Dreamgirls

Omslagsbild Dreamgirls

Regissör: Bill Condon
Manus: Bill Condon
Skådespelare: Jennifer Hudson, Beyoncé, Jamie Foxx, Eddie Murphy
Produktionsår: 2006
Längd: 130 minuter

Det är tidigt 60-tal och staden Detroit sjuder av musik. Även om Curtis Taylor, Jr jobbar som bilförsäljare, har han större ambitioner än så. Han drömmer om att starta ett skivbolag, med musik som skiljer sig från mängden. Han letar efter nya talanger. När han hör en trio tjejer, som kallar sig för The Dreamettes, inser han att han kanske har funnit vad han letar efter. Trion består av Deena Jones, Lorrell Robinson och Effie White, som är gruppens förgrundsfigur. Han övertalar dem att köra bakom det nya stjärnskottet James ”Thunder” Early och det blir startskottet för något som kommer att revolutionera musikindustrin.

Dreamgirls är en musikal baserad på framgångssagan kring The Supremes. Jag har hört musiken, men aldrig sett hela filmen förrän nu. Min upplevelse är att den är ojämn. Det som är bäst är skådespelarna och musiken. Jennifer Hudson och Beyoncé är fantastiska sångerskor. Men, erkänn att man grinar lite illa när den där skitstöveln Curtis säger åt Deena (Beyoncé) att enda anledningen att han valde henne till frontfigur är att hennes röst saknar personlighet? Skulle Beyoncés röst sakna personlighet? Tror inte det.

Skådespelarmässigt briljerar de flesta i Dreamgirls. Jennifer Hudson gör ett fantastiskt och rörande porträtt av Effie White. Beyoncé Knowles är övertygande som Deena. Jamie Foxx spelar skitstöveln Curtis som vi alla vill ge en rak höger. Han är självgod, övertygad om att han alltid har rätt och skulle kliva över lik för att bevisa att han har rätt. Positivt överraskad blir jag av Eddie Murphy, som jag ofta brukar tycka är överdriven i sitt skådespeleri. Här porträtterar han James Early med förvånansvärd känslighet, från dennes uppgång till dennes fall. Och vem visste att Eddie Murphy kunde sjunga?

Mitt problem med Dreamgirls är att den blir långdragen och tråkig efter en stund. Mycket beror nog på Bill Condons försiktiga regi. Han vågar inte riktigt gå in på djupet i något. Varken rasismen eller karaktärerna. Bitvis blir det klyschigt och förutsägbart på ett lätt negativt vis.

Men Dreamgirls är ändå värd att se på grund av skådespelarinsatserna och musiken, även om den inte är lika bra som den har potentialen att vara.

Betyg 3: Gillade den.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.