Författare: Rachel Cohn Originaltitel: You Know Where to Find Me Översättning: Malin Strååth Förlag: X Publishing (2010) Antal sidor: 177 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON
Laura och Miles är kusiner, men har uppfostrats som systrar. I sin trädkoja har de lekt sagolekar där Skönheten lämnar Odjuret till förmån för trollkvinnan som förtrollat honom och där Törnrosa aldrig vaknade. Ju äldre de blev, desto mer lik blev Laura en sagoprinsessa: skimrande älvlik. Miles blev bara alltmer tungsint grå. När Miles bästa vän kommer in i bokhandeln där hon jobbar extra behöver han bara säga ”Laura” för att hon ska förstå. Förstå att Törnrosa har tagit sig en tupplur hon aldrig kommer att vakna ifrån.
Jag har tidigare läst Rachel Cohn enbart när hon har samarbetat med David Levithan med blandade resultat. När Du vet var jag finns kom på bokrean tyckte jag att beskrivningen lät som om det skulle vara något för mig. Sedan har jag gått hela året och tänkt att jag ska läsa den. Längtat lite efter att göra det. Nu i november tog jag äntligen chansen.
Du vet var jag finns börjar väldigt lovande med ett sagoanslag. Vi introduceras till kusinerna Laura och Miles som om de vore sagoprinsessor, men sedan blir allt annat än en saga. Som läsare drags jag ned i Miles eviga cynism och mörker, vilket inte enbart kan förklaras av kusinens självmord utan som en del av hennes personlighet. Hon är inte en lätt karaktär att tycka om. Eller snarare är hon kanske inte en lätt karaktär att uppbåda intresse för.
Det går bara att läsa så många gånger att en karaktär känner sig fet och att hon därför aldrig kommer bli kysst, aldrig kommer att få en pojkvän, innan en blir lite less. Att hon dessutom slutar äta under en period gör det inte hela bättre. Hennes rena självdestruktivitet gör att parallellerna till kusinen blir övertydliga, likaså drogberoendet. Trots att Du vet var jag finns känns som en realistisk skildring av just hur destruktiv sorg kan bli, så berör den aldrig riktigt. Den blir stundtals riktigt tråkig. På slutet upplever jag dock att den glimrar till så att jag kan se vad den kunde ha varit, men inte blev.
Att jag inte blir helt överförtjust i Du vet var jag finns beror som ni märker på att jag har svårt att uppbåda känslor för Miles. En annan del av det hela är berättartekniken. Jag är svag för sagoberättandet, som Cohn återkommer till, då det blir väldigt effektfullt. Desto mindre förstår jag de ställen när boken byter font. Är det en blogg? Miles dagbok? Det känns dessutom inte som om det riktigt hör till den övriga berättelsen. Alla dessa utläggningar om politiken i DC tillför egentligen heller inte något, utan är mestadels sömnpiller och sidutfyllnad.
Nej, jag föll inte alls för Du vet var jag finns. Skönt med en bok som jag inte behöver ha stående i hyllan och ta upp plats.
ny titel för mej
Jag snubblade över den på bokrean och tyckte att den verkade bra, men den var snarare helt okej. Inget jag aktivt avråder från att läsa, men heller inget jag rekommenderar.
Jag lånade den på bibliotek för flera år sedan men tog mig faktiskt inte ens igenom den.
Det var nära att jag heller inte gjorde det, men på slutet blev jag ändå lite, lite fäst vid Miles.
Pingback: Månadsrapport: November 2016 - C.R.M. Nilsson