Djävulen bär Prada: Ledarskap och kön

Just nu läser jag en pedagogikkurs om ledarskap och i torsdags satt jag med på ett seminarium, där vi utifrån en film skulle analysera chefskap. Den film vi såg var Djävulen bär Prada, som jag recenserade förra året. En del av analysen var att se på Mirandas chefskap ur ett genusperspektiv, och eftersom det idag är Internationella Kvinnodagen tänkte jag dela med mig lite av det som vi kom fram till under seminariet.

För den som inte är bekant med filmen, så handlar den om en ung aspirerande journalist vid namn Andy. Men det är inte en lätt bransch att slå sig fram i. Istället för ett arbete för en ”seriös” tidning, får hon tjänst som assistent hos modetidningen Runways chefsredaktör Miranda Priestly. Miranda är hänsynslös i sin eftersträvan av perfektion för tidningens räkning.

Mansdominansen på ledande positioner är mycket stor. I filmen syns detta i och med av att de chefer som framställs så är det bara Miranda och Jacqueline som är kvinnor. Eftersom kvinnor är i minoritet på sådana positioner, upplever de allmänhet en stor utsatthet. Hur de väljer att hantera detta varierar, men i den litteratur nämns tre strategier. Utseendemässigt spelar Miranda väldigt mycket på sin femininitet: en glamorös femininitet som verkligen hör hemma i modebranschen. Men den strategi hon använder sig av är en könsneutral strategi, där hon förnekar könsordningen och anammar ett mer manligt, hänsynslöst beteende. En konstruktion av manlighet i relation till ledarskap som förekommer i vår litteratur kallas för auktoritarism, vilket kännetecknas av en intolerans för oliktänkande och styrande via tvingande maktrelationer. Detta är en konstruktion som Miranda i sin strategi kan ha anammat. Andys oliktänkande tolereras inte. Och maktrelationerna är definitivt tvingande: gör du inte som Miranda vill finns det outtalat hot om att du kommer åka ut med huvudet först. Organisationen präglas även av entreprenörialism, vilket innebär ett konkurrensinriktat beteende och i detta fall sker detta på bekostnad av samarbete.

Kvinnor som Miranda upplevs ofta som mer kompetenta när de använder sig av denna strategi, men samtidigt ses det som att de har gjort avkall på sin kvinnlighet och det ses inte som positivt. Hon beskrivs även av Christian som en ”notorisk sadist”, vilket Andy snabbt replikerar med att det skulle han inte säga om hon vore man. Under våra många diskussioner upplevde vi att Mirandas beteende ses som särskilt problematiskt just eftersom hon är kvinna. Om hon vore man skulle hon troligen snarare tolkas som väldigt framgångsrik.

Ledarskap är ofta tidskrävande och utformat efter ett traditionellt manligt livssammanhang. Kvinnor förväntas ta större ansvar för hem och barn. Detta innebär att det kan vara svårt att balansera karriär och hemliv. För att inte nämna att det finns en press att balansera dessa två aspekter. Miranda har två barn som hon försöker vara närvarande med: besöka deras uppvisningar i skolan, ordna deras lovaktiviteter etcetera. Men detta fallerar ibland, som när hon inte kan ta sig hem till deras pianouppvisning på grund av inställda flyg. Hon upplever en påtaglig frustration över att inte ha hunnit komma hem.

Hennes beteende tolkas konstant utifrån en manlig norm och oavsett hur lik eller olik hon är manliga ledare, finns det en föreställning om kvinnliga ledare som bristfälliga. Att de saknar rätt kompetens och inte kan spelreglerna. Det är alltså en väldigt tuff position som en kvinna som Miranda befinner sig i.

Referenser

SOU 2003:16 Mansdominans i förändring – om ledningsgrupper och styrelser. Stockholm:
Fritzes. (Kap 4: Holgersson, Charlotte. Företagsledare och chefer.)