Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Prisma (2004)
Antal sidor: 351 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Det är morgon i en östeuropeisk stad. På gatan nedanför ett hus ligger en halvnaken man. Där uppe slår ett öppet fönster i vinden. Efter några dagar identifieras mannen som svensk medborgare. Hans hustru MaryMarie kallas dit från Stockholm. Medan hon vakar vid hans sjukbädd, börjar verkligheten lösas upp och hon vet inte längre vem hon är. Sju år senare är hon lika kluven. Heter hon Mary eller Marie? Dödade hon sin man, där på sjukhuset, eller lät hon honom leva? Blev hon minister eller hamnade hon i fängelse? Hon vet inte. Men livet rullar på i två högst sannolika versioner.
Majgull Axelsson är en författare som ständigt överraskar. Antingen stilistiskt eller med en plötslig vändning. Den jag aldrig var för läsaren med i två möjliga händelseförlopp, utifrån en gemensam katalysator. Vad skulle hända om en kvinna dödade sin ständigt otrogna man? Hur skulle hennes liv gestalta sig om hon lät honom leva? Det är bråkigt att komma in i boken, att lära sig skilja på Mary och Marie. Att förstå hur de olika delarna hänger ihop och perspektiven växlar. Trots detta har Majgull Axelsson ett vackert språk som lätt flyter på.
För Den jag aldrig var är en bok där båda versionerna är lika trovärdiga. Där läsaren får följa med de olika verkligheterna i möjliga konversationer eller brev från vänner. Det enda Mary och Marie har gemensamt är nämligen det förflutna och vännerna. Biljardklubben Framtiden. De som möttes en gång i Stockholm och skulle bli något. Men hur deras relationer utvecklas, förgrenar sig beroende på vilket scenario som läsaren får ta del av.
Den jag aldrig var är inte världens mest lättlästa bok, men när läsaren väl knäcker koden så sugs man in i berättelsen och vill verkligen inte lägga den ifrån sig.
