Denna recension innehåller spoilers för tidigare delar i serien.
Författare: Diana Gabaldon
Originaltitel: The Fiery Cross
Översättare: Margareta Eklöf, Anders Emilson, Kerstin Bernhoff, Tove Borglund Janson, Ulf Gyllenhak, Jan Ristarp, Sture Lundquist, Cecilia Steen-Johnsson och Carla Wiberg.
Serie: Outlander, #5
Förlag: Bra Böcker (2004)
Antal sidor: 955 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Claire och Jamie fortsätter att bygga sina nya liv i Nord Carolina, tillsammans med dottern Brianna och hennes man Roger. Fraser’s Ridge växer sig allt större. Ansvaret för alla människor som sätter sin tillit till Jamie är stort. Över dem hänger vetskapen om vad som kommer att ske inom en snar framtid: att oroliga tider och uppror snart kommer förmå kolonierna att slå sig fria och bli självständiga.
Om jag skulle beskriva Det flammande korset med ett enda ord så är det ordet ”mellanbok”. För att vidareutveckla denna beskrivning så måste jag säga att det är den typen av mellanbok som inte direkt för serien framåt, utan det känns som om den står och stampar på stället. Det amerikanska frihetskriget har lutat hotande över händelserna sedan Trummornas dån till den grad att jag nu mest vill få det hela överstökat.
Med det sagt, så skulle jag inte vilja påstå att Det flammande korset är en dålig bok. Det finns många sidospår och händelser som får mig att sträckläsa. En del bitar av berättelsen älskar jag lika mycket som jag älskade de första böckerna. Det är helheten som inte fungerar för mig. Var och en för sig är berättelsens olika beståndsdelar spännande och intressanta, men de fogas aldrig riktigt samman. Istället får jag ett splittrat intryck.
Det flammande korset är också den bok som gör mig riktigt trött på både Briannas och Claires internaliserade sexism. För att vara en bok där två kvinnor kan fälla en buffel med en amputationssåg och en yxa, så har den en riktigt sunkig kvinnosyn. Claire och Brianna är starka och kompetenta eftersom de inte är som ”andra kvinnor.” Kvinnor som grupp beskrivs i övrigt som grälsjuka och intrigerande.
En av de saker som jag alltid har tyckt om med Claire är hennes intresse för läkekonsten. Men i Det flammande korset går det lite väl långt när hon tittar på Jamie spermier under mikroskop och de långdragna diskussionerna kring genetik.
Det flammande korset är en mellanbok som står och stampar på stället, och som gör att jag hoppas att det här med frihetskriget snart ska vara överstökat.
Andra böcker i serien
Främlingen (recension)
Slända i bärnsten (recension)
Sjöfararna (recension)
Trummornas dån (recension)
Det flammande korset
Snö och aska (recension)
Som ett eko (recension)
Skugga av svek I (recension)
Skugga av svek II (recension)
Nio översättare?! Hur funkar det egentligen, märker du någon skillnad?
Inte på det stora hela, men det kändes som om det var någon av dem som bröt av lite med att använda väldigt gammaldags ord i översättningen som de andra inte använde sig av. Annars kändes det som om det höll ihop bra och det var mindre korrfel än vad det har varit i en del av de tidigare böckerna 🙂
Om igen undrar jag varför jag inte läst Diana Gabaldon. Det borde jag verkligen göra.
Jepp, det borde du 😉 Tror du skulle gilla henne.
Jag håller med dig. Det är ingen dålig bok, men det finns andra delar i serien som är mycket bättre
Just nu gör jag nästan lite paus i serien eftersom jag blivit besviken på de senaste två delarna. Jag hoppas att Snö och aska är bättre senare.
Pingback: Skugga av svek I av Diana Gabaldon - C.R.M. Nilsson
Pingback: Sjöfararna av Diana Gabaldon - C.R.M. Nilsson