel del spännande frågor.

Det som förhindrar att De dödas strand får full pott är det rena, ursäkta men det är sant, kärlekstramset som Carrie Ryan väljer att fylla sina böcker med. Hon är alldeles för förtjust i kärlekstrianglar. När mysteriet med Gabrys bakgrund är löst och därmed spänningen har försvunnit så ska det ältas i ett oändligt antal sidor till kring vilken kille hon ska välja. Elias eller Catcher? Catcher eller Elias? Men snälla någon, jag bryr mig inte. Till slut är jag team ohelig-äter-upp-de-manliga-karaktärerna-FTW.

Host, i alla fall, så här är det: bortsett från kärlekstjafset så är de här böckerna spännande med ett oerhört driv och ett psykologisk djup. De dödas strand får mig att vilja kasta mig över nästa bok i serien.

Andra bokbloggare om De dödas strand

Bokhuset; Fiktiviteter; Flygarens bokblogg; Fridas bokhylla; Mest Lenas godsaker; Skuggornas bibliotek

Andra böcker i serien

De vassa tändernas skog (recension)

De dödas strand

Den mörka staden (recension)